I början på 60-talet, när Canon gick från R-bajonett till FL-bajonetten. Själva bajonettfattningen var likadan, men funktionen på objektiven olika.
R: Bländas ner så snart man vrider på bländarringen. Vid fokusering får man vrida till största bländare, fokusera och sen vrida ner till arbetsbländare igen. Sen kan man fotografera, genom en mer eller mindre mörk sökare, tills man ska fokusera nästa gång.
FL: Fokusering sker med full öppning. Ljusmätning görs nedbländat, då med en spak eller knapp på kamerahuset. Denna spak påverkar objektivets nedbländningsarm, som sitter nere till höger, om man tittar på objektivfattningen bakifrån. Armen kan låsas i nedbländat läge, om man exempelvis sätter objektivet på en manuell mellanring, som saknar mekaniken som överför rörelsen från kameran.
Nedbländningsarmen bländar då ner objektivet till den bländare det är inställt på. Hur mycket det ska bländas ner väljer man alltså med bländarringen.
FD: Både fokusering och ljusmätning görs med full öppning. Kameran informeras om vilken bländare ringen är ställd på genom bländarinställningsarmen, som sitter till vänster i fattningen, fortfarande sett bakifrån. När den är längst upp är objektivet helt öppet, längst ner har det så liten bländare som möjligt.
Objektivets största öppning signaleras med ett stift som sitter nere till vänster. Ju längre det är, desto större bländare. Där kommer också den kompensation för fullöppningsmätning som måste göras med bländare större än f/2,8 in.
Kameror med automatisk bländarinställning lyfter på den fjäderbelastade bländarinställningsarmen inifrån kamerahuset, istället för att bara läsa av den. Då måste objektivet stå på A (eller grön ring), något som kameran får reda på genom ett stift som är gömt under objektivets låsring nere till höger.
FDn: Samma funktion som FD, fast saknar inbyggd funktion för att låsa nedbländningsarmen i nedbländat läge.
I grova drag kom det en ny version på 50-, 60-, 70- och 80-talet. Inte exakt, men ungefär.
Notera att med ett FD/FDn objektiv krävs tre saker för att man ska kunna blända ner objektivet till valfri bländare:
- Det måste vara monterat på en kamera.
- Nedbländningsarmen måste vara påverkad.
- Objektivet får inte stå i läge A, utan önskad bländare måste vara inställd manuellt.
- Om kameran tog senaste bilden med automatisk bländarinställning, måste slutaren vara spänd/filmen framdragen igen. Annars kan man inte blända ner längre än till den bländare som användes för den senaste bilden. Kameran "minns" den, och håller den fjädrande bländarinställningsarmen i det läget.
Kravet att det måste sitta på en kamera kan man kringgå genom att vrida låsringen till det läge där den skulle varit, om man satt fast objektivet på kameran. Beroende på ålder på objektivet kan det finnas en spärr mot detta, men den kan man lossa genom att trycka lite lätt med det bakre objektivlocket mot spärren, som sitter högst upp på objektivet, och sedan ta bort locket innan man vrider på låsringen. Detta är svårare att göra med FDn, men inte omöjligt.
Säger jag, som haft den här sortens utrustningar sedan mitten på 70-talet.
