Eeros
Aktiv medlem
Jag gjorde ett inlägg om detta redan i en tråd om objektiv, men då saken intresserar mig mycket, vill jag gärna höra åsikter från fler. Därför klipper och klistrar jag in mitt inlägg till en ny tråd.
Det gäller alltså frågan om produkter som känns plastiga, är de sämre än produkter som inte känns plastiga? I den aktuella tråden diskuterades Canons 50/1.8 vs 50/1.8 II. Modell II är den nyare alltså och det verkar som att den ger samma bildkvalitét. Den är dessutom lättare, vilket jag upplever som en fördel, fastän version I är inte heller tung. Men i alla fall. Eftersom II känns plastig, så avråds man från att köpa den. Om den känns plastig, på vilket sätt påverkar det fotograferandet eller bilden negativt?
Läser man tekniktidningar så är det inte allt för sällan som recensenten tar upp känslan av plastighet som ett stort minus. Det kan låta ungefär så här; "Denna mp3-spelare av modell X har samma prestanda som mp3-spelare Y. Dessutom har den ett par extrafinesser utöver vad Y har och är dessutom billigare än Y, därmed kandiderar den starkt till att bli testvinnaren. Tyvärr känns den allt för plastig, därmed vinner mp3-spelaren Y hela testet".
Det jag frågar mig är, varför har folk blivit så totalt allergiska för känslan av "plastighet", att de är beredda i vissa fall t.o.m. att betala mycket mer för likvärdiga produkter som inte känns plastiga. Nu pratat jag inte enbart om ovannämnda objektiv utan om (konsument) produkter rent generellt. Jag har naturligtvis en teori själv om orsaken; jag tror att folk assosierar starkt plastighet med dålig kvalitét. Därför är man beredd att betala mer till och med för en sämre produkt, om den inte känns plastig. Ofta vet man ju i realiteten inte vilken av produkterna som har sämre kvaliét/hållbarhet, men det är alltid den med plastig känsla som får stryka på foten. Eftersom man tror sig veta att då den känns plastig, då måste den automatiskt vara sämre. Hur en produkt känns i handen har blivit viktigare än vad produkten kan uträtta. Varför har det blivit så? Är det reklammakarna som lyckats med att sälja känsla istället för produkt?
Det gäller alltså frågan om produkter som känns plastiga, är de sämre än produkter som inte känns plastiga? I den aktuella tråden diskuterades Canons 50/1.8 vs 50/1.8 II. Modell II är den nyare alltså och det verkar som att den ger samma bildkvalitét. Den är dessutom lättare, vilket jag upplever som en fördel, fastän version I är inte heller tung. Men i alla fall. Eftersom II känns plastig, så avråds man från att köpa den. Om den känns plastig, på vilket sätt påverkar det fotograferandet eller bilden negativt?
Läser man tekniktidningar så är det inte allt för sällan som recensenten tar upp känslan av plastighet som ett stort minus. Det kan låta ungefär så här; "Denna mp3-spelare av modell X har samma prestanda som mp3-spelare Y. Dessutom har den ett par extrafinesser utöver vad Y har och är dessutom billigare än Y, därmed kandiderar den starkt till att bli testvinnaren. Tyvärr känns den allt för plastig, därmed vinner mp3-spelaren Y hela testet".
Det jag frågar mig är, varför har folk blivit så totalt allergiska för känslan av "plastighet", att de är beredda i vissa fall t.o.m. att betala mycket mer för likvärdiga produkter som inte känns plastiga. Nu pratat jag inte enbart om ovannämnda objektiv utan om (konsument) produkter rent generellt. Jag har naturligtvis en teori själv om orsaken; jag tror att folk assosierar starkt plastighet med dålig kvalitét. Därför är man beredd att betala mer till och med för en sämre produkt, om den inte känns plastig. Ofta vet man ju i realiteten inte vilken av produkterna som har sämre kvaliét/hållbarhet, men det är alltid den med plastig känsla som får stryka på foten. Eftersom man tror sig veta att då den känns plastig, då måste den automatiskt vara sämre. Hur en produkt känns i handen har blivit viktigare än vad produkten kan uträtta. Varför har det blivit så? Är det reklammakarna som lyckats med att sälja känsla istället för produkt?
.
