Det blev ett långt svar på en (flera) frågor som jag ser inte har enkla svar, speciellt då det rör personliga erfarenheter/åsikter. Hoppas ni har överseende med detta.
Nekomy skrev:
Ursäkta att jag skapar en nu tår med ett liknande ämne. Men någon undrade hur man använde gyllene snittet för att komponera fotografier. GS är lite svårt men väl diskuterat så om man går andra vägen och vrider på frågan.
Bara för att flika in innan jag fortsätter besvara ditt inlägg. Personligen tycker jag inte att gyllene snittet är särskilt svårt så jag ser att detta är en högst individuell uppfattning huruvida gyllene snittet skulle vara svårt att använda sig av eller ej.
Det är mycket möjligt att någon som aldrig hört talas om gyllene snittet tycker det är svårt efter att ha fått en förklaring, men jag vill inte från början utmåla något som svårt innan personen själv har fått sig en möjlighet att bilda sig en
egen uppfattning. Risken är nämnligen att man obefogat höljer något i mystik och gör att folk känner att det är saker som står dem ovan deras huvuden. I mina ögon är det fel angreppspunkt när man ska försöka lära sig/lära ut något.
Detta säger jag inte för att ringakta någons uppfattning om ämnet utan bara för att de som ännu inte satt sig in i det ska se att det finns olika uppfattningar och att de måste bilda sig en egen.
Vad skall/kan man tänka på när man skall ta kort för att få en intressant komposition både när det gäller hur man tar bilden med kameran och senare efterbehandlar den?
Personligen anser jag att det finns inget
skall utan möjligtvis bara
kan. För det hela beror på vad man vill förmedla med den slutgiltiga bilden. Är det så att det är ett minne som ska in i familjens fotoalbum tycker jag att man kan bry sig mindre om intressant komposition än vad som faktiskt avbildas. Visst kan bilden kanske bli bättre, men spelar det egentligen så stor roll?
Är det däremot en bild man gör som jobb åt någon annan eller för att visa upp så är det en helt annan fråga. Men då måste man först fråga sig om syftet med bilden innan man kan börja diskutera vad som kan användas för att förstärka effekten hos motivet i mål att främja detta syfte. Här har du "verktygslådan" med tips till din hjälp.
Sålunda blir mitt svar att det finns inget allmängiltigt svar.
Vilka metoder och regler brukar du använda utöver GS eller är det så att du inte känner till några regler utan bara uppfattar och ser bra motiv utan att ens tänka på det och att designen sedan faller sig naturligt på plats?
Jag ser din fråga som tudelad, praktisk respektive filosofisk? Om vi tar den mer filosofiska aspekten först, kan man ta bilder utan att medvetet tänka på riktlinjer/"regler" och sedan märka att allt faller på plats? Ja, absolut. Jag tror att det är nog så de flesta arbetar trots allt i många fall.
Som jag nämnde i den tidigare tråden så är bildkomposition ett sätt att försöka se mönster i bilder och skala bort det som inte är gemensamt. Med denna metod utkristalliseras efter ett tag vissa element som man märker återkommer och man kanske tycker om. Dessa kan man då ta som kompositionsriktlinjer. Men bara för att du inte medvetet använde dig av dem eller uppfattade dem, betyder de att de inte finns där?
Det finns två möjligheter, att du aldrig hört talas om reglerna men att du tycker bilden är tilltalande ändå, vilket skulle kunna tyda på att kompositionsriktlinjer har någon form av underliggande estetisk grund, säg magkänsla. Den andra möjligheten är att du hört om dem, sorterat in dem i ditt undermedvetna och att de påverkar dig i tagningsögonblicket.
Sen kan det vara så att man medvetet vill ha något speciellt och då skulle tycka att en viss komposition passar bra och provar detta.
Mycket spelar nog in på hur du väljer att ta bilder, är du en person som tar snabba bilder "för stunden" och för att fånga ett ögonblick eller någon som ställer upp utrustningen och vrider och vänder på allt tills alltihop klaffar. Ju mer tid du tar dig, desto mer kan du medvetet fundera på bilden och dess komposition.
Så till den praktiska aspekten av frågan, hur arbetar
jag? Nu är jag den personen som ofta tar bilder för stunden och som minnen för mig själv, sällan gör jag jobb åt någon annan. De enda gångerna jag tagit bilder där jag stått och funderat länge var mina nattbilder och då var det inte komposition så mycket som ljusmätning och att vänta ut rätt tillfälle då folk och bilar passerat som fanns i mitt huvud. Det var ett nytt experiment för mig och jag hade fullt upp att fundera på om jag exponerade rätt. Nästa gång jag försöker så blir det andra bullar
Sålunda tar jag mina bilder ganska mycket som jag finner att de tilltalar mig, jag försöker få med det i bilden som jag vill ha med och på ett sådant sätt att det passar. Men helt klart så skvalpar dessa "regler" runt i bakhuvudet på mig, ibland ser jag diagonaler, grupper, skärningslinjer, perspektiv, upprepningar, speglingar, symmetri. Ibland inte. Ibland får folk i efterhand berätta för mig att de tycker det var häftigt att jag "såg diagonalen". Va? Gjorde jag?
Men bara för att jag allt som oftast inte medvetet använder dem betyder det inte att jag aldrig använder dem. Ibland ser man något som man tycker passar bra, "wow, alla de där lyftkranarna står vända åt samma håll, en fin upprepning" och fångar det på bild. Lite som Jörgens snilleblixtar, man ser något här och nu och experimenterar. Det var bara att man lyckades formulera med ord vad man tidigare bara hade som magkänsla.
Men...
...det finns dock en "regel"/riktlinje som jag i princip
alltid medvetet använder mig av och det är huruvida kompositionen skall vara centrerad eller ej. Det härstammar troligen ur att det första jag fick lära mig när man satte en kompaktkamera i näven på mig under en semesterresa var att "tryck in knappen halvvägs för att fokusera/låsa fokus sen riktar du den lite åt sidan för att inte få personerna mitt i bild" samt att det är så otroligt lätt att se och påverka vid tagningsögonblicket och tar mycket lite extra tid.
Detta mantra sitter så hårt att jag har faktiskt svårt att göra väldigt centrerade kompositioner, speciellt vid porträtt. Jag har sett många
väldigt fina centrerade porträtt men i stort sett alltid så har dessa varit på kvadratiskt format, något som jag inte lekt med ännu. Det finns ett undantag till detta med centrering som jag direkt kan dra mig själv till minnes, och det är vid det tillfälle jag var i Karlovy Vary (Karlsbad i Tjeckien) och plåtade pelararkader med en vidvinkel. Dessa arkader försvann in i oändligheten och genom att centrera bilden där tycker jag att man förstärkte känslan av litenhet och oändlighet.
Jag är en person som tycker om att se på bilder och jag tittar mycket på bilder (storleksordningen några hundra per dag), det är mitt kvällsnöje när det inte går något intressant på TV. Är det någon bild jag finner mer tilltalande så försöker jag se vad det är som jag finner tilltalande. Där tycker jag att bildkomposition har hjälpt mig att identifiera detta. Därmed inte sagt att detta gjort mig en bättre fotograf, för det kräver annat typ av engagemang. Jag har tron om att kunskap och insikt på det stora hela är något bra bara man är öppen nog att inte låsa in sig i tankesätt.
Om man väljer att strunta i att formulera sina tankar med ord och istället gå på magkänslan så är det ok för mig. Det jag ser som problematiskt är att försöka överföra magkänslan till någon annan när man ska lära ut. Men jag är kanske lite av lärartypen och har förståelse om alla andra inte är det.
