gamla & nya telegluggar
Med sin vikt på 3.9kg är OM Zuiko 350mm/F2.8 nog för mycket för att kunna handhållas. Jag har använt den ljussvagare och lättare OM Zuiko 300mm/F4.5 till min OM-4. Den gick bra att handhålla med hyfsad balans, eftersom dess vikt bara var 1.1kg.
Jag försökte använda den gamla OMZ 300mm/F4.5 på min digitala E-300, men upptäckte snart att manuell fokusering på en mattskiva utan vare sig mikroprismor eller snittbild blev ett lotteri. Senare blev det dock visserligen möjligt att införskaffa lämpliga sådana från KatzEye Optics, men istället lade jag pengarna på telezoomen ZD ED 50-200mm/F2.8-3.5 och kompletterade med telekonvertern EC-14 och fick då 70-280mm/F4-F5. Skillnaden mellan 280mm/F5 och 300mm/f4.5 är inte särskilt stor att interpolera upp för jämförelse, där bildresultatet övertygande talade till den moderna variantens fördel. Det gamla objektivet var visserligen acceptabelt skarpt, men uppvisade sämre kontrast vid full öppning samt vad värre var, även en viss kromatisk aberration som dock avtog med nerbländning. Närgränsen hos det gamla objektivet var 3.5m, medan hos den modernare zoomen var en tredjedel.
Nu kommer det ju i höst en telezoom i budgetklassen, ZD ED 70-300mm/F4.0-5.6, som med sina tre ED-linser, en avbildningsskala på 0.5x och en närgräns på knappa metern, bör kunna ge det tidigare alternativet med telekonvertern 70-280mm/F4-F5 en kostnadseffektiv utmaning.
Min erfarenhet är att gamla objektiv tillverkade för projektion på en större bildyta, t.ex. de historiska OM-objektiven för 135-film, inte kan mäta sig med de nyare som är speciellt konstruerade för FourThirds-sensorn. Kanske inte så konstigt att förstå, eftersom man då inte heller utnyttjar det gamla glaset till sin fulla potential, dvs. projektionen blir ju begränsad av ytan hos den mindre FourThirds-sensorn.
Dessutom så är MTF-kurvorna hos Olympus och Leica D FourThirds-objektiven specade vid högre värden, än för objektiv till större sensorformat. Olympus anger MTF vid 60[lpm] och 20[lpm], medan Panasonic för Leica D objektiven anger MTF vid 40[lpm] och 20[lpm]. Kraven på att konstruera och tillverka objektiv för Four Thirds är alltså dubbelt så stora, jämfört med kraven på de tidigare OMZ-objektiven för 135-film, om bägge systemen skall resultera i en bild med lika antal pixlar.
Med en 10 megapixelkamera för FourThirds, så har objektiven fortfarande bättre upplösning än vad kameran förmår. Det motsvarar att en kamera med en sensor ekvivalent med 135-film skulle behöva åtminstone 40 megapixel, men ändå inte räcka till för att matcha upplösningen hos objektiven. Naturligtvis skulle ett FourThirds-objektiv vinjettera på en 24x36mm sensor pga. dess snävare bildcirkel. Det objektiv som visar de allra högsta MTF-värdena är 300mm/F2.8, ett objektiv som endast tillverkas på specialbeställning, och som mekaniskt och optiskt togs fram för att vara bättre än alla andra alternativ på marknaden, ett slags
showcase för vad FourThirds-systemet ursprungligen kunde åstadkomma.
Nu börjar det som tur är finnas ganska många alternativ med olika prislappar för foto med långa brännvidder, främst om man använder telekonvertrarna EC-14 och EC-20, eller Sigmas zoomar om man behöver längre brännvidder än 300mm, se referensen.
Tillsammans med de nya kamerorna med inbyggd sensor-shift bildstabilisering, så bör även möjligheterna för handhållet telefoto ha förbättrats avsevärt.
Ref: