Är det så med alla lysrör? Eller kanske bara med döendes/gamla lysrör.
Är på jobbet där vi har dagsljuslysrör. Satte kameran på manuellt läge och manuell vitbalans och fotograferade tiotals bilder med varierad exponeringstid från 1/50 till 1/500s och alla gav exakt samma resultat.... Dvs alla bilder var identiska.
/stefan
Det beror inte på själva lysröret, utan på drivmetoden.
Det finns olika sorters drivsystem för lysrör. Den vanligaste förr, den äldsta, är att begränsa strömmen till röret med en magnetiskt drossel. Lysröret är en gasurladdningslampa, och gasen lyser bara när det går ström igenom. På insidan av röret är det täckt med fluorescerande "lyspulver", som avgör färgen på ljuset som kommer ut ur röret. Inuti är det bara kvicksilverånga, som ger huvudsakligen UV-strålning.
En gasurladdningslampa har en bestämd brinnspänning, som ofta ligger i intervallet 50-70 V. Då växelströmmen har högre spänning, måste överskottet tas upp någonstans, och det görs i den magnetiska drosseln, en spole med järnkärna. När strömmen sjunker till noll, växlar polariteten snabbt, och spolen driver ström andra vägen. Därför växlar det mycket snabbt i nollgenomgången, men under den tid som ström drivs genom röret varierar den kraftigt, typiskt omkring 30 %, vilket ger en modulation av samma storlek med elnätets dubbla frekvens.
När strömmen varierar, varierar ljuset, och också färgen från lysröret.
Om drivsystemet är elektroniskt, har det ofta en stor glättningskondensator, så att rören i praktiken drivs av likström, som hackas till högfrekvent växelström, typiskt mellan 25 kHZ och 50 kHz. Genom att det är väl glättad likström, kommer lysrörets ljus inte att moduleras, eller åtminstone inte till större djup än variationerna i likströmmens spänning. Man får alltså ljus som är konstant när röret drivs med ett väl glättat HF-don. Det ljuset varierar varken i intensitet eller färg, och med hygglig kvalité på lysrören fungerar det utmärkt för färgfoto, och man kan använda valfri slutartid.
Också större system som har drosseldrift, där de är kopplade på tre faser som överlappar varann, är i stort sett fria från modulation och därtill hörande problem, genom att rören "pumpar" i otakt. Det finns också enfasarmaturer och enfasinstallationer, där man har kompensationskondensatorer som gör att lysrören lyser i otakt och modulationen minskar.
Men det finns elektroniska drivsystem som med avseende på modulation är sämre än drossel, de som kallas "energisparlampor" och även lysrör som drivs med så kallade "eco" drivdon. De drivsystemen har inte god glättning, utan strömmen varierar där i stort sett direkt med växelströmmen, så att modulationsdjupet blir större. De drivsystemen är helt omöjliga för video, och de ger kraftig bandning om man fotograferar stillbild med för kort slutartid, bandning både i intensitet och färg.
Det finns också en allvarlig nackdel med de elektroniska drivsystemen som har god glättning. På ingångssidan drar de ström endast då växelströmmen har nått spänningen i kondensatorn som glättar variationen, vilket gör att elsystemet får hundra kraftiga stömpuffar i sekunden, med strömstyrka på många gånger den genomsnittliga strömstyrkan genom drivdonet. Det ger en väldigt ful form på förbrukningen, och med trefassystem får man också kraftiga nolledarströmmar, som kan hetta upp nolledaren.
Så om det går bra att fotografera på alla slutartider handlar det troligen om elektroniska drivdon, s.k. HF-drivdon, som är väl glättade.
