perstromgren
Aktiv medlem
Jag har nyligen köpt min första spegelfria kamera, en Nikon Z fc. Det innebär att mina gamla Nikonobjektiv inte passar på den nya kameran. En lösning är att köpa en konverter (Nikon FTZ), men vid närmare forskning visade det sig att min gamla 50/1,8 inte hade fått autofokus i alla fall. Jag tittade runt och upptäckte ett något extremt alternativ: Ttartisan 50/1,2 som är helt manuellt och inte ens har överföring av data till kamerahuset! Jag halkade till på köpknappen och nu har jag ett sådant.
Min första autofokuskamera (Nikon F75) tyckte jag var en dröm, nu slapp jag alla oskarpa bilder. Sedan dess har jag inte fokuserat själv och trodde inte att jag skulle göra det igen. Men nu är jag här alltså!
Min kamera underlättar fokusering väldigt mycket, trots allt. Jag har ställ in ”focus peaking” som markerar de konturer som har högst kontrast, och därmed troligen är skarpast. Sedan kan jag förstora sökarbilden rejält och på så sätt ställa in skärpan där jag vill ha den. Men det tar tid! Och rörliga motiv kan man glömma med den tekniken. Det går förstås att ställa in skärpan i förväg där man förväntar sig att motivet dyker upp, men glöm rörliga barn...
På bländare 1,2 är skärpedjupet papperstunt, som en kompis uttryckte det. Det visste jag ju, men att det skulle innebära val mellan skarp nos eller skarpa ögon på en katt hade jag inte väntat mig!
Att bländaren också är helt manuell är inget större besvär, däremot! Objektivet har en härlig bländarring, och auto-ISO löser exponeringen åt mig galant.
Jag provade en promenad runt kvarteret för några snabba bilder, och tänkte mig den gamla tekniken med att ställa in en bländare och fokus för att täcka ett rejält omfång i djupled (objektivet har skärpedjupsskala), men jag kan inte säga att det är lätt... Jag måste nog göra litet mer forskning för att konstatera om skalan verkligen stämmer, med tanke på den pixelpeepning jag ägnar mig åt!
Men kul är det!
Per
PS. Beträffande skärpan på objektivet är det helt OK, speciellt i mitten där jag oftast har motivet i alla fall. Jag tänkte ha det som porträttobjektiv, och då med kanterna oskarpa med flit.
Min första autofokuskamera (Nikon F75) tyckte jag var en dröm, nu slapp jag alla oskarpa bilder. Sedan dess har jag inte fokuserat själv och trodde inte att jag skulle göra det igen. Men nu är jag här alltså!
Min kamera underlättar fokusering väldigt mycket, trots allt. Jag har ställ in ”focus peaking” som markerar de konturer som har högst kontrast, och därmed troligen är skarpast. Sedan kan jag förstora sökarbilden rejält och på så sätt ställa in skärpan där jag vill ha den. Men det tar tid! Och rörliga motiv kan man glömma med den tekniken. Det går förstås att ställa in skärpan i förväg där man förväntar sig att motivet dyker upp, men glöm rörliga barn...
På bländare 1,2 är skärpedjupet papperstunt, som en kompis uttryckte det. Det visste jag ju, men att det skulle innebära val mellan skarp nos eller skarpa ögon på en katt hade jag inte väntat mig!
Att bländaren också är helt manuell är inget större besvär, däremot! Objektivet har en härlig bländarring, och auto-ISO löser exponeringen åt mig galant.
Jag provade en promenad runt kvarteret för några snabba bilder, och tänkte mig den gamla tekniken med att ställa in en bländare och fokus för att täcka ett rejält omfång i djupled (objektivet har skärpedjupsskala), men jag kan inte säga att det är lätt... Jag måste nog göra litet mer forskning för att konstatera om skalan verkligen stämmer, med tanke på den pixelpeepning jag ägnar mig åt!
Men kul är det!
Per
PS. Beträffande skärpan på objektivet är det helt OK, speciellt i mitten där jag oftast har motivet i alla fall. Jag tänkte ha det som porträttobjektiv, och då med kanterna oskarpa med flit.
