Infallande eller spot, det är olika förhållningssätt, olika sätt att se på "rätt" exponering.
När man mäter infallande ljus är det lite som att ta med automatkamera. Mätaren för infallande gjordes först för att det var en mycket bra metod att mäta ljuset för rörliga bilder, kinofilm. Där hade man inte något mörkrumsarbete att falla tillbaka på, utan man fick godta det som kom ur kameran. När man mäter infallande ljus tar man väldigt liten hänsyn till motivet och dess toner. Man låter de ljusa tonerna falla där de faller, och man låter de mörka falla där de faller likaså. De som starkast förespråkade metoden anser rentav att det är fel att ta hänsyn till motivet i alltför stor utsträckning. Ändå korrigerade många erfarenhetsmässigt sina mätvärden, främst när de stod inför genomgående mycket ljusa motiv.
Spotmätningen föddes ur en annan skola. Det är främst Ansel Adams som har torgfört idén att visualisera sitt motiv och i förväg bestämma i vilken ljushetszon olika toner i motivet ska hamna. Spotmätningen förutsätter att man har god kännedom om det dynamiska omfånget i sitt medium, och när man framkallar själv och använder svartvit film, kan man manipulera tonomfånget inom ganska vida gränser. Zonsystemet, så som han tillämpade det förutsätter att man har kontroll hela vägen, och det är lättast att tillämpa fullt ut om man använder bladfilm, så att man kan framkalla varje negativ för sig och ge det optimal framkallning för tonomfånget man vill ha.
Teoretiskt kan det se ut som om zonsystemet är en metod att få fram ett negativ som kan kopieras direkt och ge fullt tonomfång med god kontrast. I praktiken är det inte riktigt så. När man tänjer omfånget minskar kontrasten, och man förlorar detaljupplösning, inte vad gäller upplösning och skärpa i kedjan motiv->optik->film, utan senare, när det fästs på papper, genom att kontrasten blir så låg att man inte kan urskilja detaljerna lika bra. Man tar alltså till andra mörkrumsknep för att få båda delarna; genom att hålla tillbaka, efterbelysa, välja gradation och gnugga i framkallaren, kan man få fram bilder av motiv med hög dynamik, men ändå som uppvisar briljans. Det man vinner med zonsystemet är att alla toner, alla detaljer, som man ville fånga, finns med på negativet. Resten reder man ut när man kopierar negativet på papper.
Zonsystemet är också väldigt begränsat när man inte framkallar alla bilder olika, och det är ju så när man lämnar in film till framkallning, eller framkallar en rulle med bilder som har tagits med olika ljusförhållanden. Man är tillbaka på ruta ett och får lika bra resultat eller bättre om man mäter det infallande ljuset. Ansel Adams fotograferade väldigt mycket landskap. Många landskapsfotografer använder ingen ljusmätare alls. För att ta landskap, himlar och annat i naturligt ljus kan man lugnt använda "Sunny 16", som i väldigt många fall ger bättre exponering än när man använder ljusmätare. Det är där idén om gaffling kom till. Om man är det minsta osäker kan man gaffla. Ljusmätaren är däremot flitigt använd i ateljén, eftersom ljuset där kan variera så mycket att tumregler inte är särskilt praktiska. Det går fortare att mäta än att räkna fram hur man ska exponera när man använder konstljus, och när man modifierar ljuset för man in så många okända att mätning är det enda raka.
Jag tycker att det som funkar bäst är en mätare som kan mäta både infallande och reflekterat ljus, men den behöver inte ha spotmätning, så länge man kan gå fram och mäta olika ställen i motivet. Både Weston Master och Sekonic Studio De Luxe funkar mycket bra. Om man använder blixtar kan man vilja ha en blixtljusmätare med samma funktion. Med proportionellt inställningsljus kan man använda mätning via det för att bestämma hur man ska exponera med blixt.
Och med alla våndor inför exponeringen är det lätt att förstå varför digitaltekniken har slagit igenom så nära nog fullständigt. Förr, innan digitalkameran, använde många Polaroid för att kontrollera exponeringen innan de sköt skarpt. Det fanns till exempel bakstycke för Hasselblad och Bronica, så att man kunde ta en Polaroid för att kolla att man låg rätt. Idag är det mycket enklare. Man kan använda en digitalkamera för samma sak, och den funkar lika bra om den kan visa bilden med rätt toner på skärmen och om den har bra histogram och högdagervarning. Gafflandet gör man i digitalkameran, tills man hittar precis rätt exponering.
Och det funkar så klart bara vid ganska stationära bilder eller om man håller på lite längre, men å andra sidan är det inte nödvändigt annat än i studion. Utomhus funkar Sunny 16 fortfarande minst lika bra som det gjorde för hundra år sedan.
Så valet av förhållningsätt är ditt. Jag tror att det kan fungera bra med en kupol som kan skiftas mot bikaka och användas både för infallande och reflekterat. Om mätaren klarar blixt också är det så klart en fördel, om man ska arbeta mycket i studio med blixt. Spotmätaren hänger ihop med visualiseringen av motivet, och den kan ge svar på var toner i mer avlägsna partier hamnar, så att man vet vad som kommer att bli svart och vad som blir urfrätt vitt.