Det jag tycker är svårast med det här är vad man jämförs med. Jag har ju gjort det lite svårare för mig, eftersom jag försöker fotografera orienteringstävlingar, och de avgörs inte på ett tunnland. Men det går ju att ta bilder av evenemanget ändå, även om man inte kan se hela samtidigt.
Tar jag stillbilder och visar dem jämförs det med när man visade diabilder, åtminstone av de som är lika gamla som jag själv. Gör jag ett bildspel är jag minst i klass med vad som krävde två projektorer med övertoningsenhet, även om ljudet är hissmusik. Lägg till lite inspelat ljud från evenemanget, zoomning i någon bild och måhända några videosnuttar och diabilderna är oåterkalleligen omkörda.
Men om jag går på video för hela slanten, vad blir jämförelsen då? Det man ser på TV eller liknande kanaler.
Jag tog en del bilder på 10-mila 2019. Bilderna finns i ett webalbum och några av dem hamnade i sportens tidningar.
Det gjordes också en livesändning från evenemanget, på internet. Riktigt bra, tyckte jag. Det kostade 150 kronor att köpa tillgång till hela sändningen. Trots det gick den inte ihop sig, för kostnaden hamnade någonstans mellan en och en och en halv miljon.
Att ensam göra en livesändning av något som kräver att man är än här, än där i terrängen är helt omöjligt. Att klippa ihop en video i efterhand är möjligt, men den blir tråkig. Antingen kan man ha en bild av när någon går i mål, men då kan man inte se något intressant från spurtstriden längs upploppet, eftersom det inte syns från målet. Eller så kan man göra tvärtom. För att få det någorlunda intressant krävs minst två kameror, med två maskinister, och sen får man klippa ihop det efteråt. Dessutom ska man ha några lite sekvenser från folklivet, uppvärmingar, starterna, korvförsäljning och sånt, för stämningens skull. För att inte tala om något ute från skogen, där man bara kan gissa i förväg exakt var lagen kommer att ta vägen.
Den "riktiga" sändningen kompletteras av "spanare", som tar reda på vart klungorna är på väg, och mobila filmare, som springer med kameror i riggar och följer en del löpare på det sättet. Mycket av deras tid filmas bara grästuvor och grantoppar, så det vill till att någon producent kopplar in dem när de sänder något intressant.
Skulle jag försöka åstadkomma något i klass med den officiella sändningen kostar det nog också en miljon. När jag inte uppbringar de pengarna och allt det folket kommer oundvikligen det jag gör att falla platt till marken i jämförelse. Det spelar ingen roll om jag gör något på en tävling av mindre dignitet, där ingen officiell sändning förekommer. Det är ändå "de stora" som folk har i bakhuvudet och jämför med, när de suckar och tycker att det var ett patetiskt försök jag gjort.
På en fotbollsmatch lär det behövas åtminstone tre fotografer, länk till någon mjukvara som klarar livestreamning från dessa kameror till en producent, som sitter och bestämmer vad som ska läggas ut och så ska det sändas i samma ögonblick. Känns som att prylar med bra kvalité redan spräckt kvartsmiljonvallen där.
Canon gör reklam för sin nya videokamera
C300 Mark III. Här är en bild på vad en användare tycker är en "lightweight run-and-gun setup".
Även om man då själv säger att den ambitionsnivån har inte jag, så kommer folk lik förbaskat att ha resultatet av den sortens prylar i arbete i åtanke, när de ser vad jag åstadkommer. Gömda bakom allehanda prylar finns det på den bilden ett objektiv och en kamera, som tillsammans kostar över en halv miljon kronor. Det anses ändå vara "budget"...
Den röda tråden i detta inlägg är måhända knappt ens gammelrosa, men jag försöker få fram att det som sätts som riktmärken för videoproduktioner görs med utrustningar som får kostnader på några tiotusentals kronor att framstå som kaffepengar.
Så även om man som ensam hobbyfotograf kan få till något med livesändning, ska man inse att det blir inget som de utanför den innersta ringen av närmast sörjande kommer att ägna någon uppmärksamhet åt. Det har man inte resurser till.
