Eeros
Aktiv medlem
Kamera & Bilds nyaste nummer, Grand Prix 2006, där är ju domarna totalt inkompetenta! Paddor och trista husvagnbilder bland vinnarna!
Detta var mitt första intryck när jag skummade igenom tidningen och inte hittade mitt bidrag bland de vinnande bidragen. Nåja, tänkte jag, alla genier är missförstodda, domarna förstod bara inte min grej, liksom, det var det hela. Men surt kändes det. Första fototävlingen man deltar i och ingen seger, har man hört på maken?! Det är ju nu man skulle ha behövt lite uppmuntran så man orkar fortsätta med fotograferandet.
Kommer till sidan efter tävlingbidragen, och ser att Göran Segeholm skriver om tävlingen. Tänker först hoppa över det, men läser ändå vidare. Segeholm skriver om hur man kan bli ilsken av att inte vinna och om hur man kan ha svårt att förstå hur domarna kunde göra så idiotiska val de gjorde. Det är ju precis så jag känner i denna stund!
Jag kan inte låta bli att läsa vidare och samtidigt reflektera över detta och självironiskt skratta tyst inom mig åt mig själv. För att jag lät mig luras till just de känslor som Segeholm skriver om! Snart ljuder vardagsrummet av en förlösande skratt och i denna stund förstår jag att det var även just detta Göran eftersträvade; att tävlingsdeltagaren får lite perspektiv på hela tävlingen och förstår hur svårt domarens jobb kan vara. Och att den bild som man tycker skulle ha vunnit (den egna), den kanske inte är så originell och speciell när andra betraktar den.
Till nästa tävlingsomgång gäller det alltså att, när jag går igenom mina bilder, se på dem som en främmande person, en person som inte i förväg har någon förhållande till bilden. Vad skulle en total främling se i mina bilder? Denne främling känner inte personerna eller omgivningen i bilden, får han fortfarande behållning av den?
Tittar igenom vinnarbilderna en gång till, och nu ter sig grodbilden konstigt nog väldigt komisk för mig, jag kan bara inte sluta att skratta över den. Vilken looser, tänker jag när jag tittar på paddan. Och husvagnsbilden sen! Det är ju som våra resor till västkusten, så rofyllt, så avslappande och harmoniskt. Plötsligt slår bilden an på en sträng inom mig som ingen spelat på, sen..., ja när var det? Jag kommer på att det är alldeles för länge sedan vi var på semester, min fru och jag.
Jag sväljer och sneglar åt min unga svägerskas håll, för att försäkra mig om att hon inte iakktar mig. Hon skulle nog tycka att jag var minst sagt lite konstig. Först skrattade han, sen grät han plötsligt, skulle hon rapportera åt min fru, och ändå läste han bara någon tråkig tekniktidning, det var kameror eller något i den. Men svägerskan har inte sett någonting, hon löser vidare på sitt korsord och jag kan lugnt läsa vidare.
Förutom objektivtestet, som verkade lite fattigare än jag tänkt mig, och att jag saknade Sigmablixten på blixttestet, så fick jag en förvånansvärt god behållning av tidningen. Och ändå hade jag i förväg dömt att om inte någon av mina bidrag vann, så var det nog en skräptidning.
-Eero
P.S. Göran, här får du en hälsning från min dotter, för att hon inte kom med bland de vinnande bidragen.
Detta var mitt första intryck när jag skummade igenom tidningen och inte hittade mitt bidrag bland de vinnande bidragen. Nåja, tänkte jag, alla genier är missförstodda, domarna förstod bara inte min grej, liksom, det var det hela. Men surt kändes det. Första fototävlingen man deltar i och ingen seger, har man hört på maken?! Det är ju nu man skulle ha behövt lite uppmuntran så man orkar fortsätta med fotograferandet.
Kommer till sidan efter tävlingbidragen, och ser att Göran Segeholm skriver om tävlingen. Tänker först hoppa över det, men läser ändå vidare. Segeholm skriver om hur man kan bli ilsken av att inte vinna och om hur man kan ha svårt att förstå hur domarna kunde göra så idiotiska val de gjorde. Det är ju precis så jag känner i denna stund!
Jag kan inte låta bli att läsa vidare och samtidigt reflektera över detta och självironiskt skratta tyst inom mig åt mig själv. För att jag lät mig luras till just de känslor som Segeholm skriver om! Snart ljuder vardagsrummet av en förlösande skratt och i denna stund förstår jag att det var även just detta Göran eftersträvade; att tävlingsdeltagaren får lite perspektiv på hela tävlingen och förstår hur svårt domarens jobb kan vara. Och att den bild som man tycker skulle ha vunnit (den egna), den kanske inte är så originell och speciell när andra betraktar den.
Till nästa tävlingsomgång gäller det alltså att, när jag går igenom mina bilder, se på dem som en främmande person, en person som inte i förväg har någon förhållande till bilden. Vad skulle en total främling se i mina bilder? Denne främling känner inte personerna eller omgivningen i bilden, får han fortfarande behållning av den?
Tittar igenom vinnarbilderna en gång till, och nu ter sig grodbilden konstigt nog väldigt komisk för mig, jag kan bara inte sluta att skratta över den. Vilken looser, tänker jag när jag tittar på paddan. Och husvagnsbilden sen! Det är ju som våra resor till västkusten, så rofyllt, så avslappande och harmoniskt. Plötsligt slår bilden an på en sträng inom mig som ingen spelat på, sen..., ja när var det? Jag kommer på att det är alldeles för länge sedan vi var på semester, min fru och jag.
Jag sväljer och sneglar åt min unga svägerskas håll, för att försäkra mig om att hon inte iakktar mig. Hon skulle nog tycka att jag var minst sagt lite konstig. Först skrattade han, sen grät han plötsligt, skulle hon rapportera åt min fru, och ändå läste han bara någon tråkig tekniktidning, det var kameror eller något i den. Men svägerskan har inte sett någonting, hon löser vidare på sitt korsord och jag kan lugnt läsa vidare.
Förutom objektivtestet, som verkade lite fattigare än jag tänkt mig, och att jag saknade Sigmablixten på blixttestet, så fick jag en förvånansvärt god behållning av tidningen. Och ändå hade jag i förväg dömt att om inte någon av mina bidrag vann, så var det nog en skräptidning.
-Eero
P.S. Göran, här får du en hälsning från min dotter, för att hon inte kom med bland de vinnande bidragen.
