Förra året, sent på kvällen och jag försöker få min drygt 3-årige son att sova. Han kan inte prata("sen"), än mindre fotografera. Han pekar på en ny tavla jag har hängt upp. Ej rent fotografi, mera bildkonst. Jag var inte helt nöjd med bilden och andra var inte överförtjusta heller men gillade den och jag med. Han pekar med sitt lilla finger och säger: -Pappa,ny? -Ja, jag har hängt upp en ny tavla. -Ta ner! -Öh va? Gillar du den inte? -Ta ner! Blå! -Vad menar du? Du brukar ju gilla blått? -Bara blå, pappa sätta något på blå. Bli fjint. Göja kameran. Göja datorn. -Ja ja, men försök att sova nu. -Ta ner!!! (Denna envishet och bestämdhet har han självklart fått från sin mamma). Jag tog ner tavlan. Han somnade och jag tänkte inte mer på saken förrän ett par dagar senare. Tittar och tänker. Ja jävlar! Han hade rätt. Bilden ser ut som en blå stor fyrkant. Sätter på datorn, justerar bilden för att få motivet att skilja sig och stå ut mer från "allt det blå". Skriver ut och konstaterar att bilden är mycket bättre. Och bilden blir senare också mycket uppskattad av andra. Vad jag vill säga med detta är att ALL kritik kan vara nyttig oavsett erfarenhet och kunskapsnivå. Om den är uppriktig så klart. Att någon har fotograferat i 30 år gör inte den kritiken så mycket mer värd. Dessa 30 år kan personen ha tillbringat i samma fotoklubb, tagit samma bilder på samma sorts motiv och kan vara väldigt snäv i bildseendet. Och mycket troligt är denna fotograf fullproppad med "regler" hur en bild ska se ut för att vara bra. Och ofta är kommentarerna mycket tekniska. Min lille son hade inget som helst begrepp om rätt eller fel, ingen teknisk kunskap.Men han fick ett tydligt intryck och sade ärligt vad han tyckte. Och detta var till stor hjälp. Jag tycker det är väldigt trist när nybörjare inte vågar kommentera för att "jag kan inget" etc. Och som det diskuteras ovan att man skall liksom bevisa med bilder och annat att man duger som kritiker.
. Om du förstår vad jag menar.
