Kameran vet mycket väl att du har satt en blixt på taket. Men ljusmätaren visar ändå det befintliga ljuset, för det är ju det enda som finns att visa. Blixten har inte blixtrat än. Men när blixten fyras av kommer kameran att ta hänsyn till den också.
Det är kanske lättast att förklara med ett exempel:
Låt oss anta att du använder M, alltså manuellt läge. Låt oss också anta att du ändå ställer in efter exponeringsmätningen i kameran, och då kommer fram till att 1/15 s, f/4 vid ISO 400 är rätt exponering. De värdena betyder att det är ganska mörkt, men kameran kommer ju att exponera för att få bilden normalljus (18%) ändå.
Nu lägger du till en blixt på kameran, en blixt som du kör på automatik (E-TTL). När du då trycker på avtryckaren kommer blixten att blixtra av en mätblixt, som alltid har samma styrka. Med hjälp av mätblixten ser kamerans ljusmätare hur mycket av blixtljuset som kommer tillbaka från motivet. Den informationen använder den ett ögonblick senare, när slutaren öppnas. Då kombinerar kamera och blixt informationen från mätblixten med det faktum att du ställt in ISO 400 och f/4 på kameran. Blixten lyser så länge som behövs för att ge rätt exponering med den bländaren och känsligheten. Slutartiden har ingen betydelse här, för blixten lyser ändå inte tillnärmelsevis lika länge som slutaren är öppen.
Hur blir bilden exponerad nu, då?
Jo, de delar av motivet som är nära, och alltså väl inom blixtens räckvidd, blir rätt exponerade därför att blixten styrs så att den doserar precis lagom för motivets reflektion. Att det sen finns lite befintligt ljus också spelar ingen roll, för i det exempel jag beskriver här är det ljuset uppenbarligen så svagt att det inte märks bland blixtljuset.
De delar av motivet som är långt bort, bortom där blixten räcker till, blir också rätt exponerade, men här är det för att kombinationen av 1/15 s och f/4 ger rätt exponering där. Blixtljuset når ändå inte dit.
Om du nu skruvar tiden till 1/250 s istället kommer du att underexponera bakgrunden med fyra steg (från 1/15 till 1/250 s). Däremot kommer förgrunden fortfarande att bli rätt, för blixten belyser den så att det passar till f/4. Blixtljuset är även i detta läge mycket kortvarigare än slutartiden, så slutaren har ingen inverkan på blixtexponeringen.
Den här mätblixten går alltså iväg automatiskt, och så kort tid före den riktiga blixten att det bara nästan märks. Vet man inte om det tänker man knappt på att det är två blixtar. Sätter du synk på andra ridån och har en såpass lång tid som 1/15 s ser du det däremot ganska tydligt.
Hur ska man då veta att blixten räcker till? Efter det att bilden togs kan du se det på en lampa på själva blixten. På min 580 EX II sitter en grön lampa under den röda, som anger om blixten är redo. Den gröna lyser i några sekunder efter det att bilden togs, om blixtljuset räckte till.
Ett annat sätt att se detta på är om du trycker på * innan du tar bilden. Mätblixten går då iväg när du trycker på * istället. I sökaren visas en * vid sidan om blixtsymbolen. En kort stund visas också FEL (Flash Exposure Lock) i displayen inuti sökaren, för att visa att du gjorde en mätning och låsning av blixtexponeringen. Om blixtsymbolen och den lilla * blinkar i sökaren är blixten för svag. Då får du öppna bländaren mer, om det går, höja ISO och/eller gå närmare motivet för att få tillräckligt med blixtljus.
När du blixtfotograferar är det alltså blixtens intensitet och bländaren som bestämmer blixtexponeringen (de närliggande delarna av motivet), medan det är slutartiden och samma bländare som bestämmer exponeringen av sådant som blixten inte räcker fram till att belysa. Ändrar du på känsligheten (ISO) ändras vilken intensitet, bländare och tid som behövs, men principen är densamma.
