Magenta
Aktiv medlem
Jag tycker om att besöka och dokumentera bortglömda miljöer som t.ex. ödehus. Det finns en viss estetik i förfallet som tilltalar mig. Jag återkommer gärna till en plats för att dokumentera tidens långsamma förändring. Jag är försiktig och försöker inte lämna några avtryck som visar att jag varit på platsen. Men jag har noterat att det finns fotografer som gärna manipulerar verkligheten för att deras bilder skall bli så intressanta som möjligt.
För många år sedan hade jag och en fotovän planer på att göra en fotoutställning om bilskroten i Ryd som ligger på Kyrkö mosse. Vi påbörjade dokumentationen av skroten precis i övergången, innan den blev allmänt känd och välbesökt av intresserade och nyfikna människor från när och fjärran. Somliga besökare var dock inte intresserade av att lämna platsen i samma skick som de fann den i. De få bilmärkesemblem som fanns kvar blev plundrade. Plundringen i sig var dock inte det värsta – utan de oseriösa fotograferna.
Då platsen enligt vissa fotografer tydligen inte var tillräckligt dramatisk, samlade man ihop olika detaljer som man fann i omgivningen och placerade dem på en lämplig plats för avbildning.
I verkstaden placerades t.ex. ett hundratal spritflaskor och mängder av hundmatsburkar snyggt på hyllor och bänkar. Längs vägen placerades fälgar och gamla skor prydligt, allt för att få en intressant bild. Man fabricerade alltså en stämning som man sedan dokumenterade och höll som verklig. Populariteten av Kyrkö mosse ökade och snart kunde man läsa reportage om bilskroten med sina gamla bilar i var och varannan tidning. Då platsen radikalt förändrades mellan våra besök förlorade jag och min fotovän intresset för fortsatt dokumentation.
I somras hade jag förmånen att vistas tre dagar på Runde fågelberg i Norge. Via tydliga informationsskyltar informeras besökarna om de restriktioner som finns för att minimera störningen på fågellivet. Med hjälp av rep och naturliga hinder tydliggörs gränserna tydligt. Trots anvisningarna struntade flera individer i dessa restriktioner men det var inte den vanlige turistbesökaren som på grund av okunskap som spatserade omkring bland lunnefåglarnas boplatser, utan uteslutande fotografer med supertelen – något man knappast förväntar sig.
De var trots sina supertelen inte tillräckligt nära, utan skuttade utan moraliska betänkligheter omkring bland klippblocken där lunnefåglarna har sina boplatser. Jag påpekade för flera att detta beteende inte var tillåtet, samt olämpligheten att stå mitt i boplatserna.
Vid uppmaning om vilka regler som gäller lämnade de flesta boplatserna. Irritationen emot mig hade de emellertid svårt att dölja. En del låtsades som om de inte hörde mig, jag fick ropa på dem ett flertal gånger innan de med låtsad förvåning sade ”Va’ menar du mig?”. De visste mycket väl att det inte var lämpligt att vara där - men deras jakt efter perfekta bilder fick dem att fullständigt nonchalera de moraliska aspekterna.
Framställningen av bilden är inget som betraktaren kan se, men framställandet av bilden är något som borde engagera betraktaren i högre grad än vad det gör idag.
Är etik och moral inte värt något längre eller är bilden viktigare?
För många år sedan hade jag och en fotovän planer på att göra en fotoutställning om bilskroten i Ryd som ligger på Kyrkö mosse. Vi påbörjade dokumentationen av skroten precis i övergången, innan den blev allmänt känd och välbesökt av intresserade och nyfikna människor från när och fjärran. Somliga besökare var dock inte intresserade av att lämna platsen i samma skick som de fann den i. De få bilmärkesemblem som fanns kvar blev plundrade. Plundringen i sig var dock inte det värsta – utan de oseriösa fotograferna.
Då platsen enligt vissa fotografer tydligen inte var tillräckligt dramatisk, samlade man ihop olika detaljer som man fann i omgivningen och placerade dem på en lämplig plats för avbildning.
I verkstaden placerades t.ex. ett hundratal spritflaskor och mängder av hundmatsburkar snyggt på hyllor och bänkar. Längs vägen placerades fälgar och gamla skor prydligt, allt för att få en intressant bild. Man fabricerade alltså en stämning som man sedan dokumenterade och höll som verklig. Populariteten av Kyrkö mosse ökade och snart kunde man läsa reportage om bilskroten med sina gamla bilar i var och varannan tidning. Då platsen radikalt förändrades mellan våra besök förlorade jag och min fotovän intresset för fortsatt dokumentation.
I somras hade jag förmånen att vistas tre dagar på Runde fågelberg i Norge. Via tydliga informationsskyltar informeras besökarna om de restriktioner som finns för att minimera störningen på fågellivet. Med hjälp av rep och naturliga hinder tydliggörs gränserna tydligt. Trots anvisningarna struntade flera individer i dessa restriktioner men det var inte den vanlige turistbesökaren som på grund av okunskap som spatserade omkring bland lunnefåglarnas boplatser, utan uteslutande fotografer med supertelen – något man knappast förväntar sig.
De var trots sina supertelen inte tillräckligt nära, utan skuttade utan moraliska betänkligheter omkring bland klippblocken där lunnefåglarna har sina boplatser. Jag påpekade för flera att detta beteende inte var tillåtet, samt olämpligheten att stå mitt i boplatserna.
Vid uppmaning om vilka regler som gäller lämnade de flesta boplatserna. Irritationen emot mig hade de emellertid svårt att dölja. En del låtsades som om de inte hörde mig, jag fick ropa på dem ett flertal gånger innan de med låtsad förvåning sade ”Va’ menar du mig?”. De visste mycket väl att det inte var lämpligt att vara där - men deras jakt efter perfekta bilder fick dem att fullständigt nonchalera de moraliska aspekterna.
Framställningen av bilden är inget som betraktaren kan se, men framställandet av bilden är något som borde engagera betraktaren i högre grad än vad det gör idag.
Är etik och moral inte värt något längre eller är bilden viktigare?
