Alla gör olika, en del tycker om att göra mer:
Blacks, darks, dark flats och bias är mer.
Föreslår att man ägnar sig åt dessa bilder om man tycker att man har tid att lägga ner utan egentligen synbart mervärde (min upplevelse).
Det kan vara roligt att fippla med och prova, så var det i alla fall för mig. Men herregud, vad mycket enklare det är utan. Upplevde att denna typ av bilder måste vara en hobby i sig för den intresserade. Kanske är det du
Däremot, att stacka lightsen, är något som gör verklig skillnad för slutresultatet.
Vintergatan med DSLR: fota ett gäng bilder på lämplig exponeringstid undvikande startrails, men stryp inte ljusinsläppet helt i överdriven iver efter totalt punktformiga stjärnor. Detta sänker annars dramatiskt lightsens övriga tekniska kvaliteter som lågt brus, dynamiskt omfång och allt annat otyg som tex ampglow som följer med allt för underexponerade bilder.
Totalt insamlad exponeringstid är king, men även de enskilda subbarnas exponering regerar för det stackade slutresultatet (så till vida du inte har en kamera med mycket lågt utläsningsbrus, förslagsvis under 1 eV, och det har ännu ingen DSLR vad jag vet). Släpp därför in ljus till sensorn, mot en för dig rimlig kostnad av startrails, avvägt mot de nackdelar jag just nämnde i föregående stycke.
Sequator är bra, men undvik en komplicerad förgrund mot stjärnhimlen. En ren horisontlinje som en vattenyta, eller en obevuxen kulle eller berg (eller en skogshorisont på större avstånd) fungerar bäst. Blir det träd och annat i förgrunden är det bökigt att maska i Sequator och det blir en massa manuellt merjobb. A andra sidan är det ju precis det, spännande förgrunder med träd o annat som gör vintergatsbilder bra
Själv har jag funnit att jag lämnar allt detta ovan nämnda och uppräknade åt sidan för de specialintresserade att grotta sig i.
I stället blåser jag på ett panorama över vald sektion av stjärnhimlen med ett så ljusstarkt objektiv som möjligt, vilket är 1,4/24@1,4 på APS-C för min del. Bränner till med 30 sekunder på varje delbild och sedan låter jag sy ihop dessa i Microsoft ICE.
30 sekunder ger startrails, men i och med att bilden ingår i ett panorama minskas intrycket av startrailsen i den slutliga bilden genom att varje delbild förminskas i den färdiga vyn. Oskärpa och diverse aberrationer till följd av att fota på full öppning reduceras av samma anledning även de i den färdiga bilden.
Men varför krångla till det hela så här? Jo för att jag tycker det är en mycket enklare process till färdig bild. Dessutom blir panoramats totalt insamlade ljusmängd tillräckligt stor, bruset blir tillräckligt lågt utan varje form av brusreducering, ingen stackning och aligning av enskilda subbar, inga oerhört tidskonsumerande specialbilder av olika slag att producera och hålla reda på, inget pill i specialiserade programvaror som formligen slukar tid, ingen maskning av horisonter och annat att pilla med.
Utöver Lightroom (eller motsvarande) behövs bara Microsoft ICE, som är en ren fröjd att jobba med: enkelt, snabbt och effektivt.
Observera att jag ännu inte nämnt något alls om ISO. Detta för att moderna bildsensorer är tämligen linjära, eller isolösa. Brukar köra på 800 eller 1600, den färdiga bildens ljushet justerar jag sedan i post och fotar förstås i RAW.
Brusreducering gör du i efterhand i panoramat OM det behövs, vilket det med min smak inte gör vid detta sätt att fota stjärnhimlen. På samma sätt som med aberrationer och objektivoskärpa, minskas också bruset vid denna "panoramametod".
Men jag tror det är Canon, och kanske också Nikon, som har en finurlig funktion inlagd i hårdvaran för en dark frame subtraction utan att behöva exponera en ny darks och sedan subtrahera denna från lightsen, dvs först exponeras en lights i ex 30 sekunder, sedan exponerar kameran en dark frame i ytterligare 30 s som man får vänta på. Har din kamera denna hårdvarufunktion (som alltså inte kräver att en darks exponeras, vilket tar dyrbar tid från panoramafotograferingen) så aktivera denna.
Det är nämligen viktigt att panoramat exponeras i ett svep så snabbt som möjligt, annars hinner stjärnhimlen röra på sig för mycket mot marken, vilket kan ställa till med problem, eller om det är en vattenspegling med i bilden så förskjuts stjärnorna på himlen i förhållande till speglingen, vilket ser konstigt ut i det färdiga panoramat.
Ja, detta är min metod, som jag upplever mycket enklare än det du frågat efter i inledningen av denna tråd.
Lycka till med den teknik och metod du finner bra för dig
