Bilden är inte tillräckligt

[J. S-g.]

Bilden är inte tillräcklig

David Hockney hävdade nyligen i Guardian att "War photography is as fictional as painting, but painting can express profound insights denied photography" (refererat av artikelförfattaren). Och när Mike Johnston i sin senaste krönika funderar över autenticitet skriver han "In the end, we depend on the reporter's word for her interpretation. All we can really do is take photographs at face value: and while they may be evidence, they are not proof. We all depend to some degree on trust. And trustworthiness. But you can't tell from the picture."

Jag förstår inte Hockneys resonemang om varför det ena mediet skulle vara bättre lämpat att förmedla djupa insikter än det andra, men jag är attraherad av hans likställande av måleri och fotografi vad gäller debatten om autenticitet vs fiktionalitet. Riktigt intressant blir det sedan i Johnstons sista mening: vi kan inte avgöra till det ena eller det andras fördel genom att bara betrakta fotografiet. För att göra den distinktionen krävs något mer; något bortom bilden.

Spelar detta någon roll?

Vad är det i så fall som krävs?

Alldeles uppenbart krävs mer än en genrekonvention som 'pressfotografi', det har den ihopsydda bilden från Irak visat. (Historien är dock mycket längre än så: från en bortretuscherad Trotskij via Iwo Jimabilden till mer sentida exempel.)

Vittnen. Inte bevis. Kanske är det så långt vi kan komma? Eller?

 

[bildsten]

Hej
De flesta dokumentära bilder behöver en beledsagande text som svarar på frågorna När, Var, Vem? Många gånger vill vi också ha svaret på frågan Varför?

När bilden tas är den fotografens tolkning av händelsen, skeendet eller vad som hänt. För att få en mera fullödig information behövs kanske flera fotografers syn på samma sak. Och svar på de nämnda frågorna.

De flesta bilder som fångar oss är närbilder, ibland dessutom hårt beskurna. Vi har alla tex sett bilder av demonstrationståg tagna så att det ser ut som att hela stan var fyllda av demonstranter när det i själva verket kanske var 90 % av demonstrationståget som var med på bilden. Man saknar många gånger en överblick och en bildtext som svarar på de frågor som dyker upp i betraktarens huvud.

Hockney har naturligtvis rätt när han säger att en målning eller teckning kan ge djupare förståelse av en händelse än ett fotografi. Konstnären kan ju lägga in en känsla i det han eller hon gör och har ju också mera tid till eftertanke i sitt arbete. Men om resultatet blir närmare sanningen är ju tveksamt. Bilden, oavsett hur den tillkommit, måste åtföljas av en berättelse, ett vittnesmål, som kompletterar bilden och ger den legitimitet.

Den digitala behandlingen av foto och naturligtvis det digitala fotot har ju sänkt fotots trovärdighet ytterligare. Det var ju visserligen möjligt även tidigare att retuschera och kopiera in, men det var betydligt svårare.

När det gäller krig så finns det bara en sanning, nämligen att sanningen är krigets allra första offer. Det gäller ju i högre grad än tidigare, USA har ju kontrollerat pressens görande och låtande mycket effektivt i de senaste konflikterna och övriga aktörer tar efter.

Men vad som krävs, enligt frågeställaren, beror nog på vad som skildras, det finns nog inget entydigt svar på frågan.

Sten

 

[J. S-g.]

Nej, och tur är väl det! Entydiga svar är ofta tråkiga svar (inte sällan plattityder).

Låt oss ta ett exempel: ett dokumentärt porträtt. Personen på bilden är okänd för oss, men bilden beledsagas av ett namn och en ålder, låt säga "Xiu Li, 36 år". Varför skall vi tro på det? Vad är det som gör att vi tror på det? För jag har nämligen känslan att det dokumentära porträttet på något sätt lättare leder in betraktaren i autenticiteten än vad, säg, en dokumentär landskapsbild gör. Har ni den känslan också, och vad beror den i så fall på?

 

[bildsten]

Jag håller med dej om den känslan.

Om vi tror på den bildtext som serveras eller ej beror mycket på vem uppgiftslämnaren är. Känner vi uppgiftslämnaren som hyggligt pålitlig är vi säkert mer benägna att tro på bildtextens innehåll.

Om vi tror på uppgifterna beror också på vilken förkunskap vi har om det som vi ser i bilden.
Föreställer porträttet av Xiu Li en man med ett mycket västerländskt utseende blir vi säkert benägna att tro att bildtexten är osann. Samma sak om bilden föreställer ett typiskt holländskt landskap med väderkvarnar men bildtexten påstår att det är en vy från Himalaya.

Men någonstans finns det bilder med bildtexter där vi inte kan med hjälp av den förkunskap vi har avgöra om det som sägs om bilden är sant, delvis sant eller lögn och förbannad dikt.

Men det problemet är ju detsamma oavsett hur bilden tillkommit.

Som så många gånger förr så är sanningen ibland inte intressant, utan vad människorna tror är sanning.

Av den orsaken är ett fritt och differentierat meningsutbyte av största värde. Har vi det ökar chansen att vi kommer sanningen nära. Ända fram är svårt att nå, våra värderingar lägger ibland hinder ivägen.

Sten

 

[J. S-g.]

Egentligen vet jag inte varför jag har fastnat i detta med hur fotografimediet förhåller sig till autenticitet vs. fiktionalitet. I en mening är det helt ointressant: ofta är bilden i sig själv fullgod och jag söker inte efter annat än de estetiska och idémässiga trådar som jag kan nysta i genom att betrakta den enskilda bilden. Men när man närmar sig en dokumentär ambition (vilket vore främmande i mitt eget fotograferande) måste man obönhörligen ställa sig sådana frågor ändå. Vid närmare eftetanke kan emellertid ditt intressanta påstående "Som så många gånger förr så är sanningen ibland inte intressant, utan vad människorna tror är sanning." lika väl tillämpas på dokumentära bilder som på vilka andra bilder som helst. Upplevda eller föreställd sanning är en dimension i det garnnystan av möjligheter som en bild kan relateras till: det finns många andra. Som jag härmed vänder mig till.

 

[bildsten]

Uttrycket "sanningen är inte intressant utan vad människor tror är sanning" är ett smula cyniskt uttryck som dock har en hel del sanning i sej. Skvaller om medmänniskorna är ett exempel på när uttrycket självt blir sanning och osanningar ska dementeras.

När vi fotograferar med inriktning på konstfoto så är vi inte alltid intresserade av att framställa en bild vars innehåll lätt kan identifieras, sanningen är inte intressant. Det mystiska och oidentifierbara tillför bilden något, fantasin hos betraktaren stimuleras och blicken och tanken dröjer sig kvar i bilden. Eventuellt klassifieras bilden som bra, eventuellt inte.

När vi vill berätta något angeläget med vår bild gäller det att få betraktaren att tro på vår "sanning". Om vi ska bli trodda eller ej beror på hur sanningsenliga vi uppfattas. Ett sådant förtroende tar lång tid att bygga upp men kan raseras mycket snabbt om vi missbrukar det. Det gäller ju inte bara inom fotograferandet utan är ett allmängiltigt påstående. Eventuellt blir vi trodda, eventuellt inte. När det gäller vissa bilder så tillkommer kanske politisk åskådning och livsåskådning mm som komplikation hos betraktaren.

Någonstans mellan de två bildtyperna finns ett område där förtroendet kan ifrågasättas. Man måste som fotograf och bildskapare ständigt vara medveten om det. Bildköpare kan använda ens bilder i fel sammanhang, bildtexter kan bli fel. Betraktaren tolkar bilden fel (ur min synvinkel). Ens budskap var otydligt. Jag har naturligtvis inget svar på hur man säkert ger sin bild autenticitet, jag kan bara göra ett försök att resonera kring frågeställningen.

Sten