Arbus

[J. S-g.]

Med anledning av Diane Arbusutställningen Revelations i USA har det förekommit en del bra artiklar om Arbus i publikationer som New York Times Magazine (Arthur Lubow), New York Review of Books (Janet Malcolm) och i New York Times. Dessa har för första gången fått mig att ta en närmare titt på Arbus bilder, så som de presenteras i den klassiska Aperturemonografin.

Nu skall sägas att jag betraktar dem oberoende av deras eventuella fotohistoriska betydelse och oberoende av varje biografisk läsning som Arbus utsatts för. Som bilder. Inget mer.

Och som bilder ser jag snarast något som inte lyckas skapa intimitet och empati. Som exotiserar sina motiv. Som bygger på distans snarare än närgånget inkännande. Som snarare marginaliserar motiven än mer, genom sättet de reproduceras på, än vad de från början troligtvis var.

Det är därför inte så märkligt att de bilder som imponerar på mig är den andra sidan av Arbus. Den sidan som producerade bilder som Girl with a cigar in Washington Square Park, N.Y.C. 1965 och A family on their lawn one Sunday in Winchester, N.Y. 1968.

Den sidan av Arbus som ofast får störst uppmärksamhet, den jag finner brista i empati till förmån för uttrycklig exotisering, tycker jag skulle ha tjänat oerhört på att ha något av den närhet och jämställdhet man finner i Nan Goldins bilder, för att ta en fotografisk liknelse.

Vad säger ni? Hur läser ni Arbus? Kan ni övertyga mig om att jag har begått en orimlig läsning? Eller finns det till och med någon som känner likadant? Gör jag kanske fatalt fel redan från början, i min utgångspunkt från det dokumentära?

 

[steinick]

Jag håller med, det rätt mycket "freak show" över Arbus' bilder. Jämför med Mary Ellen Mark som också ofta har arbetat med människor i "utkanten", fast på ett helt annat sätt. http://www.maryellenmark.com

 

[sinarwide]

Arbus och fotohistoria

Jag tror det är svårt att klä av sig det "förförståelse" som de biografiska och fotohistoriska uppgifterna laddar hennes bilder med. "Som bilder" betyder snarast "när man ännu inget vet" om fotografen, hennes tidsepok osv. Arbus öppnade upp för vad som är möjligt att fotografera men också sättet att göra det på. Det direkta, snapshotfotandet kombinerat med ett slags monumentalporträtt gör hennes bilder trovärdiga. Det är just oviljan till romantiserande som jag tror är hennes styrka och hennes sätt att komma ifrån exotismen. Freakshow är det sista jag tänker på i synnerhet då relationen till sina objekt är innerlig. New York är inte kolonialengland ens på 50- och 60-talet. New York är freakshow i sig än idag...

Rädslan för exotism är berättigad men också farlig då den i sig konserverar just det den försöker hålla sig ifrån.

Jag uppfattar Arbus fotogärning som högst privat, den blev offentlig, i egentlig mening, efter hennes tragiska själmord.

 

[J. S-g.]

Jag tycker nog att Mary Ellen Marks, för att ta Steinicks exempel, bilder är betydligt mera trovärdiga än Diane Arbus bilder. Exakt vad det är som för mig att känna så kan jag inte sätta fingret på. Kanske att Marks bilder inte känns så utstuderade. Kanske att hon ofta väljer att presentera flera bilder av samma person, vilket ofta skapar större intimitet och trovärdighet.

Vad gäller exostismen har du en mycket bra poäng i att rädslan för den kan verka konserverande. Men hur väljer man att hantera detta? Som beskyllning (jag tog dig inte så, nu bara för jag argumentet vidare) är den bestickande eftersom den gör så att två diametralt skilda postioner får samma resultat. Det gör den emellertid också något suspekt.

Således: jag tycker inte att Arbus överskred exotismen, även om hon troligtvis verkligen försökte, och även om hon troligtvis inte önskade att skapa något exotism. Att hon inte romantiserar är nog sant, men inte tillräckligt.

 

[sinarwide]

"Exotism" är ett farligt ord. Inte bara för att det är bestickande att bli förknippad med det. Det gör att man blir uträknad från första början utan möjlighet till försvar. Således kan nästan vilken fotograf som helst beskyllas för exotism.

Frågan är om det alls är möjligt att visa något ovanligt med sina bilder. Eller blir man förpassad till idéer och motiv som tillhör det politiskt korrekta, gråa, entydiga? Exotismen i sin grova form är ett slags kulturkolonialism. Men är vi inte det innerst inne allihopa? Kolonialister? På erövringståg vart vi än vänder oss? I försöket att se antingen det subtila som ingen tycks uppmärksamma eller det triviala som likaledes ingen tycks uppfatta.

Skillnaden ligger kanske på anspråksnivån. Och då menar jag att när vi skruvar ner våra anspråk på att SE och upptäcka som vi hamnar i jantekonformismens träsk: "Det är bara lilla jag som ser detta. Det behöver alls inte vara såhär."

Anspråkslösheten placerar en i återvändsgränden. Den låter en hävda nåt samtidigt som den rycker undan just förutsättningarna för själva hävdandet.

Trovärdighet är en svårmästrad term. Visst, ibland verkar Marks gärning även i mina ögon, vara "äktare" än Arbus. Ändå tilltalas jag mer av Arbus. Hon är personligare, mer sårbar, men också mer kaxig och kompromisslös.

Borde vi inte kunna hitta en hållning bortom exotismen utan att fördenskull tvingas ge upp "upptäcktsresandet"?

 

[J. S-g.]

Du har både rätt och fel. Rätt i att vi nog bör gå ifrån begreppet exostism till något annat. Dock är andemeningen i begreppet väsentligt, och det får vi inte tappa bort i begreppsbytet. Fel i att göra frågan om det koloniala förtrycket till en strukturell fråga, till något som inte ens tycks behöva empiri för att bli bekräftad.

Det du kallar jantekonformismens träsk tangerar, om jag förstår dig rätt, ett slags postmodernistisk relativisering av rättmätiga bedömningsgrunder. Det har jag inga problem att acceptera, i en ganska stor utsträckning dessutom. Det gäller att argumentera för det egna seendet, och så får man jämföra argumenten med varandra. Personligen känner jag mig mer trygg med detta än med hänvisningar till någon formlös stor berättelse.

Egentligen är ju hela anledningen till att man talar om Arbus motiv i termer av freak att de seende har definierat ut motiven från det normala. Sympatiskt nog försökte Arbus gå emot strömmen och ta sina motiv för vad de var, alldeles oavsett den utdefinieringen. Även om jag alltså kan tycka att hon inte riktigt lyckades med det. Kanske kunde en utväg, som du letar efter, vara att överge normalitetsbegreppet (heteronormativitet eller vad än det må vara) och istället ta på sig de queerteoretiska glasögonen? Då borde upptäcksresan inte försiggå i termer av Oss och Dem.