Mr Davidson
Aktiv medlem
Jaa, nu skall jag ge mig in i helgedomen och dra ner byxorna på mig själv, men jag måste ju fråga Er kunniga:
Testar ett Sigma EX 70-200mm f/2,8 APO HSM DG med en Sigma EX 1,4X converter för eventuellt köp, då jag insett jag måste ha lite vettigare optik i teleklassen.
Igår, var jag ute och fotade och lyckades knäppa några med rikigt hygglig skärpa. Stativ? Ja, självklart. Huset är en Canon 30D. Trådutlösare, men inte spegeluppfällning. ISO 200 och de bilder som blev bäst var på bländare mellan 5,6 och 11 sisådär. Varierande brännvidder inklusive fullt åt båda hållen. Converter på.
Idag, lite mer mulet, ute och tänkte knäppa lite hos farsgubben som bedriver ett soppkök ala stadsmissionen för småfåglar och utfodrar samtliga på norra halvklotet (kanske ett uns överdrift, men fasen vet om detta inte omsätter åtminstone 5% av hans pension).
Nåväl, debaclet är totalt. Harmen över detsamma är massiv och skammens röda rosor breder ut sig som om vore jag en äppelkindad 5-åring ånyo. Det är mörkare, jag kompenserar en del med att öka ISO till 400. Det är ett mycket fint duggregn av typen som trotsar gravitationen och liksom hänger lite extra i luftrummet innan touch down.
Nu undrar jag om det finns vän av ordning som förutom att peka ut det mest uppenbara felet, dvs klanten i sökaren, tillika författaren, skulle kunna hjälpa mig ur detta pinsamma bryderi, med orden "att om Du fotar i duggregn, får Du faktiskt skylla Dig själv..." Eller nåt annat? Hur fasen kan man lyckas få samtliga oskarpa? Jag tog väl ett 60-70-tal bilder. I ren jäkla tur borde åtminstone ett bli skarpt? Det verkade som de flesta var oskarpa helt och hållet, medan några verkade ha skärpan strax bakom motivet och där jag trodde jag satte fokus. Körde med spotmätning och centralt placerad fokuspunkt i huvudsak vid båda tillfällena. Kan skillnaden mellan 200 och 400 ISO vara så stor?
Hjälp, snälla nån...
Testar ett Sigma EX 70-200mm f/2,8 APO HSM DG med en Sigma EX 1,4X converter för eventuellt köp, då jag insett jag måste ha lite vettigare optik i teleklassen.
Igår, var jag ute och fotade och lyckades knäppa några med rikigt hygglig skärpa. Stativ? Ja, självklart. Huset är en Canon 30D. Trådutlösare, men inte spegeluppfällning. ISO 200 och de bilder som blev bäst var på bländare mellan 5,6 och 11 sisådär. Varierande brännvidder inklusive fullt åt båda hållen. Converter på.
Idag, lite mer mulet, ute och tänkte knäppa lite hos farsgubben som bedriver ett soppkök ala stadsmissionen för småfåglar och utfodrar samtliga på norra halvklotet (kanske ett uns överdrift, men fasen vet om detta inte omsätter åtminstone 5% av hans pension).
Nåväl, debaclet är totalt. Harmen över detsamma är massiv och skammens röda rosor breder ut sig som om vore jag en äppelkindad 5-åring ånyo. Det är mörkare, jag kompenserar en del med att öka ISO till 400. Det är ett mycket fint duggregn av typen som trotsar gravitationen och liksom hänger lite extra i luftrummet innan touch down.
Nu undrar jag om det finns vän av ordning som förutom att peka ut det mest uppenbara felet, dvs klanten i sökaren, tillika författaren, skulle kunna hjälpa mig ur detta pinsamma bryderi, med orden "att om Du fotar i duggregn, får Du faktiskt skylla Dig själv..." Eller nåt annat? Hur fasen kan man lyckas få samtliga oskarpa? Jag tog väl ett 60-70-tal bilder. I ren jäkla tur borde åtminstone ett bli skarpt? Det verkade som de flesta var oskarpa helt och hållet, medan några verkade ha skärpan strax bakom motivet och där jag trodde jag satte fokus. Körde med spotmätning och centralt placerad fokuspunkt i huvudsak vid båda tillfällena. Kan skillnaden mellan 200 och 400 ISO vara så stor?
Hjälp, snälla nån...
Senast ändrad:
