På mina gamla Canonkameror, för FD-optiken, finns en speciell kompensering för att fullöppningsmätningen ska bli rätt med optik med ljusstyrka bättre än 2,8.
Det går lätt att se på en "nästan mekanisk" kamera som Canon EF. Tar jag bort optiken och ställer en slutartid som gör att bländaren hamnar på skalan någonstans, kan jag se vilken bländare den skulle välja med ett 5,6-objektiv. 5,6 var den minsta bländare som de kamerorna kunde hantera, med fullöppningsmätning med FD-optik.
Trycker man sedan på den pinne som talar om för kameran vad största bländaröppning är på optiken (all kommunikation med objektivet är ju mekanisk här), händer först inget mer än att bländarskalan glider uppåt, så att först 4, sedan 2,8 hamnar ovanför underexponeringsmärket.
Men när pinnen trycks in förbi 2,8, fortsätter bländarskalan att visa 2, 1,4 och till sist 1,2 (största bländaren som förekom på den tiden), samtidigt som exponeringsmätarnålen också rör sig, trots att ljuset är detsamma! Detta är för att kompensera för det fel som fullöppningsmätning ger vid de bländaröppningarna, enligt bruksanvisningarna. Vid mätning med nedbländat objektiv (manuella mellanringar, exempelvis) uppmanar Canon i samma anvisningar att man inte ska använda större bländare än 2,8, av samma anledning.
Då detta, såvitt jag förstår, är ett optiskt fenomen av något slag, är det väl rimligt att dagens optik lider av samma sak, men detta idag kompenseras elektriskt, inte mekaniskt. Tar man då bort kommunikationen mellan kamera och optik slutar det förstås att fungera.
