är det dåligt med ytlighet?

[Raindrop]

Jag har suttit här och gått igenom lite dikussioner. Jag har läst och förundrats, blivit orolig och kännt mig förvånad, upprymd, road. Alla känslor man kan få när man läser andras tankar.

En sak som fastnat är mångas syn på de vackra "ikea" liknande bilderna...
Och med det menar jag blommor, insekter, skogsdungar och alla rent estetiskt tilltalande bilder.
Nästan alla fotografer på denhär sidan har åtminstånde en sån bild i sitt galleri. Alla har varit och kommenterat dessa billderna, gett dem bra kritik. Men sen läser man dikussioner där man generellt ser ner lite på dessa "inehållslösa" bilder.

Är det så att alla bilder måste ha ett djup, ett större innehåll. Är det så att alla bilder måste få en att tänka.
Om alla bilder hade varit djupa, hade vi inte drunknat i alla känslor då, när skulle vi då slappna av?

Jag vill gärna höra era tankar kring detta. Kanske kan denhär diskussionen få mig att utvecklas lite, få mig att förstå andra människor lite bättre.

mvh /sara

 

[Niclasfoto]

Håller med i mycket i det du skriver men är det inte så att du själv sitter med många svar också?

Visst är det så att vi behöver slappna av i en betraktning nu och då.. eller faktiskt rättså ofta.

Vi är många här som försöker skapa kompletta fotografier och med det menar jag bilder som har en fungerande helhet bestående av fungerande komposition, ändamålsenligt val av teknik mm mm.


Men observera att i alla fall jag kan uppleva en mycket grafisk och enkel bild som högst rik och komplicerad, det behöver inte följas åt, enkelhet och fattighet. Snarare tvärt om!


I alla fall jag roar mig mycket med att betrakta rättså komplicerade bilder, (även enkla såklart!! bilder med många djup och bottnar både tekniskt och motivmässigt.. Det rika och väl genomförda uttrycket lockar nog många kreativa att uppnå dess like på ett vis.



Det var ngr tankar.

Mvh Niclas,

 

[Paddlare]

Nej.

Det är klart att det inte är dåligt! Du fotar ju för din egen skull i första hand, och inte för en eventuellt blasé publik. Om du då fotar "ytligt" (hur man nu entydigt skall definera det...) eftersom det är så du vill göra bilder, så är ju allt frid och fröjd. Sen kan andra ha åsikter om saken, och ha intresse av att göra andra typer av bilder, men det är ju därför de (antagligen) äger egna kameror

Alla söker ju olika saker med sitt bildskapande, och ser ju också olika saker i samma bild. Det som är nyskapande för dig i ditt bildspråk, kan ju vara gammal skåpmat för andra fotografer. Vad som uppfattas som yta respektive innehåll varierar ju från person till person. Ditt bildskapande sker ju utifrån din utveckling som fotograf och människa, och det är där det är (eller borde vara) riktigt intressant för dig. Att slå sig fri från normer och fritt skapa sina egna bilder kan ju i lika hög utsträckning handla om att fota "ytligt", som att fota med massor av "innehåll".

Att yta är innehållslöst är ju också en norm som man kan bryta mot, eller hur?

 

[interpix]

Tycker mig snarare se att en bild med bra innehåll inte klarar sig speciellt bra på FS om den inte också är estetiskt tilltalande.

 

[AnWi]

Nej inte måste en bild vara djup. Den bör väl ha något som attraherar i första hand. Ofta går nog det hand i hand. Man kan frapperas av en vacker landskapsbild men hur ofta är det?
Sen kan man alldeles fastna för en bild som man aldrig skulle försöka ta eftersom allt verkar så fel. Tänker på Christel Edelrims bild där ett öga syns i spegeln mellan ett suddigt huvud och en suddig hand. http://www.estethia.se/RomeoJulia/

Det är klart att bilder som bara är vackra sällan består. Det är sällan de gör ett sådant intryck att man minns dem. En bild som den ovan kan jag gå tillbaka till gång efter annan och bara titta på. Den ger mej en känsla. Jag kan inte säga vad, den attraherar mej.

Detta är ett stort ämne. Konst och vilka som gillar viss konst är ju inte alltid lätt att förstå. Lyckliga är de som har en känsla för vad andra gillar vare sig man är målare, musiker eller fotograf.

/AnWi

 

[Jerry Gladh]

Komplexa frågeställningar....

Är det inte så att bilden och bedömningen av densamma är som vårt sinne...föränderligt och högst personligt?

En bra bild kan framkomma ur tillfälligheter och ren tur och vara sensationellt eller spektakulärt bra.

En annan kan födas ur sinnesstämning, sorg, glädje eller eftertänksamhet och påverka betraktaren väldigt mycket.

En tredje kan vara rent dokumentär och känslomässigt omvälvande.

Säljer man bilder handlar det ibland om att förmedla och producera uppdragsgivarens känslor och tankar runt ett specifikt projekt och huvudsaken blir att han eller hon tycker att bilden är bra.

Är vi inte alla i olika faser av livet och påverkas av detta både i bedömning och produktion av bilder.

Den största faran är allas vår förmåga attt göra religion av starka upplevelser. Att ständigt försöka tillhöra en specifik grupp som anser sig ha patent på det som är rätt eller bra.

Om vi är skapade till original, varför dö som kopior?

Ouch...det blev lite väl filosofiskt...men ändå.


Jerry

 

[Raindrop]

jag tycker att ni alla har gett väldigt bra inlägg i denhär frågan. och jag håller med er i mycket.

en av anledningarna till att jag startade denna tråden, utöver allt jag läst på denna sidan, var att jag har ett antal vänner med ett lika stor intresse för foto som jag. men dessa är intresserade av dokumentär fotografi. En känsla jag fått är att de inte värderar mina bilder på samma sätt som sina egna. mina bilder visar ju inte något "verkligt", något man kan engagera sig i.

jag tackar så mycket för era tankar då jag nu kan känna mig stolt över mina egna verk igen.
man blir så lätt nerslagen och jag vil fortsätta utveckla mig. vilket är svårt när man inte tror på sig själv.

jag får försöka att inte ta åt mig så mycket, men det är svårt när det är vänner man talar med....

mvh
/sara