Jag menar givetvis att jag zoomar på datorskärmen när jag jämför mellan RAW och jpeg
.
Spelar i praktiken ingen roll. Du ska normalt inte kunna se någon skillnad i kvalité på en bild som du har tagit fram som RAW och en som kameran har gjort som jpeg. Om det är skillnad i skärpa är den till nackdel för råfilen, som fortfarande inte har fått skärpa pålagd, men om behandlingen görs efter samma parametrar blir det ingen skillnad. Det är rätt sällan någon markant skillnad, och som nybörjare gör man i regel betydligt sämre ifrån sig när man börjar dra i reglagen än vad kameran har gjort med inställningarna från fabriken.
De områden där skillnad gör sig gällande är främst de mörkare partierna i bilden om man behöver lyfta dem lite grann, eftersom råfilen innehåller mer data som kan användas vid bearbetningen. Också i de allra ljusaste partierna kan man med vissa program få lite bättre resultat vid gränsen för urfrätning till helt vitt. Skillnaderna i kvalité berör främst tonaliteten, och om man upplever någon skillnad i skärpa någonstans i bilden beror den inte på tekniken som har använts, utan på hur tekniken har använts. Råfilen har ingen skärpa pålagd, och den kan innehålla lite mer detaljer, alltså ha en aning högre upplösning, så att man själv kan avgöra hur man ska behandla uppskärpningen. För det mesta behöver bilderna skärpas, vilket alltid innebär en viss förlust av de finaste detaljerna som kan finnas. Utan uppskärpning ser bilder med hög upplösning vanligen ganska fadda ut, och man kan lätt tro att de inte är skarpa.
För övrigt tycker jag att det känns väldigt snårigt och svårt med vitbalans. Dels för att det verkar lite subjektivt, dels för att det är svårt med referens när man ska granska i efterhand på grund av (dator-)skärmens egenskaper.
Vitbalans som man ställer i kameran är inte subjektiv, men när man ställer den på en datorskärm kan den hanteras subjektivt eller objektivt. För att man ska kunna ställa den visuellt, subjektivt, krävs att man har en kalibrerad skärm. Att ställa objektivt är väldigt lätt, men det förutsätter att man har en bild med vitreferens, och det är i stort sett samma sak som om man hade ställt den i kameran. Man behöver inte ha vitreferens med på alla bilder ur en session, utan det räcker med att det finns en, och sedan kan övriga bilder som man har tagit vid samma tillfälle för det mesta profileras likadant.
En jpegbild kan inte vitbalanseras korrekt i efterhand, men om den inte har stort färgfel går det bra att öppna den i en råfilshanterare som kan öppna jpeg och ställa balans där. Det kommer i så fall att bli fel i tonkurvans yttre delar, men det är fördragbart om det inte var stort färgfel på bilden.
Att det skulle vara snårigt och svårt håller jag inte med om. Att ställa den i kameran är lätt i alla kameror utom Canon. Regndansen på Canon måste man lära sig för att kunna ställa in en egen vitbalans, men när man väl kan den är det ganska kvickt gjort. Canons system kan verka lite klumpigt, men det är bättre än den mer direkta metoden när man använder blixtljus, eftersom man använder en bild tagen i det aktuella ljuset. Det enda som jag tycker är dåligt tillgodosett av industrin som förser oss med kameror är att de inte också tillhandahåller lämpliga referensobjekt för vitbalanseringen.
Den vitreferens som jag har funnit är enklast att hitta och dessutom billig, är vanligt hushållspapper eller toalettpapper som inte är behandlat med optiskt vitmedel, den billigaste sorten. Edets pappershanddukar fungerar också. Blekt papper som inte har behandlats med vitmedel är så nära spektrumneutralt som man kan komma. För att få det rätt i kameran ska vitreferensen exponeras så att den blir "medelgrå", dvs man exponerar så som ljusmätaren visar, eller helt enkelt med automatik utan att kompensera. Vitreferensen ska alltså inte bli vit på bilden, och vitbalansering har ingenting med "vitpunkt" att göra, en missuppfattning som ibland dyker upp.
