hej!

Detta är en lite berättelse om en av de värsta dagarna i mitt liv.

Jag har än så länge bara gjort ett fotojobb, det bestod av att jag skulle ta bilder åt en restaurang, främst matbilder men också lite ext. och int.

Slutresultatet blev bra men vägen dit blev otroligt lång....

Orutinerat så hade jag bara ett batteri med mig, ett batteri som jag trodde var fulladdat.

Jag kom dit och den inhyrda kocken för detta ändamål började laga maten, servitricerna la upp maten på ett bord där maten skulle fotas, uppdragsgivaren och kocken stod brevid och skulle titta på då jag fotade. Jag tittade lite på maten och skulle precis börja fota då jag märker att kameran inte reagerar då jag trycker på avtryckaren. Jag får inombords panik, vad skulle jag göra? jag går omkring och tittar lite till på maten, låtsas som om allt är lugnt, medans hjärnan och pulsen går på högvarv. Tillslut får jag ur mig det - "Batteriet är dött". Det blir tyst och de andra tittar på mig. Att göra om det en annan dag var otänkbart då kocken just var inhyrd för det här tillfället. Att åka hem och hämta laddaren som jag givetvis hade glömt var heller inte ett alternativ då det var en bra bit hem. Efter en liten stund så kom jag på att affären kameradoktorn kanske kunde hjälpa mig. Efter en halvtimme i telefonkö och kallnande mat så kommer jag tillslut fram. De berättar att de inte kan låna mig ett laddat batteri eller laddare men att jag kan köpa ett nytt batteri som det då finns lite batteritid i. Ok, jag fick låna restaurangägarens bil och satte fart, men det gick inte, mina händer skakade och svätten rann i pannan, efter att ha nästan kört på en annan bil och sånär kört mot enkelriktat så vände jag och åkte tillbaka till restaurangen. Jag sa som svepsjäl att jag glömt mitt körkort och bad att få sjuts dit. Sagt och gjort, väl där så sprang jag in på kameradoktorn och möttes av en halvtimmes lång kö. Utanför butiken satt min stressade "chaufför" och väntade. Så jag gick helt sonika förbi kön och sa jag hade jätte bråttom och tillslut fick jag mitt batteri(för 800 spänn). Sedan ut i bilen och tillbaka till restaurangen där maten nu var kall. Men den såg fräch ut så jag fotade på och fick faktist en hel del fina bilder. sedan ville de ha lite mer matbilder ute vid den nyöppnade utegrillen. Jag fotade lite för att sedan förstå att nu var det dags igen. Både de två minneskorten samt batteriet på sluttampen. Panik igen. Jag kunde inte börja radera bilder pga, batteribristen. Så jag fotade tills den dog, sen sa jag som det var....

Jag kom tillbaka några dagar senare med kameraväskan full av erfarenhet och fotandet gick då som på en dans.

Nu i efterhand skrattar jag lite åt det hela, men det var nog en av de värsta dagar jag upplvet. allt gick fel.

/Viktor



Dela nu med dig av dina erfarenheter! Hur var det för dig första gången?

personkemi....

Mitt första fotouppdrag (som inte var från en bekant eller liknande) fick jag under en fotoutbildning. Fotosessionen utfördes i skolans studio, med min fotolärare närvarande, och även fyra nya kursdeltagare som ville se hur jag arbetade.

Jag hade uttyckligen bett om att få vara ensam med modellen ett tag i börja, då det var både hennes och min första "riktiga" session.
Trots mitt önskemål infann sig dock de övriga 5 personerna ändå.
Jag och min fotolärare tillhör olika genreationer och har helt skilda uppfattningar om vad som är bra porträtt/modellfoto.

Han kan tekniken, ville i evigheter finjustera ljusmätning osv, jag ville mest bara få modellen att slappna av så att bilderna kunde förmedla en kontakt oss emellan.

Med andra ord, jag hade inte de bästa grundförutsättningarna, då min lärare tog nästan 1 tim av studiotiden då han själv ville "låna henne" som objekt eller påpeka för mig vilka brister jag hade som fotograf. (Mycket uppmuntrande...)

Dessutom föreföll det sig tyvärr så att modellen i fråga var en otroligt söt tjej, med mycket höga förväntningar på sig själv och resultatet (bilderna skulle användas till en portfolio för MIKA:s) men tyvärr så hade hon TOTAL avsaknad av karisma.
Vid ett enda tillfälle fick jag henne att le lite, och det var då jag själv (med flit) råkade fumla med kameran och helt enkelt gjorde bort mig. Det var roande.

Men annars, helt dött. Död blick, inget leénde, inga egna initiativ.

Jag insåg även att jag borde varit mer tydlig i förväg med vad som funkar framför kameran. Hon sade på telefon att hon ville köra avskalat, inte en massa smink osv. Skönt!
Men av någon anledning dök hon sedan upp med de mest vansinniga kläder jag sett. Korta skinnkjolar, höga lårstövlar, tajta skrikrosa och glittriga toppar osv... och allt detta till det helt nakna ansiktet och håret som helt naturligt låg som en mjuk, välborstad matta längs axlarna!

Det var då jag lärde mig att ALLT handlar om hur fotografen får modellen att känna sig. Jag försökte få henne slappna av, ge henne komplimanger, få henne att förstå hur vackert leénde hon hade (hon krävde från början att hennes tänder absolut inte fick synas - klassiskt...)
och jag försökte i allmänhet att vara på samma våglängd som hon, sätta mig in i hennes intressen och livsstil.

Hela fotosessionen var oerhört frustrerande. Jag försökte med ALLT. Tillslut, när hon under långa stunder mest bara ville stå med händerna i sidan och stirra håglöst in i kameran, bad jag henne att göra de löjligaste och mest förutsägbara modellposérna jag kunde komma på, för att få nån form av liv och variation.
Jag fick bara en tom blick till svar...
-Brukar du kolla på Top Model? testade jag tillslut.
-JAA! sken hon upp.
-Då borde du ju känna till "Miss J. Alexander", killen som coachar tjejerna hur de ska lära sig att gå och stå på runway osv...?"
(Jag försökte verkligen med alla medel att visa intresse för hennes önskan att bli modell, jag ville ta hennes modellande på allvar!)
-Vadå Jay? blir svaret.


Suck....

Av nästan 4 timmars arbete fick jag tillslut fram ca 15 bilder (av runt 300 tagna) som överhuvudtaget var acceptabla och intressanta. Fast å andra sidan blev de faktiskt tillräckligt bra för att skickas till MIKA.
Och kunden var nöjd. (!)

För egen del var det en mardrömssession, jag som var van vid mina frispråkiga vänner som utan tvekan slänger av sig alla kläder och bjuder på allt de har framför kameran.
Men nu, något år senare, har jag i alla fall insett att det alltid går en timme till att lära känna varandra, minst, och att alla går att fotografera, så länge man är väl förberedd och gör det bästa av situationen.

Två seriösa jobb gjorda, två seriösa filförsvinnanden gjorda...

Skulle fota en festival i tyskland åt två musiksajter och en norsk tidning. Eftersom jag bara hade 1Gb minne så var jag tvungen att köra JPG, näst högsta storleken, men ändå verkade minnet inte räcka till. Som tur var fanns det dock datorer med cd-brännare i presstältet, så jag brände ner de 600 första bilderna, stoppade cd:n i kameraväskan och raderade minneskortet. Kommer sedan hem efter festivalen och plockar fram den "måttligt" repade cd-skivan som min dator absolut vägrar att läsa...
Som tur var fick jag till slut fram alla bilder utom åtta filer i mitten av högen, så bilderna hittade fram till alla mottagare i slutänden.

För ett par månader sen fotade jag en bunt hotellbilder till en broschyr, och till diverse turismhemsidor. När jag kommer hem lyckas jag inte få nätverket att funka, så jag kan inte kopiera över bilderna till backup-datorn. "Inga problem", tänker jag. "En sån ny hårddisk kommer ändå inte krascha innan nätverket funkar igen".
Nja... Men windows kunde minsann paja disken på eget bevåg... De enda bilder som blev kvar var i storleken 640x426, och då saknades alla interiörbilder.
Men kunden var nöjd ändå, och om ett par veckor ska jag dit igen för att ta fler bilder (som denna gången kommer att säkerhetskopieras illa kvickt).

^^. Jag vet inte om jag kan mäta mig med detta men jag kan ju testa.

Det var faktiskt såhär att det var ett par tre år sedan kanske och en tjej ringer upp mig... hon hade sett mina bilder på en utställning och ville nu att jag skulle plåta hennes dotter till hennes "fotobok" som skulle postas in till nån tävling eller vad vet jag.

- Visst, nästa helg undrar jag?
- Fnitter fnitter nja... vi ska skicka in den på fredag så det går inte.
- Ok, men på onsdag förmiddag då?
- Njaaa... efter kl 1500 isåfall.
- Ni vet väl att jag inte hinner få klart färgkort till på fredag? Kan vi ta det i svartvit?
- Svartvit?
- Ja, jag har eget mörkrum så jag framkallar själv.
- ....stumt.... ok.

Jag tog ledigt från skolan på onsdagen och begav mig således dit... som den smått överneurotiske tonåringen man var tog jag med mig 2hus, en 5-6 glas, reflexskärmar, tejp, hotlights, slavblixtar U NAME I!. Jag hade det.

Kl 1500 knackar jag på husdörren och blir insläppt. "Modellen" är inte färdig (Har inte börjat förbereda sig typ) Så jag blir satt att sitta i vardagsrummet och vänta :/ När Mamma/Dotter har bråkat och skrikit och slitit av sig och dragit på sig och trasast sönder ungefär en hel garderob med kläder är det således time for business.

WHOOOOSH! In stormar halva jävla släkten och har bestämt sig för att kolla på ^^... Inte de bästa förutsättningarna för en väldigt nervös kille kanske... De ockuperar nu hela vardagsrummet och kommer med goda råd till modellen...

- puta med läpparna
- dra in magen
- blablablabla

Jag försöker göra mitt bästa för att lugna flickstackarn (mamman såg ut av behöva en valium alternativt något annat starkt lugnande medel) medans pappan intresserar mig för min utrustning... blipp blipp... *pet pet* ungefär. Vi stormade oss igenom allting och jag levererade 7st A4or som de var nöjda med...

Jag tog 250pix/A4 så var det värt det? NEJ! aldrig någonsin har jag mått så dåligt och varit så pressad i hela mitt liv.

Peace out.

Det är kul att ni delar med er av era pressade stunder. Mycket underhållande att läsa om.
Det känns ganska skönt att man inte håller på med sånt.