Sommarens sejour har varit minst sagt intressant. Hämta en kopp kaffe eller varför inte en bunke popcorn innan ni läser det här..:
Under fotograferingen den 7/6 välte min lilla trappstege som jag brukar släpa på för att ha möjlighet till intressantare vinklar och jag drasade i backen med vänster axel först. Ett obehagligt krasljud noterades från nedslagspunkten men kameran hölls i ett järngrepp i högerarmen, fortfarande rakt upp i luften.
Kalabalik och jämmerrop från brudpar, tärnor och medföljande naturligtvis, men jag bad om några minuters timeout innan jag kunde uppskatta skadornas omfattning, under det att jag kämpade sammanbitet mot envisa svimningstendenser. Det kändes verkligen som John Blund kom med stora gruslass i mina ögon.
Efter att jag pustat ut så kände jag mig faktiskt rätt OK, eller stabil är nog rätt ord, och jag tyckte att vi skulle fortsätta till den närbelägna "kohagen" som vi hade rekat dagarna innan. Som tur är så körde jag för första året med småbildshus/autofokus så trots det tunga huset så gick det faktiskt bra att fortsätta med en hand.
Vi fotade en 30 minuter till, åkte hem till brudparet och bytte om (fick hjälp med slips, knyta skor och att dra upp gylfen bland annat) inför vigseln och med hjälp av folk omkring mig så kunde jag byta hus och objektiv och få fast allt på stativ innan jag spatserade fram genom kyrkan till min plats snett framför altaret, några minuter innan parets entré. Den "dåliga" armen hade jag lite käckt lagt upp på ett av stativbenen så det såg ut som den var Ok men i själva verket var den helt värdelös. Jag fick justera planhållningen av kameran genom att variera utfällningen av stativbenen med högerarmen tills det var skapligt rakt.
Efter vigseln fotade jag lite risgrynkastande och gäster som vanligt men något mindre entusiastisk än vanligt, och sedan var det dags att lugnt och sansat själv ratta bilen till länsjukhuset för att kolla upp vad jag trodde var en axel något ur led eller kraftigt vrickad. En korv och läsk på statoil hann jag med för jag förstod att det skulle ta tid på akuten.
Ett par röntgen och fem timmar senare konstaterade en förvånad läkare för en förvånad fotograf att axeln var bruten. Först drygt en vecka senare under operationen märktes omfattningen, axeln var i tre eller fyra delar och det tog runt fem timmar att skruva ihop!
Sedan dess jag käkat smärtstillande varje dag och blivit tjenis med en massa läkare och sjukgymnaster, och tre bröllop har fotats var och en en upplevelse eftersom jag haft typ en hopvikt flytväst under vänsterarmen som fixering, dock var det bara det senaste som jag även kunde fota under vigseln. Gissa dock om jag jag varit glad för att det var just i år som jag valde att investera i en duktig digital småbildsutrustning och fått stora skarpa filer fotade med enhandsfattning..! Hade varit värre med bladaren...
Men jag har haft det underbart blåsfritt!
