Som Plus-medlem får du: Tillgång till våra Plus-artiklar | Egen blogg och Portfolio | Fri uppladdning av dina bilder | Rabatt på kameraförsäkring och fotoresor | 20% rabatt på Leofoto-stativ och tillbehör | Köp till Sveriges mest lästa fototidning Fotosidan Magasin till extra bra pris.

Plusmedlemskap kostar 349 kr per år

Annons

Tokina 100/2.8 Macro

Produkter
(logga in för att koppla)

bandola83

Aktiv medlem
Tokina 100/2.8 Macro (bländare 5.4!!)

Jag har precis skaffat mig ett Tokina 100/2.8 macro. När jag zomar från oändligt ner till 1:1 (ca 43cm) så vandrar bländaren från 2.8 till 5.4. Jag har ställt bländarringen på 32 och låst den där.

Är det verkligen meningen att bländaren ska vandra så?

MAgnus
 
Senast ändrad:
Ja, de flesta objektiv blir ljussvagare när man fokuserar på närmare håll.
Detta har normalt ingen betydelse, men med ett makroobjektiv så är ju närgränsen så väldigt nära att utskjutet på objektivet blir avsevärt längre än vid oändligt.
 
Ljussvagare när man fokuserar?!

Du menar zoomar?

Inga andra objektiv jag varit i kontakt med ändrar bländare när man fokuserar. Har testat sigma 105/2.8 och canon 100/2.8.
 
bandola83 skrev:
Ljussvagare när man fokuserar?!

Du menar zoomar?
Det är svårt att zooma med ett icke-zoomobjektiv. Han menar fokuserar.

Inga andra objektiv jag varit i kontakt med ändrar bländare när man fokuserar. Har testat sigma 105/2.8 och canon 100/2.8.
Det gör de, men chipet i objektivet "ljuger" antagligen och säger att det är samma bländarvärde hela tiden. Det finns makroobjektiv som inte förlorar ljusstyrka på nära håll, men de är ovanliga.
 
Nej, han menar fokuserar precis som han skriver. Problemet är snarare att vissa kameratillverkare (t.ex. Canon) inte presenterar det sanna bländarvärdet på displayen utan det teoretiska, f/2,8. Pröva med din Canon 100/2,8 igen men titta på slutartiden istället för bländarvärdet så kommer du se att den blir längre allt eftersom du fokuserar närmare (ökar utdraget på objektivet). Nikon gör tvärtom, behåller slutartiden och presenterar det verkliga bländarvärdet.

Det hela beror på att ljuset som samlas in av frontlinsen sprids över en större yta när objektivet är utdraget och då sjunker ljusmängden per ytenhet.
 
Hur lång ifrån närgränsen börjar bländartalet öka egentligen? Kan vara intressant att veta... (är eventuellt lite intresserad av att köpa ett tokina 100 2,8 macro)
 
har tagit många tusen bilder med mitt tokina både på 300D 10D och nu 40D men inte har jag aldrig haft några sådanna problem.lägger jag på 2.8 så är det oberoende av närgränsen,
 
swd-photo skrev:
har tagit många tusen bilder med mitt tokina både på 300D 10D och nu 40D men inte har jag aldrig haft några sådanna problem.lägger jag på 2.8 så är det oberoende av närgränsen,

Ja eller hur var det nu?
 
Makten skrev:
Det är svårt att zooma med ett icke-zoomobjektiv. Han menar fokuserar.


Det gör de, men chipet i objektivet "ljuger" antagligen och säger att det är samma bländarvärde hela tiden. Det finns makroobjektiv som inte förlorar ljusstyrka på nära håll, men de är ovanliga.

Aha, man brukar säga att mellanringar själ en del ljus, men är det egentligen någon större skillnad jfr. med riktiga makroobjektiv?
 
swd-photo skrev:
har tagit många tusen bilder med mitt tokina både på 300D 10D och nu 40D men inte har jag aldrig haft några sådanna problem.lägger jag på 2.8 så är det oberoende av närgränsen,
http://www.fotosidan.se/cldoc/2872.htm

"När man ökar avbildningsskalan genom utdrag minskar ljuset som når filmen enligt 'ljuset avtar med kvadraten på avståndet'. Vid t ex skala 1 minskar ljuset till ¼ eller 2 steg. Ta t ex ett 50 mm objektiv med 50 mm utdrag. Avbildningsskalan blir 1 och avståndet mellan objektivcentrum och filmplan blir 100 mm. Jämfört med fokusering på oändligt har detta avstånd fördubblats. För att kompensera detta måste man förlänga exponeringstiden två steg eller öppna bländare två steg."

Den fysiska bländaröppningen är alltså fortfarande lika stor, men bildcirkeln blir större, med motsvarande mindre belysning av sensorn eller filmrutan.
Sen vet jag inte vad som är bäst; att kameran talar om vilket motsvarande bländartal som gäller eller att det är konstant. Skärpedjupet är ju fortfarande "rätt" antar jag.

Siste skrev:
Aha, man brukar säga att mellanringar själ en del ljus, men är det egentligen någon större skillnad jfr. med riktiga makroobjektiv?
Ja, det är precis samma sak eftersom man ökar "utdraget". Dock är vanliga objektiv oftast inte optimerade för närbilder, så man kan inte räkna med lika bra skärpa.
 
Senast ändrad:
Tack, då lärde man sig något nytt igen.

Nu har jag i och för sig inte gjort någon riktig jämförelse mellan riktiga makroobjektiv och vanliga objektiv med mellanringar. Jag har inte provat med så många olika objektiv heller, men med Nikon 85 f1.8 och mellanringar är det i alla fall inget fel på skärpan. Fast å andra sidan är det en del plock med ringarna när man skall byta avbildningsskala.
 
Sebastian Skarp skrev:
Hur lång ifrån närgränsen börjar bländartalet öka egentligen? Kan vara intressant att veta... (är eventuellt lite intresserad av att köpa ett tokina 100 2,8 macro)
Det börjar egentligen direkt när du fokuserar närmare än oändligt, varje litet utdrag minskar ljusmängden som når sensorn/filmen. Det märks dock knappt eftersom ljusförlusten är försvinnande liten och dagens kameror med TTL-ljusmätning kompenserar automatiskt för ljusbortfallet.

I instruktionerna för min Hasselblad 120/4 Makro-planar står det angivet att ljusförlusten är ungefär 1/2 steg vid skala 1:4,5 (ca 25mm utdrag) jämfört med fokusering på oändligt. Här har konstruktörerna på Zeiss medvetet begränsat avbildningsskalan till 1:4,5 för att man inte skall glömma exponeringskompensationen, de räknar med att man kommer ihåg den om man måste fippla med mellanringar.

Som Martin skriver i sitt inlägg ovan är ju den verkliga bländaren konstant, det är ljusmängden/ytenhet som har minskat. I och med att skärpedjupet ofta är en väldigt begränsande faktor vid stora avbildningsskalor tycker jag det är lite märkligt att göra som Nikon, att visa f/5,4 i displayen kan ju lura den bäste att tro att skärpedjupet kommer bli därefter.

Makten skrev:
[...] Ja, det är precis samma sak eftersom man ökar "utdraget". Dock är vanliga objektiv oftast inte optimerade för närbilder, så man kan inte räkna med lika bra skärpa.
Då ställer jag samma fråga som jag ställde på APUG för ett tag sedan. Ponera att vi har två objektiv, ett "normalt" objektiv med mellanringar av lämplig tjocklek och ett makro-objektiv med "inbyggd" mellanring. För att uppnå avbildningsskala 1:1 behöver vi en mellanring som är lika tjock som brännvidden på det aktuella objektivet, säg 50mm, och då behöver vi inte utnyttja objektivets egen gänga annat än för finjusteringar (dvs objektivet står fokuserat på oändligt). Vad ger bäst resultat (t.ex. skärpa, upplösning, distortion och planhet): ett makroobjektiv eller ett normalt objektiv med mellanringar fokuserat på oändligheten?

Som du skriver ovan så är vanliga objektiv optimerade för avbildningsskalor långt mindre än den vi nu jobbar med men samtidigt har vi ju fokuserat på ett avstånd långt större än det vi faktiskt har så vi låter ju objektivet arbeta i det område det är optimerat för. (Jag tänker nu endast på vanliga objektivkonstruktioner av tele-typ, inga internfokuserande eller retrofokala historier.)
 
Emil-G skrev:
Då ställer jag samma fråga som jag ställde på APUG för ett tag sedan. Ponera att vi har två objektiv, ett "normalt" objektiv med mellanringar av lämplig tjocklek och ett makro-objektiv med "inbyggd" mellanring. För att uppnå avbildningsskala 1:1 behöver vi en mellanring som är lika tjock som brännvidden på det aktuella objektivet, säg 50mm, och då behöver vi inte utnyttja objektivets egen gänga annat än för finjusteringar (dvs objektivet står fokuserat på oändligt). Vad ger bäst resultat (t.ex. skärpa, upplösning, distortion och planhet): ett makroobjektiv eller ett normalt objektiv med mellanringar fokuserat på oändligheten?

Som du skriver ovan så är vanliga objektiv optimerade för avbildningsskalor långt mindre än den vi nu jobbar med men samtidigt har vi ju fokuserat på ett avstånd långt större än det vi faktiskt har så vi låter ju objektivet arbeta i det område det är optimerat för. (Jag tänker nu endast på vanliga objektivkonstruktioner av tele-typ, inga internfokuserande eller retrofokala historier.)
Då borde det bli tvärtom. Att makrot är kass vid oändligheten, och så är nog också fallet för en del gamla makron. Numera fokuserar de med en kombination av utdrag och att någon eller några grupper i objektivet flyttar sig. Men jämför man ett enkelt 50-millimetersobjektiv, där ju alla linser sitter med konstant avstånd sinsemellan, med ett 50-millimetersmakro med innerfokusering så blir det ju en annan femma. Det är nog av den anledningen som de flesta femtior har väldigt dålig närgräns. De presterar för dåligt helt enkelt.
 
Hasselblads 120/4 Makro-planar har i vissa kretsar rykte om sig att vara lite för mjuk på långa avstånd. Själv fattar jag inte vad de pratar om, kanske är jag inte tillräckligt mycket av en pixel peeper för att se skillnaden. Jag tycker den är rakbladsvass både på kort och långt håll! (Vad blir förresten den analoga fotografins motsvarighet till pixelpeeper? Grain peeper? =) Jag har iofs aldrig blåst upp mina 6x6-dia till 5m bredd och tittat efter, det kanske är där skon klämmer =)

Internfokuserande gluggar har ju den obekväma egenskapen att brännvidden minskar med minskande fokuseringsavstånd. I något test jag läste för länge sedan uppgick skillnaden till nästan 25% av brännvidden på något av de testade objektiven. Det ställer ju till det i den här diskussionen så det var därför jag undvek dem i min ursprungliga fråga.

Fråga återstår dock; vad ger bäst resultat vid liten avbildningsskala, ett makroobjektiv eller ett normalt objektiv med mellanringar fokuserat på långt avstånd?
 
Emil-G skrev:
Som Martin skriver i sitt inlägg ovan är ju den verkliga bländaren konstant, det är ljusmängden/ytenhet som har minskat. I och med att skärpedjupet ofta är en väldigt begränsande faktor vid stora avbildningsskalor tycker jag det är lite märkligt att göra som Nikon, att visa f/5,4 i displayen kan ju lura den bäste att tro att skärpedjupet kommer bli därefter.
Detta måste jag opponera mig mot trots att jag inte har Nikon:)

Både ljusinsläpp, diffraktion OCH just skärpedjup (OBS!) bestäms av det EFFEKTIVA bländartalet (som är det Nikon visar)!

Att det finns tabeller och formler som med minst sagt ”växlande framgång” använder de NOMINELLA bländartalen (som bara är lika med de effektiva på oändligt avstånd) beror på att de försöker kompensera för skillnaden genom att ha förlängningsfaktorn (omvandlingsfaktorn från nominellt till effektivt värde) inbyggd i formler och tabeller. Det funkar det också, förutsatt att de använder den förlängningsfaktor som gäller för just det specifika objektivet! Förlängningsfaktorn är alltså OLIKA för olika objektiv (två steg vid skala 1:1 är bara ett specialfall som gäller hyfsat för de flesta någorlunda symmetriska objektiv men mycket dåligt för kraftigt osymmetriska konstruktioner).
 
Emil-G skrev:
Internfokuserande gluggar har ju den obekväma egenskapen att brännvidden minskar med minskande fokuseringsavstånd. I något test jag läste för länge sedan uppgick skillnaden till nästan 25% av brännvidden på något av de testade objektiven. Det ställer ju till det i den här diskussionen så det var därför jag undvek dem i min ursprungliga fråga.

Fråga återstår dock; vad ger bäst resultat vid liten avbildningsskala, ett makroobjektiv eller ett normalt objektiv med mellanringar fokuserat på långt avstånd?
Jag gissar att du menar STOR avbildningsskala, jag svarar på det i alla fall:)

Makroobjektiven ska vara klart bättre på stora bländare men vid nedbländnng minskar skillnaderna (i alla fall om vi bortser från distorsion, bildfältskrökning o.d.). Ett vanligt normalobjektiv med mellanringar kan därför i praktiken ge nästan likvärdigt resultat om det bländas ner ordentligt (vill man ha stort skärpedjup är det därför ofta i praktiken hugget som stucket om "allt annat är lika").

Observera att vikten av avbildningsskaleoptimeringen har väldigt mycket med det relativa bländartalet att göra. På stora öppningar är det väldigt viktigt och avtar sedan i betydelse ju mer man bländar ner.

Tillägg:

Vad avståndsringen står på, d v s om du använder objektivets snäckgänga eller inte, har ingen optisk betydelse om objektivet saknar flytande linselement för att kompensera för just avbildningsskaleförändringar. Om det däremot har den finessen bör du helst vrida ringen till närgränsen för att utnyttja den lite grann i alla fall. (Flytande linselement, internfokus och att brännvidden förändras är egentligen tre olika saker som inte behöver hänga ihop så därför kan kommentaren vara relevant trots frågeförutsättningen.)
 
Senast ändrad:
Lysande Lennart, tack för dina förklaringar.

Jag förstår dock fortfarande inte hur den effektiva bländaren kan styra skärpedjupet och inte den nominella?
 
Varje avbildningsskala har sitt effektiva bländartal och det effektiva bländartal som gäller för avbildningsskala noll (oändligt avstånd) har helt enkelt utnämnts till det nominella bländartalet (inte så konstigt eftersom ju det effektiva bländartalet oftast är i stort sett konstant på någorlunda långa avstånd).

Det nominella talet ÄR alltså det effektiva talet för oändligt avstånd och det man därför bör fråga sig är varför man vill använda det effektiva bländartalet för EN avbildningsskala för att beräkna skärpedjupet vid en ANNAN? Är det inte mer rimligt att använda det effektiva bländartal som gäller vid den avbildningsskala som vi vill veta skärpedjupet för så att vi slipper en massa krångliga omräkningsfaktorer i formlerna?
 
ANNONS
Upp till 6000:- Cashback på Sony-prylar