Du är snabb i din bedömning.
Konst och musik, framförallt musik är synnerligen känslosamt för mig, betyder mycket just känslomässigt.
Och det är som jag säger; om jag har betalat för en vara som sen inte håller måttet eller visar sig vara fake, då blir jag besviken och arg, kan känna mig lurad och kanske till och med bedragen. Eller likaså om jag har en personlig relation till någon som lovar mig något som sedan inte visar sig vara fallet eller hålla måttet.
Men tittar jag på bilder på nätet, eller kanske till och med på en utställning så tittar jag i första hand på bilderna. Om de sedan skulle visa sig vara fabricerade på ett annat sätt än vad som uppgavs från början så är ju ändå bilderna kvar. Jag kan fundera över tillvägagångssätt, varför och hur, men personligt besviken, lurad eller, som jag uppfattar det här i tråden, till och med kränkt - knappast.
Eller var det så att Terje blev så idoliserad som naturfotograf att alla såg upp till honom och satte honom på en så hög piedestal att man aldrig trodde fusk om honom, och när det sedan blev klart att han fuskade blev ens egna känslomässiga satsning i honom som fotografisk idol så förstörd?
Sådant hör mer hemma när det gäller tonårsidoler som glorifieras och förklaras stå över allt futtigt. Eller som när Ben Johnson, den genomhygglige och ärliga idrottsmannen som gav en helt annan bild än sin rival, den mer storkäftade och skrävliga Carl Lewis, visade sig vara den som fuskat...
Att bli känslomässigt berörd när det gäller konst, och fotografi är en sak. Att bli besviken, känna sig lurad och personligt kränkt över en persons handlingar är en annan. Det är det som jag tycker har ett patetiskt drag över sig.
