Hejsan!
Och så var det detta med att presentera sig…
Jag började min fotobana i 10-årsåldern men en analog Minolta SRT-100X systemkamera.
I kommunen där jag växte upp fanns en fotoklubb där man fick prova på slipp och slabb med framkallare och stoppbad.
Den enkla kameran, och den omständliga framkallnings-proceduren, gjorde att man verkligen blev tvungen att tänka till, innan man tryckte på exponeringsknappen på kameran. Inget var ju så trist som att tre veckor senare upptäcka att bilden exponerats fel, eller att fel bländare valts.
Kostnaden per bild var kännbar så man tog sällan mer än en bild per motiv, så det var tvunget att bli riktigt bra på att lyckas på första försöket!
I tonåren fanns så mycket annat som drog uppmärksamheten till sig, att fotandet glömdes bort. I 25-års åldern införskaffades en Nikon F-401 analog systemkamera, en SB-22 blixt, samt några objektiv. Det handlade kanske då mer om ett teknikintresse, snarare än ett bildintresse, varför rullarna skickades iväg för framkallning i stället för att göra detta själv.
Med åren tyckte jag dock det blev allt för krångligt och dyrbart, då enbart ett fåtal bilder ändå var värda att spara. Kameran låg oftast orörd i byrålådan.
Vid denna tidpunkt började de digitala systemkamerorna göra sitt intåg.
Jag tyckte dock att dessa var allt för dåliga i jämförelse med den bildkvalitet jag vant mig vid från den analoga tiden. Med tiden blev dock kamerorna allt bättre, men jag tycker faktiskt att det är först på senare tid kameror (för vettiga pengar) kan börja konkurrera med de gamla analoga 35mm’ers kamerorna.
Då Nikon alltid prioriterat bakåtkompabilitet i stor utsträckning för objektiv och tillbehör, kunde jag glatt konstatera att många av mina gamla gluggar från 80- och 90-talet fortfarande är användbara när jag införskaffade en Nikon D90.
Jag har nu använt denna utrustning en tid, och jag trivs bra med den.
Fokus har skiftat från att jag tagit mest dokumenterande bilder, till mer bildsköna alster. Att ruska om betraktaren en aning, och göra denna nyfiken har varit en målsättning.
Även om jag skriver min fotohistoria via de kameror jag ägt, så tycker jag ändå är fotografens öga som gör bilden. ”Om sanningen skall fram så…”, mina bästa bilder har jag inte tagit med mitt bästa objektiv, utan när jag haft en idé, en tanke, med hur jag skall arrangera bilden.
Många kända fotografer hade ju bara ett normalobjektiv, och ändå tog bilder som gick till historien. Kanske är det för mycket teknik och för lite skapande? vad vet jag?
Klick!
Lars