När jag växte upp fotade alltid farsan med sin Nikon. I mörkrummet så såg man bilderna plötsligt framträda på pappret. Det var något magiskt som pågick därinne i mörkrummet. Det handlade om att frysa tiden med kameran, att ha kunskap och att använda sitt kreativa öga. Detta minne (och det kreativa ögat) sitter nog omedvetet kvar och gör att man hela tiden är vaken på motiv/former/färger.

Med åren har intresset smygit sig närmare inpå. Köpte en systemkamera 1998 och "knäppte kort" men skaffade