Fotograferingen känns vissa dagar som ett äventyr och en öppning till en ny värld av intressen och kommunikation, liv, skapande. Andra dagar ser jag bara att min förmåga är ungefär lika stor som människans tid på jorden - miniminimal, jämfört med möjligheterna, jämfört med jordens existens... Ser på tidigare bilder vad de saknar, känner bristen i seendet. Längtar efter en fri hand som inte vore så prestationssökande. Så suckar man och väntar på nästa skjuts av självtillit och lust.