Tidssäker lagring digitalt - analogt
Jag har länge väntat med att köpa en digital kamera. Länge fanns inga som jag ville ha. Nu har jag en digital systemkamera (en Konica Minolta Dynax 7D som jag verkligen gillar) men jag är fortfarande tveksam till viktiga aspekter kring digitalt foto.
Jag har ända sen 1970 rest mycket. Har alltid plåtat dia då för jag gillar upplevelsen att se motiven i "storbild". Nu tycker jag mig ha ännu ett viktigt skäl. Jag litar faktiskt inte riktigt på beständigheten i det digitala. När jag var i Afrika i december så var det naturligt att ha min analoga kamera laddad med diafilm för jag ser att mina dia från 1970 fortfarande är helt OK (trots att jag altid varnats för att dia inte håller i 100 år som svartvitt). Jag litar på att mina efterlevande kan titta på dem i många år till om de vill trots att de är dia.
Nu vill branschen att vi ska lagra våra bilder digitalt och det oroar mig. Det finns inget så flyktigt som digitala data utan backup. Det blir inte ett spår kvar, vilket ju är helt politiskt korrekt och miljövänligt om än lite tråkigt!
Under mina 20 år med datorer i olika former har vi lagrat på 8", 5 1/4" och 3,5" disketter med en uppsjö olika formateringar beroende på teknikgenerationer och typer av operativsystem. Då har jag inte nämnt Bernoulli och ZIP-diskar och andra mer udda media. Gemensamt för dessa media är att ingen efter ett tag över tid kommer att ha utrustning att läsa dem. Detsamma gäller för bandbackuper.
Även hårdiskar och disk controllers i bärbara datorer och servrar har ändrat sig över tid. Vi har haft IDE, EIDE, SCSI-wide, SCSI-2 och 3 och allt vad det är av diskgränsnitt. Det går inte att nödvändigtvis att ta ut en gammal hårddisk ur en maskin och stoppa in den i en annan. Den behöver inte ens vara gammal för att vara oläsbar, bara av ett annat fabrikat eller så kan ju stöd saknas i din dators BIOS för just din disks antal spår och cylindrar.
Det är långt ifrån säkert att du kan köpa en disk på stan för 500 spänn och sen stoppa in den i din bärbara (i alla fall om det är en IBM, för IBM vill hellre att du betalar 2000 spänn för deras disk med samma diskvolym). I bästa fall står det dock IBM på den, vilket kan glädja en del märkesmedvetna. Så det är väl kanske inte så konstigt att IBM just sålde sin PC-del till kineserna.
Externa hårddiskar med USB-gränssnitt har blivit allt populärare men hur länge då. Standardgränssnitt som det seriella som funnits på alla mina PC-datorer finns inte längre kvar på min IBM T42. PS/2 kontakterna är även de på väg ut eftersom tangentbord lika gärna kan anslutas till USB idag. Nya datorgenerationer lanseras av de stora leverantörerna en gång i kvartalet. Ansvar för gamla modeller tas överhuvudtaget inte efter att garantin gått ut om du inte har servicavtal med leverantören (och det har inga privatpersoner).
De media som man idag har till sitt förfogande är olika CD (R och RW) och DVD-format. När ersätts de tro och hur länge kommer de att kunna läsas. Jag har fortfarande kvar 5 1/4 disketter på jobbet i nån hylla men vem kan läsa dem idag. Kan våra system som datorer, hemmabioanlägningar etc. läsa dessa format om 10 år?
Min hemmabio kan t.ex. redan idag inte läsa den typ av JPEG-filer som skapas av min digitalkamera (7D) om den ställts i Adobe RGB-läge för dessa filer har ändelsen JPE och det gillar inte min sprillans nya hemmabio. (Går dock bra om jag döper om dem och raderar THM-filerna med färginfo. Hoppas jag kommer ihåg att göra det innan jag lägger ner dem på ett CD-arkiv, annars är i alla fall jag rökt).
Som toppen på olustberget över att "gå igång med digitalfoto i drift utan backupplan", så läste man ju nyligen om bakterier som äter upp CD-skivor inifrån så att de blir obrukbara. Inte ens själva mediat kan man ju lita på!
Missförstå mig nu rätt! Digitalfoto är fantastiskt och både oerhört roligt och väldigt lärorikt. Jag tror absolut att det gör alla som försöker till bättre fotografer. Inget slår flexibiliteten och att man direkt kan se resultatet av sina misstag! Men jag är förvånad över att så få pratar om lagringsproblemet på alla forum som diskuterar digitalt versus analogt.
Så min fråga till dig är slutligen: Hur resonerar du och andra kunniga i branschen kring detta problem? För visst är detta ett problem och visst unnar vi väl kommande generationer att skratta åt våra konstiga kläder och våra fula bilar och hus även i en framtid långt fram i tiden? Lösningen kan väl knappast vara att göra papperskopior av allt?
Sten-Åke Sändh
Svar:
En mycket intressant fråga utan ett bra svar.
Först lite reflektion över analog lagring. Det är inte alldeles uppenbart att man har framtidssäkrat bilder bara för att man har negativ eller dia. Visst, tekniskt är det inga problem att få fram bilder. Men i praktiken? En (icke fotokunning) vän kom till mig med några glasplåtsnegativ och var nyfiken på bilderna. I fotoaffären skrattade de nästan åt honom. "De där stenålderssakerna kan vi inte göra bilder av." Han hade försökt skanna dem i en vanlig flatbäddsskanner men det gick ju inte. Vi löste det enkelt med en lite bättre flatbäddsskanner med dialock men det här visar att det i praktiken inte är så lätt. Lika svårt är det om någon kommer med en smalfilm. Om 10-20 år kommer det i praktiken att bli svårt med småbildsnegativ eller dia.
Digital lagring har den stora fördelen att det tekniskt sett är mycket lätt att kopiera materialet helt utan kvalitetsförlust. I praktiken kan det dock vara svårt. Det man måste räkna med är att kontinuerligt kopiera över materialet till nya lagringsmedier. Detta måste göras innan den gamla utrustningen blir obrukbar. Det här är ju inte svårt rent tekniskt men det är pyssligt och framförallt tar det tid. Det är därför stor risk att man glömmer det eller struntar i det.
Själv lagrar jag alla digitala bilder (från digitalkamera eller skannade) på minst två hårddiskar (fysiskt åtskilda). Dessutom lagrar jag ett urval bilder på CD/DVD som tillfällig säkerhet. Vid datorbyte kopierar jag över allt till den nya datorn. En ny dator har ju alltid större hårddisk än den gamla. För att det inte ska bli för mycket raderar jag alla dåliga bilder på samma sätt som jag tidigare slängde dåliga diabilder.
Vissa viktiga bilder har jag dessutom på (kemiskt) fotopapper. Dels för att det är trevligt att titta på pappersbilder och dels för att det delvis är framtidssäkrat för praktiskt bruk. I falla fall under några tiotals år.
