Joakim. Jag visste faktiskt inte att det fanns såna konventioner, och det beror nog på att jag inte sett så mycket textad webb-tv (på tex stora dagstidningar, som borde ligga i framkant). Vi får väl ha detta i bakhuvudet för framtiden. Tyvärr är det ju en resurs/kostnadsfråga också men det kanske man inte får hänvisa till.

Tycker du ska vända dig till t ex Vimeo med den där argumentationen och se vad du får för svar.

Det blir svårare skulle jag tro när det gäller Vimeo. Kanske de kan införa en text-funktion som Youtube har. Det blir inte helt korrekt översättning ändå, talljud till text.

Jag tänkte bara på att det är lättare om det är här i Sverige, Fotosidan kanske lyssnar på oss och funderar på hur det här ska lösa på ett bra sätt.

Det går inte att anpassa allt för alla, ibland måste man bara kunna rikta sig till normen. Själv hör jag och en miljon andra i Sverige till dom vänsterhänta, men inte springer vi och raljerar över att det inte finns saxar överallt till oss. Alla hyllor i alla butiker kan inte sänkas till 1,5 meter bara för det råkar finnas kortväxta. Ibland får man finna sig.

Det var ju ett dåligt kommentar av dig. Du menar att det bara inte finns något att göra åt det så vi andra som har funktionsnedsättning inte får ta en del av det bara för att jag inte hör vad som sägs i filmen? Ska jag bara sitta och acceptera och tycka att det är synd för mig själv? Då kan du ju lika gärna säga till de andra som har svårt att gå att det inte behövs anpassningar för t.ex. buss, färdhjälpmedel osv. De kan vara hemma istället och glo på väggen.

Jag personligt tycker att alla kan väl hjälpa till så det blir tillgängliga för oss. Eller så tycker du att jag inte FÅR veta vad som sägs i den filmen? alltså pga att jag är döv? Kom ihåg att jag inte valde att bli döv!

Det finns lösningar för alla om vi vill och med textad så är det ganska enkelt att fixa det.

Så menade jag inte alls. Buss och färdtjänst är ju livsnödvändigheter, som mycket annat vi har anpassningar för. Jag menar att man inte kan förbjuda nötter på alla flygplan för att några har allergi, dubbelhänta kortlekar överallt för att några är vänsterhänta, den sortens anpassningar. Men vi kan ta den diskussionen på annan plats om du vill, skicka mig gärna ett pm i så fall.
I vilket fall som helst kan jag meddela att programmet inte var något vidare. Mest ryggdunk, medhåll och tomma ord.

Föredrar du att man låter bli att visa filmen alls om pengarna inte räcker för att uppnå dessa absurda krav? Var glad att den finns istället.

Själv kan jag inte se filmen eftersom min webläsare vägrar att ladda den. Ska jag kräva att Fotosidan fixar det också?

Martin! Du har ju två val, att låta någon hjälpa dig fixa med webbläsaren eller välja att strunta i så du inte kan se filmen. Så enkelt är det.

För mig så blir det svårt då jag inte har möjlighet att laga min hörsel, även ordna fram en tolk.

Nu räcker det med dumma kommentarer, vem har sagt ang om pengarna som annars inte skulle räcka?
Om jag inte säger till Fotosidan så kommer det inte att hända alls. Kanske du har en annan bra förslag som gör att jag får inhämta kunskaper från de filmerna som Fotosidan producerar?

Jag kommer inte att kommentera mer i den här inläggen. För jag är trötta på att det finns folk som orkar lägga energi på att trappa ner de som har funktionsnedsättning t.ex. dyslexi osv.

Sista ordet, Paul Hansens är en av mina favoriter så det var därför jag ville veta vad de pratade om de bilderna, årets bild 2012.

Jag förstår det där med budget, man kan söka upp folk som ställer upp som volontär och hjälper till med översättning. De får cred som kan användas i CV när de söker jobb. Varför inte testa lägga upp en upplysning på första sidan att ni söker efter folk som kan texta filmer gratis som volontär jobb och som tack så får de intyg som de kan användas i CV? Ingen förlorar på det.

FN-konventionen säger att de undertecknande staterna ska se till att det finns TV, film, etc. tillgänglig för personer med funktionsnedsättning. Det är absolut inte samma sak som att säga att ALLA filmer måste vara textade. (Artikel 30 är det som handlar om kultur och fritid. Artikel 29 har inte med detta att göra.)

Tycker även jag att ni borde kunna ge möjlighet att texta era videos när det nu uppenbarligen finns ett behov av det från betalande medlemmar.

Jag försökte att texta videon genom http://www.amara.org/ men det funkade inte, antagligen för att videon inte är publik utan kräver en giltig token.

Redaktionen borde kolla in Amara lite närmare och fundera på om det skulle vara möjligt att göra videorna kompatibla med denna tjänst för undertexter.

Som andra har föreslagit så finns det säkert volontärer som skulle kunna tänka sig att texta era videor (jag försökte ju som sagt...) så ni inte behöver känna att ni måste lägga tid (som ni inte verkar ha) på att göra erat matrial mer tillgängligt.

Vi använder inte youtube utan vimeo. De har inget stöd för textning men de verkar jobba på det:

http://vimeo.com/forums/topic:4072

David Elmfält: ta gärna och kolla in amara.org lite närmare. http://www.amara.org/sv/videos/create/

Sidan underlättar för frivilliga att undertexta videos, ÄVEN videos från Vimeo.

Däremot så verkar det vara svårigheter att undertexta videos från Vimeo som inte tillåts att embeddas på andra sidor...

Ett alternativ skulle ju kunna vara att tillgängliggöra orginalfilen (eller en komprimerad version av den) så kan volontärer fixa undertexter. Undertexterna kan hårdkodas i själva videon och ni skulle kunna lägga upp en alternativ video som är tillgänglig för alla som har en hörselskada.

Inte så mycket extrajobb för er, mycket mer tillängligt för de som är i behov av det.

Ja, vi kommer efterhand att utveckla de filmade samtalen och är givetvis tacksamma för kommentarer från er alla. Bosse

Det är rätt begränsat att ha 5 minuter på sig, så en mer nyanserad och djupare analys är rätt svår att föra i den ramen, men jag hoppas ju att denna diskussion kan föras här.

Vi kan ju vara rätt eniga om att han inte har regisserat denna bild på något som helst sätt. Vi kan ju också vara rätt eniga om att det inte finns en objektivt korrekt återgivning, eller hur? Varje gång vi gör en bild gör vi ett antal ställningstaganden som påverkar betraktarens upplevelser. Vi bestämmer plats, bildvinkel, ljus, ögonblick med mera.

Vid bearbetningen finns det lika lite en objektiv bild. Den råfil som kameran skapar ligger mycket långt ifrån den upplevelse som vi har när vi är på platsen. Råfilen är inte något som vi kan utgå från. JPEG-bilden är lika lite en objektiv registrering av motivet som vi såg det på plats. Den är ju hel beroende av alla de inställningar som vi gjort på kameran. Dessutom påverkas jpeg-bilden mycket av de bildinställningar som tillverkarna har gjort.

Så en objektiv bild finns inte, är vi enig om det? Varje bild är ett subjektivt uttalande om en plats, en situation. Frågan är då hur vi gör detta. Jag kan hålla med om att när en bild är bearbetad så att den inte ser ut som en trovärdig skildring av den händelse som fotografen vill skildra. Men jag tycker samtidigt att det är självklart att fotografen ska använda det språk som fotografin har.

Du skriver:
”jag tycker samtidigt att det är självklart att fotografen ska använda det språk som fotografin har”

Du tycker det, och bara där har du ett frö till en intressant diskussion som tyvärr aldrig blev av i videoklippet.

Återigen, ska ett nyhetsfotografi sträva efter objektivitet? Gör Paul Hansen det i sin ljussättning av bilden?

Är det okej att en nyhetsfotograf i efterhand förstärker valda uttryck i en bild för att berätta om eller lyfta en agenda? Är det okej att en fotograf dramatiserar (redigerar är ett dåligt ord) helhetsintrycket i en bild för att höja slagkraften / fånga betraktarens uppmärksamhet / styra in betraktaren på nya spår / renodla ett personligt stilgrepp.

Sorg, glädje, hot, skuld, oskuld. Faktorer som kan förstärkas med enkla visuella knep, och vilket ofta görs, men då inom fotokonsten.

Ska detta även göras inom fotojournalistiken?

Jag tycker det här är ett komplicerat ämne som måste ses ur flera synvinklar. Och jag tycker Paul Hansens bild väcker många funderingar kring hur långt ljussättningen kan dras innan betraktare styrs in i någon slags regisserad overklighet.

Jag tycker det händer rätt ofta med hans bilder dessutom.

Det är absolut inte en förmildrande omständighet att Paul Hansen är respekterad och har vunnit många priser. Tvärtom. Det finns inga heliga kor. Det är Terje Hellesö och James Nachtwey fantastiska exempel på. Glöm aldrig det.
Ingen fotograf som deltar i en fototävling lämnas oberörd av sin framgång. Paul Hansen är bäst och bör därför nagelfaras mest. Det tycker jag ni och många andra inom fotovärlden misslyckas med.

Lämnar man Paul Hansens bild och blir mer generell så finns det bra exempel på nyhetsfotografier som har gått över gränsen.

Fotografen som vann årets bild 2008 och som senare diskvalificerades för att han hade mörkat himlen ovanför etanolfabriken är ett:
http://www.resume.se/Global/Resume/nyheter/2008/03/10/arets-bild-delades-ut-pa-f/aretsbild.jpg

Fotografiet av självmordsbombaren i Stockholm, som vann årets bild 2011, är ett i mitt tycke en bild som borde ha diskuterats mer. Den väcker många frågor som tyvärr aldrig fick fotfäste i debatten:
http://obj.fotosidan.se/obj/docpart/7e/7e7b8bbc8f4160eb4a7f30b585142d81.jpg

Bilden visades i princip aldrig utanför tävlan. Den ansågs för makaber. Den har en estetisk kraft som gör att man nästan tappar hakan. En blodig ängel omgiven av Strömholmska fotspår i askan. Det är vackert, det är symboliskt, det är stort genomslag.
En bra bild? Ja.
En bra nyhetsbild? Nja. En okej nyhetsbild.

Slutligen, att ni inte har tid eller lust att skrapa på ytan i era videosnuttar är tråkigt. Att skylla på tidsbrist känns löjligt. Fem minuter är eoner i tevesammanhang. Er snutt räcker gott och väl till två nyanserade analyser av bilden.

Ska ett nyhetsfotografi sträva efter objektivitet, frågar du. Jag tror ju inte att det objektiva nyhetsfotografiet existerar och därför vore svårt att sträva efter. Som fotograf gör vi en mängd val som bestämmer hur betraktaren kommer att uppleva bilden. Innebär det att det inte finns några gränser för hur vi får ändra på en nyhetsbild? Visst finns det sådana gränser, och vi måste diskutera dessa.
Jag tycker det är självklart att man inte får lägga till eller ta bort något som fanns i den ursprungliga bilden. Jag tycker också att det finns så extrema bildbearbetningar beträffande ljus, färg och kontrast att bilden har förvanskats.
Att använda jpeg-bilden som någon slags referens över hur »det verkligen såg ut«, som juryn som diskvalificerade Karl Melanders bild, tycker jag däremot är en oerhört naiv och okunnig inställning. Den bearbetade bilden, som var betydligt mörkare än jpeg-bilden, kan mycket väl vara en bild som betydligt bättre skildrar hur fotografen såg den scen som fanns framför hans ögon.

Det här handlar egentligen om hur mycket en fotograf ska lägga in av sig själv i sina bilder. Du anser att fotografen ska använda sina egna ögon under redigeringen och på så sätt kunna styra bildens innehåll åt ett visst håll. Jag menar att nyhetsfotografer ska följa samma strävan som nyhetsreportrar, där tolkningen i första hand lämnas åt läsarna.

Jag tror ordet strävan är viktig här, och i Paul Hansens bilder är det tydligt att hans är att lyfta bildens estetiska värde.

Jag tycker att det är en farlig väg att gå inom fotojournalistiken. Däremot fungerar det utmärkt i andra, icke journalistiska, sammanhang.

»Du anser att fotografen ska använda sina egna ögon under redigeringen och på så sätt kunna styra bildens innehåll åt ett visst håll. Jag menar att nyhetsfotografer ska följa samma strävan som nyhetsreportrar, där tolkningen i första hand lämnas åt läsarna.«

Jag är rätt övertygad om att de flesta journalister, vare sig de är skrivande eller fotograferande, har insett att de hela tiden tolkar och gestaltar den verklighet de skildrar. Det får de lära sig på baskurs 1A på varje journalistutbildning.

Och jag föredrar nog en journalist som är medveten om sin yrkesroll och inser att urval av nyheter, liksom hur man beskriver dessa nyheter, är ett subjektivt ställningstagande.

Och liksom de skrivande journalisten har språkets olika valörer, har fotografen bildens olika uttrycksmedel för att förmedla den upplevelse som denne möter. Om vi inte skulle tillåta oss att välja vilket ögonblick vi ska ta en bild i, vilken bildvinkel vi ska använda, vilket ljus som ska utnyttjas, vilken färgskala som bilden ska framställas i, ska vi då sända ut en robot som objektivt registrerar en bild var 5:e sekund?

Jag anser att det är en väsentlig skillnad att välja bildutsnitt, vinkel etc och att i efterhand välja ut enskilda delar av bilden och dramatisera dessa i ett bildredigeringsprogram. Som jag ser det kastar man om händelseförloppen i bilden.

Jag är helt enig med dig om att fotografen bidrar personligen vid fotograferingstillfället och att det vore löjligt att påstå att en bild är helt objektiv.

Men det känns också naivt att inte se bilbehandlingens utrymme i dagens digitala värld där detaljerna styr en betraktares verklighetsuppfattning eller tolkning.

»Men det känns också naivt att inte se bilbehandlingens utrymme i dagens digitala värld där detaljerna styr en betraktares verklighetsuppfattning eller tolkning.«
Det vore verkligen naivt att inte inse bildbehandlings del i hur vi ser på bilden. Det är ju vad en stor del av boken handlar om. Och precis som vi har gränser om vad vi gör före och under fotograferingen, så finns det gränser för vad man kan göra i efterhand. Självklart kan vi inte ta bort eller lägga till element i en bild, om den ska kunna betecknas som en journalistisk bild. Men jag tycker också att det finns gränser för vad vi kan göra med en bild beträffande kontrast, färgmättnad och nedmörkning/upplättning av delar av bilden. Gränsen för mig går när man förvränger den verklighet som fotografen har upplevt vid fotograferingen.
Då kan vi diskutera vad som skett med denna bild i efterbehandlingen. Du verkar tycka att man har gått över gränsen, jag gör det inte. Vad jag tror har skett vid efterbehandlingen är att han har höjt färgmättnaden något, mörkat ner himmeln en del och lättat upp ansikten en del. Jag tror inte att Paul Hansen har förvrängt bildens ljus helt och hållet, som vissa verkar tycka.

Stefan, fråga: Tycker du att man bör förhålla sig annorlunda till redigering av nyhetsbilder jfr med andra semidokumentära bilder där fotografen är mer tydlig som avsändare/berättare?

Absolut, om redigeringen av bilden är så påtaglig att den lägger sig framför upplevelsen av bilden tycker jag det har gått snett.

Du skrev tidigare:
»Gränsen för mig går när man förvränger den verklighet som fotografen har upplevt vid fotograferingen.«

...samt...

»om redigeringen av bilden är så påtaglig att den lägger sig framför upplevelsen av bilden tycker jag det har gått snett.«

Jag tycker så här:

1. Trovärdighetsmässigt är det väldigt svajigt att luta sig mot fotografens tolkningsföreträde av händelseförloppet i en bild. Alla nyhetsfotografer vill få sina bilder publicerade i så stor utsträckning som möjligt. Bilder med stor genomslagskraft är lättare att få publicerade. Strävan att nå ut är sannolikt minst lika stark som strävan efter att hålla tillbaka till förmån för objektivitet.
I värsta-värsta-värsta fall går det så här:
http://www.petapixel.com/2011/07/12/ap-sacks-photographer-for-cloning-his-shadow-out-of-an-image/
(Det intressanta är att Miguel Tovar sannolikt inte upplevde att hans egen skugga var med i bild vid tagningstillfället. Förmildrar det i så fall hans ingrepp Stefan?)

2. Att nyhetsbilder tävlar mot varandra med hänsyn till estetiska värden (och inte bara journalistiska) är djupt problematiskt.
Om rätt ljussättning kan lyfta en bild från tionde till förstaplats i World Press Photo är det också rimligt att anta att det kliar i redigeringsfingrarna när fotografer arbetar med bilder med stor potential.

3. Principen att följa de klassiska mörkrumslagarna (dodge/burn m.m.) i hanteringen av journalistiska nyhetsbilder måste uppdateras. Det som förr var ett förhållandevis trubbigt redskap är nu en kirurgiskt exakt quick-fix där en snapshot i en gränd i Gaza kan pimpas till en vacker Francesco de Goya-målning genom detaljstyrning. Den här Hollywood-lika ljussättningen syns allt oftare i nyhetsbilder.

4. När jag ser en nyhetsbild på ett begravningståg genom Gaza vill jag som betraktare känna att utomstående påverkan på innehållet är minimerad. Det är inte prioriterat att jag får se en vacker bild, eller får en visuell version av hur fotografen upplevde stämningen på plats. Då söker jag mig till helt andra fotografiska territorier.

Jag vill avsluta med att understryka att jag inte har något mot Paul Hansen som fotograf. Han är fantastisk på många sätt. Men som förebild, stilbildare och vinnare av priser måste han granskas extra noga. Det sköter ni dåligt.

»1. Trovärdighetsmässigt är det väldigt svajigt att luta sig mot fotografens tolkningsföreträde av händelseförloppet i en bild.« Menar du då att jag ska lita på den »objektiva kameraregistreringen« som jag trodde vi var eniga om att den inte existerade. Precis som jag har mer tillit till vissa skrivande journalisters texter har jag större tilltro till vissa fotografers bilder att de ger mig en upplevelse av den situation de är satta att skildra.

Jag är också rätt övertygad om att du överskattar den redigering som gjorts av denna bild. Du överskattar nog också hur enkelt det skulle vara att förändra ljuset i bilden så totalt som du verkar tro att Paul Hansen gjort. Några quickfix finns inte heller i det digitala mörkrummet, inte om man ska göra det så bra att det håller för en detaljerad granskning.

Vi tar till oss dina viktiga synpunkter, tack. Bosse

Hej, kommit sent in i diskussionen, men står helt, fullt och fast för Stefans åsikter om den objektiva bilden som inte finns, en fotograf är inte en registrerings- eller övervakningskamera utan en människa av kött och blod med bakgrund och erfarenheter och det mesta av detta syns i bild. Ruskigt viktig debatt det här, spännande att Hansen och vi satte igång den. Bosse

Det skulle vara så mycket mer spännande om ni inte var överens om allt ni tycker och tänker! ;)

Stefan skrev:
»Menar du då att jag ska lita på den »objektiva kameraregistreringen« som jag trodde vi var eniga om att den inte existerade.«

Vi var överens om att bilden aldrig är objektiv i tagningsögonblicket. Den här diskussionen handlar om vad som sker efter tagningsögonblicket, som jag uppfattar det.

Nej, jag har väl i ärlighetens inte kommit med någon universallösning. Men jag tycker inte att det duger att luta sig mot en fotografs tolkningsföreträde för att avgöra om en bild är rimligt efterbehandlad eller inte.
Nu är jag inte ute efter att sänka Paul Hansens vinnarbild, jag kritiserar snarare den frånvarande diskussionen (men nu finns ju en liten debatt i allafall) och den naiva synen (i allmänhet) på hur den tekniska utvecklingen påverkar fotojournalistikens trovärdighet.

Stefan skriver:
»Precis som jag har mer tillit till vissa skrivande journalisters texter har jag större tilltro till vissa fotografers bilder att de ger mig en upplevelse av den situation de är satta att skildra.«

Jag tror inte att det är särskilt vanligt bland folk i allmänhet att man låter fotobylinen styra trovärdigheten i en nyhetsbild. De flesta kollar nog inte ens vem som har tagit en bild. Och det är väl just för att slippa behöva hålla koll på avsändare som vi behöver striktare regelverk för digital efterbearbetning. Den gamla mörkrumsprincipen känns ruggigt förlegad. Och det är enligt min åsikt absolut inte okej att säga ”Jo men så länge fotografen säger att han/hon upplevde det så...”.

En radikal lösning skulle vara att nyhetsbilder på nätet även erbjuder en oredigerad version. Det vore om inte annat väldigt skoj. Och jo, det är säkert fullt möjligt att hitta någon slags standardiserad förhandsvisning av råformat som alla kan acceptera.

För övrigt, angående jämförelsen med skrivande journalister, det som skiljer bildjournalistik från skriven journalistik är att fotografen utgår från en utsnitt ur verkligheten medan reportern utgår från ett tomt papper – som kan fyllas på med i princip vad som helst.

Det är sannolikt att en journalist i Iran skulle beskriva bakgrunden till en explosion i Teheran på ett helt annorlunda sätt än sin amerikanska kollega. Men märkligt nog skulle de olika artiklarna kunna illustreras med samma bild.

Nyhetsbildens neutralitet och trovärdighet är dess styrka - men det knakar allt högre i fogarna.

Bara så att jag inte framstår som någon slags fototaliban: Jag älskar fotografins möjligheter att berätta och att fotografer kan sätta sin personliga prägel på sina verk.

Men när det gäller nyhetsjournalistik snackar vi trovärdighet, trovärdighet och återigen trovärdighet.

Allt annat är sekundärt.

Du får nog inse att det inte finns en objektiv redigering heller. Om du hade sett en oredigerad bild skulle du undra vad du ser för något. Den är mörk och grön. Det du kallar en oredigerad bild är alltså kraftigt redigerad. Ska vi då bestämma oss för att det finns en objektiv inställning i ett bestämt redigeringsprogram som är det enda som får användas?

Och att den bild som du kallar oredigerad, det vill säga med de grundinställningar som råkonverteringsprogrammet har, är lika lite objektiva som jpeg-bilden. Den bestäms ju enbart av de inställningar som fotografen råkade ha vid fotograferingen. Skulle det då bli objektivt korrekt om fotografen visade en överexponerad bild, trots att den går att korrigera till det utseende som motivet verkligen hade?

Som sagt (ett antal gånger) är det detaljstyrningen och ljussättningen i efterbehandlingen som jag ser som mest diskutabel.

På vilket sätt råfilen öppnas och hur bildens exponering som helhet kompenseras tycker jag är ett rätt litet problem ur trovärdighetssynpunkt.

Det finns kort sagt annat som är betydligt intressantare att diskutera än RAW-filens karaktär.

Här är en läsvärd artikel från British Journal of Photography (så klart!) om nutida efterbehandling av nyhetsbilder. Jag länkar inte till artikeln för att styrka mina egna påståenden (för det gör knappast artikeln) utan för att visa att diskussionen finns och lever på andra håll. Läs också kommentarerna.

BJP lyckas till och med publicera "oredigerade" versioner av fotografierna i artikeln. Stefan, det går alltså! ;)

http://www.bjp-online.com/british-journal-of-photography/feature/2133918/post-processing-digital-age-photojournalists-10b-photography

Nej, den artikeln visar väl mest hur lite som faktiskt förändras på bilderna. Och jag har fortfarande inte sett någon oredigerad bild. De före-bilder som den artikeln visar är alltså en råkonverterares grundinställning för redigeringen. Och vad är då en sådan grundinställning för något? Jo, det är alltså hur ett team av tekniker beslutat sig för att det ger den bästa återgivningen för genomsnittliga bilder. Sedan testas detta på en grupp av användare, som får kommentera dessa inställningar. Utifrån dessa kommentarer redigeras grundinställningen så att den ger de mest tilltalande återgivningen av de flesta bilder.
Att det inte finns något objektivt korrekt i denna inställning är lätt att inse om du öppnar en och samma bild i tre-fyra olika råkonverterare. Du kommer se helt olika återgivningar av samma grundmaterial.
Jag kan inte riktigt förstå varför denna inställning skulle vara en mer objektiv återgivning av en bild än den som den fotograf som varit på plats och sett vad som utspelas framför kameran. Så kort sagt, du måste inse att en bild är en subjektiv utsaga om ett skeende som har hänt framför kameran. Det finns ingen objektiv bild.

"Nej, den artikeln visar väl mest hur lite som faktiskt förändras på bilderna."

Nja, hur lite beror nog på vem man frågar.

Nåväl, du verkar inte särskilt intresserad av att gå vidare från RAW-stadiet så jag tycker vi avslutar nu.

Du får gärna ge exempel på bilder ur den artikel där du tycker att man gått för långt i bildbehandlingen.

Intressant citat i sammanhanget av fotografen själv, saxat ur DN:s notis om bilden och Hansen...: "– Det är så lätt att man fastnar för det tekniska, men det är det här det handlar (sa han och pekade på bilden)."

Vore intressant att se hur många som tycker att dessa bilder är sanslöst överarbetade.

Sedan kan jag ju tycka att bearbetningen här inte tillför något till bildernas upplevelse. Till skillnad från Paul Hansen har man här inte hittat fram till en bearbetning som lyfter fram bildernas innehåll.

Personligen upplever jag att begreppet "sanslöst" är lika yvigt, klumpigt och oexakt som ordet "slarvigt" i försöken att beskriva en egen syn på (just) denna (av flera möjliga) generation(er) av post-produktion av (exakt) de länkade bilderna.

Tänk bort "sanslöst" då.

Det kommer snart flera samtal om bilder. En bild av Anna Clarén, aktuell med ny bok och utställning, kommer att bli nästa bild vi talar om.

Intressant att bilden blivit så omdiskuterad. Tror inte den är fejk, men rejält efterarbetad är den ju.

Uppdaterad länk:
http://www.extremetech.com/extreme/155617-how-the-2013-world-press-photo-of-the-year-was-faked-with-photoshop

Jag tycker att det handlar om mer än bara Paul Hansens vinnarbild. Det är en ny era inom nyhetsfotografin som har tagit fart. Ska bli intressant att följa.

Det är möjligen lite magstarkt att tala om "manipulation", men helt klart så etableras det nu en bildbehandlingsstandard inom nyhetsfotografin som tidigare bara har varit okej inom mer konstnärliga fotosammanhang.