Dubbelt svenskt i topp på Gomma B&W Awards
De båda stockholmsbaserade fotograferna Joakim Kocjancic och Nikko Knösch fick första respektive andra pris i den internationella tävlingen.
Det brittiska förlaget Gomma började förra året dela ut Gomma Black & White Awards, där vinnarna får både en prissumma och blir publicerade i den påkostade bok som görs efter tävlingen. Årets vinnare är Joakim Kocjancic, som får priset för sin serie ”Infiore” som han fotograferat i Bukarest. Tvåa i tävlingen kom Nikko Knösch med serien ”Ömsom”.
Här berättar Joakim Kocjancic rumänske fotografen Andrei Becheru om projektet, som närmast kommer att visas på fotofestivalen i Bukarest i oktober. Under nästa år kommer även en bok som bygger på bildserien.
Du kom till Bukarest för första gången i oktober 2019 för att utforska vad nästa steg i din fotografi skulle vara. Kommer du ihåg hur du först blev fascinerad av staden?
– Jag minns väldigt väl mitt första besök i Bukarest. Jag tog bussen från flygplatsen och gick av vid Romană-torget. Det var en solig och varm höstdag. Från rondellen gick jag in på Mendeleev-gatan, och det var som att öppna en dörr till en ny värld. Gamla byggnader från 1800-talet, art déco-hus, elektriska kablar som hängde överallt, så många lager av tid, liv och människor... Jag blev genast fascinerad och attraherad av det.
– När jag gick runt i stadens centrum kände jag mig hemma med stadens liv och dess människor. Det var avslappnat, anspråkslöst och tillgängligt. Jag kände att jag kunde kommunicera på samma nivå, även om jag inte kunde språket.
När jag tittar på dina bilder, inte bara de du tagit i Bukarest under de senaste fyra åren, får jag känslan av att du öppnar en dörr för betraktaren att dyka in i en dröm där bilder är som tillbakablickar, frusna i tiden. Skulle du säga att detta är en visuell riktning som du strävar efter?
– Jag började fotografera för tjugo år sedan på gatorna i Milano och Dublin. Då var bilderna mycket raka, svartvita gatufoton som fångade ett ögonblick, en uttryck, och med en stark känsla av realism. Jag tror att mitt perspektiv har långsamt förändrats till något mer surrealistiskt, atmosfäriskt och symboliskt. "Paradise Stockholm" var i den riktningen, och även "Europea", lite mer. Med Bukarest har jag kommit till den punkten där det nästan känns som att jag fotograferar från mitt undermedvetna, där jag gräver i verkligheten för att fånga en annan dimension under ytan.
– Jag har alltid varit attraherad och fascinerad av tidens gång, och jag gillar särskilt platser där tidslagren inte är täckta. Och i Bukarest är det inte det. Det är på något sätt en sorts rå ärlighet som jag gillar, som inte gör livet perfekt, som inte stoppar livets flöde. Jag ser det som en form av ärlighet, anspråkslös, närmare vad jag tror är viktigt i livet.
Skulle du kalla det du gör gatufotografi? Du säger att stadens gator är som en öppen teater.
– Det jag gör är en slags fotografi som tittar på de mycket vardagliga sakerna som vi oftast förbiser. Det är mer poetiskt, existentiellt och subtilt.
– Men ja, gatorna är där jag förälskade mig i fotograferingen, alla dessa parallella universum som smälter samman, passerar förbi, korsar den urbana miljön, och spontaniteten i den typen av fotografi, som inte är arrangerad eller teatraliskt iscensatt, utan bara låter det vara och observerar, fantiserar, drömmer – en öppen teater. Det är energin, livets intensitet som jag finner attraktiv och, naturligtvis, frågor som: Vilka är vi? Vart är vi på väg? Vad letar vi efter? Varför?
Foto: Joakim Kocjancic
– Jag älskar att ta bilder på gatorna, gå omkring, upptäcka nya platser och träffa människor. Det är det jag älskar mest, för det är befriande. Jag känner ett behov av att visuellt uttrycka hur jag känner och vad jag ser. Jag måste visa min egen syn på saker och ting. Jag antar att det kommer från detta överväldigande dagliga flöde av information som får mig att vilja filtrera det och skydda mig från det, säga något om det, en reflektion av en känsla, en tanke, för att inte vara passiv och bara absorbera allt, jag tror att jag skulle explodera... och ibland gör jag det.
Att gå stadens gator med en kamera kan vara som att gå på ytan, det första lagret. Hur fördjupar du berättelsen? Finns det ett specifikt sätt för dig att närma dig en stad? Hur bygger du upp lagren av Bukarest?
– Jag hade inget koncept eller någon idé när jag först anlände till Bukarest. Jag bara kastade mig in i det.
– Mitt förhållningssätt till en stad handlar främst om intuition, spontanitet, nyfikenhet och känslighet. Jag blev alltså attraherad och fascinerad av stadslivet och atmosfären, och projektet växte verkligen bit för bit. Varje gång jag dök in i upplevelsen av att gå runt i staden lades ytterligare en bit till pusslet. I början visste jag inte vad den slutliga bilden skulle vara, men nu i slutet vet jag exakt vad som saknas för att slutföra berättelsen.
Foto: Joakim Kocjancic
– Efter några resor började jag få en idé om vad jag ville säga, och det handlade mer om en bredare vision av stadslivet, en universell stad som alla kan relatera till, oavsett bakgrund eller kultur.
– Det beror också på platsen. Jag brukar läsa om staden eller platsen jag ska besöka, och jag studerar kartan noggrant. Varje gång fokuserade jag på olika ämnen, motiv och områden, och idéerna kom organiskt. Till exempel såg jag många blomsterstånd, så jag bestämde mig för att fotografera dem. Obor-marknaden var en väldigt attraktiv plats med så mycket liv. Jag såg många ungdomar kring Universitate och Cișmigiuparken och började ta porträtt av dem.
Just nu är du i ditt labb och gör små arbetskopior efter att ha granskat kontaktkartorna av dussintals filmrullar från den sjunde resan till Bukarest. Du har fortsatt arbeta uteslutande analogt sedan du började och kanske aldrig övervägt att ändra det. Vad finner du fascinerande med detta medium, och vad gör det så viktigt för din egen process?
– Mörkrummet har varit en integrerad del av min praktik, nästan lika viktigt som att ta foton, oupplösligt sammankopplade. Det är min process för att skapa mitt konstverk. Med det sagt vet jag inte hur det kommer vara i framtiden, men fram till nu har det bara varit analogt. Jag försökte använda digitalt tidigare men jag blev aldrig nöjd med resultatet eller processen. Framför skärmen är det lätt att vara för kontrollerande, att vara perfekt. I augusti ska jag prova en ny digitalkamera, och jag skulle vilja kombinera digitalt och analogt för att mjuka upp den väldigt långa processen till slutbilden.
Foto: Joakim Kocjancic
– Jag känner mig mer engagerad när livet överraskar mig, och det gör processen mer levande och verklig. Analogt har vissa begränsningar, och dessa begränsningar befriar dig från obegränsade möjligheter. Analogt innebär att du får hitta bilder genom att titta på A4-stora analoga kontaktkartor, sedan göra större kopior och nya kopior med variationer i toner och exponeringar, allt finns där framför dig – det är organiskt, du rör vid det, du känner det, du luktar det.
– Det handlar också om relationen till motivet jag fotograferar, det är ärligt, det är rått. Det finns inga filter, och jag kan inte ändra bilden för mycket. Det är vad det är, och det är magin med det, att inte ha total kontroll – du accepterar livets lagar och dess oförutsägbarhet.
– Det finns en väldigt fin film, ”Maria Larssons eviga ögonblick” av Jan Troell, som handlar om en arbetarklasskvinna i början av 1900-talet som vinner en kamera och börjar fotografera. Där kan du känna känslan av att arbeta i ett mörkrum. Det är en slags helig känsla. Ett speciellt ögonblick där du dyker in i arbetet eller i dig själv, som i en introspektiv meditation. Du tar en paus från yttervärlden, det är som att stoppa tiden igen, först inuti kameran och sedan i mörkrummet.
Detta är ett utdrag ur Andrei Becherus intervju, publicerat med tillstånd. Översättning och bearbetning: Peter Wiklund.
Läs mer
3 Kommentarer
Logga in för att kommentera