Linus Sundahl-Djerf/SvD tar årets bild. Han vinner även Årets porträttbild. Frilansaren Meli Petersson Ellafi blev årets fotograf.

”Omtanken och kärleken till våra barn tar aldrig slut. Det visar Årets Bild på vackraste sätt. Den är tyst, den är öm, den är universell.” är juryns motivering till Linus vinnarbild.

Årets Fotograf blev frilansfotografen Meli Petersson/Ellafi/Frilans med motiveringen ”Personerna i serierna känner så pass stort förtroende för fotografen att de tillåter sig själva visa sig sårbara i en miljö där attityd är allt. Fotografen har med enorm närvaro, respekt och empati lyckats gestalta en tillvaro vi sällan får insyn i.”

Saga går ut och tar en promenad i vinterkylan med sin vän Denise den 22 februari, 2023 i Hässelby. För några månader sen dog Sagas pappa. De har inte haft kontakt på flera år, men hon har alltid tänkt att hon skulle ta upp kontakten med honom när hon fyller 18. Hennes pappa missbrukade droger och alkohol under hela hennes uppväxt. Tillslut var det inte hållbart och Denise mamma Kattis fick ensamvårdnad om henne och hennes fyra syskon. Foto: Meli Petersson/Ellafi

Saga och Denise väntar på hissen i ett av höghusen i Hässelby den 22 februari, 2023. De åker ofta upp till högsta våningen och röker när det är för kallt för att vara ute. Där kan de ibland hitta spår efter gängen som förvarar sina droger där.

Årets Berättelse: Anders Hansson/DN

Nedan är fem av totalt 30 bilder.

Slovjansk, 14 april 2014. Män med påkar och sköldar längst upp på barrikaden av bildäck och bråte utanför det av separatister ockuperade polishögkvarteret i Slovjansk. Innanför rör sig män med mer avancerad beväpning, gamla kalasjnikovs och sovjetiska pistoler. Människorna som står runtomkring är äldre och tysta men stöder tydligt upprorsmakarna.

Slovjansk, 14 april 2014. På vägen mellan Slovjansk och Donetsk, oblasthuvud­staden, står en grupp kvinnor och en man med ikoner och kors i händerna och ber för upprorsmakarna. Bakom dem ligger ytterligare en uppslängd vägspärr med bildäck och ryska flaggor. Ännu fler män med påkar i händer­na. Måttligt nyktra.

Uspenka, 15 april 2014. En grupp soldater ur gränstrupperna välsignas av en orto­dox präst vid ett stort träkors som rests vid infarten till lägret. Prästen skvät­ter vigvatten på soldaterna innan de gör helt om och återgår till att hugga ner buskar och småträd för att kamouflera lägret.

Kramatorsk, 16 april 2014. Utanför den stora utomhusmarknaden i Kramatorsk står en kolonn stridsfordon omringade av civil lokalbefolkning. Sol­daterna från Dnipropetrovsk har kört österut för att befria de administrationsbyggnader och polisstationer som ockuperats runt Donetsk och Luhansk. Plötsligt dyker beväpnade män upp. Efter en stund ger de ukrainska soldaterna upp sina fordon till männen. Stridsfordonen körs till polishu­set som uniformerade maskerade män med automatvapen spärrar av.

Slovjansk 14 maj 2014. Sergej hörde knallarna från bakhållet på pansarfordonen från Ukrainska armén då sex soldater dödades. Nu letar han ammunition i det fortfarande rykande fordonsvraket.

Juryns motivering

En otroligt stark och välkomponerad historia med stor variation. Fotografen har arbetat med projektet under lång tid, och det märks. Varje bild slår betraktaren rakt i magen och berättar en egen historia om människorna som lever och överlever i krig. Bilden av den unga sårade kvinnan som får en omfamning av sin mor är ett svårt och kraftfullt ögonblick som man sällan glömmer.  

Årets Hederspris: Heleen Rebel/SVT

Juryns motivering

Pristagaren ser med en egen blick på verkligheten och vårdar samtidigt med stor omsorg materialets röst. Med bidrag från berättare, intervjuare och fotograf formas berättelser om det som verkligen har hänt, berättelser där det genuina intresset för människan alltid lyser starkt. 

I det lagarbete som det är att skapa dokumentärfilm, har klipparen Heleen Rebel under en lång tid haft en central roll för att slutresultaten har blivit verk av bestående vikt med visuell kraft och respekt som signum. 

Årets Rookie: Lisa Hallgren/Nordens fotoskola/frilans

Nedan är fem av totalt 30 bilder i serien.

Den färöiska urhästen riskerar att utrotas. I över 20 år har Anna Louisa Joensen tagit hand om hästarna och kämpat för att lokalbefolkningen och staten ska förstå vad det är som händer. För få föl föds varje år och det lokala intresset för färöhästarna är svagt. Anna Louisa tror att ett hävande av det exportförbud som råder för färöhästen skulle hjälpa hela situationen avsevärt då det finns intresse i övriga Norden att hjälpa till. Samtidigt som hon försöker ändra lagen och öka engagemanget för hästrasen så fortsätter hennes dagliga skötsel av flocken.

Hon upplever att det aldrig har funnits något egentligt intresse bland färöiska myndigheter för att bevara rasen. Tidigare har det funnits en färöisk ko som hade en historia liknande hästens. Kon blev korsbefruktad med andra raser och år 2020 kunde det konstateras att det inte fanns några renrasiga kor kvar. Ett ansvar som hon menar på låg på myndigheterna. "Myndigheterna tog hand om kon och privatpersoner tog hand om hästen. Kon är utdöd, men vi har fortfarande hästen", menar Anna Louisa.

"De här hästarna har funnits här i mer än tusen år och det vore hemskt att låta dem dö nu", konstaterar Anna Louisa Joensen.

Anna Louisa besöker stallet två gånger om dagen året om för att se till hästarnas behov. Vintern 2023 var extra tuff då det kom mer snö än normalt, vilket gjorde att Anna Louisa var tvungen att vänta med att mocka rent hagarna först när snön smält. På kort tid var hon tvungen att fylla minst tio släpvagnar för hand. Ekonomin räcker inte till för att köpa en traktor eller andra hjälpmedel.

Oftast är hon lämnad själv med uppgifter som egentligen kräver fler personer. Utrymmet i den ena containern fungerar som foderkammare där bara två höbalar på högkant får plats. När Anna Louisa knuffar av höbalarna från släpvagnen hamnar de ibland fel och då behöver hon själv förflytta höbalarna som väger 200 kilo.

Juryns motivering:

Hon är en fotograf som gör medvetna och begåvade val, journalistiska likväl som bildmässiga. Hon fångar skickligt ögonblicken och bilderna förmedlar alla möjliga slags känslor och stämningar: humor, uppgivenhet, ömhet, glädje och trötthet. X får det att hända saker i varje bild, väljer nya intressanta vinkar och växlar skickligt mellan att lyfta fram helheten och väl valda detaljer. Årets rookie är Lisa Hallgren

Nyhetsreportage inrikes: Paul Hansen

Göteborg, Majornas kyrkogård. Frida Dahlins son Nima, 5, dog efter att ha fallit 18 meter i hisschaktet hemma i trapphuset. Sverige har Europas äldsta hissbestånd med tusentals lika farliga som den hissen där hennes son förolyckades. Frida försöker nu arbeta för att hennes livssorg inte ska bli andras och att de potentiella dödsfällorna ska åtgärdas. "Inga fler ska behöva dö."

Korset ska stå tills den specialbeställda stenen är på plats. Arbetet med begravningen och Lex Nima tar upp en stor del av Fridas vakna tid. Det sliter men hon känner att det, i viss mån, är terapeutiskt att hålla sig sysselsatt så mycket hon kan. De har inte setts på tio år men när Frida ringde och bad om hjälp ställde vännen Christofer Heden upp direkt. Med kort varsel snickrade han ett kors till graven, som virke använde han en del av sin köksbänk. ”Det är ett hedersuppdrag.”

Frida läser en sista saga för Nima. Hon vill skicka med honom lite saker, bland annat favoritboken ”Vem är söt?” av Stina Wirsén som har skänkt en bok med en personlig hälsning. Begravningsentreprenören Niklas Hilmersson har ordnat inför den sista visningen. Det är inte första gången som Frida är här. Hon har mist två barn och det var här som Theodor kremerades. Han dog i 23:e graviditetsveckan. När Frida har läst klart ber hon Niklas lägga boken i kistan.

Domkyrkan i Göteborg. Vännerna Gabriel, Frans, Mika och Eddie är kistbärare. Att bära en liten kista är tungt. Eddie har haft mardrömmar att han ska tappa den. Gabriel påminns om olycksdagen. Han får flashbacks. ”Jag ser fortfarande Nimas ansikte genom glasrutan. Det kunde lika gärna varit min dotter. Kunde vara vem som helst.”

Filippa Bräutigam tröstar dottern Siri utanför Domkyrkan. Vännerna har mött upp. Frida är överväldigad av sorg. ”Nima var alltid glad. Det är så komplext. Jag vet att han skulle vilja att jag är glad, men jag kan liksom inte vara glad utan honom.

Frida talar fortfarande om sin son i presens. Nima älskar sin förskola, han pratar ofta om sin förskola, kan alla kompisars namn och han är väldigt stolt över att börja skolan. Många vännerna var på plats, men inte Sofia, grannflickan. "Jag ska gå på Nimas begravning när jag blir stor."

Sjukhusprästen Ann-Charlotte Lundgren har precis avslutat minnestalet och begravningsgästerna går fram till kistan för att ta farväl. Ingela, Louise och lilla Timya försöker trösta en otröstlig Frida.

Västra kyrkogården. Kistan täcks snart av de många blommorna som tagits med från kyrkan. Frida skrattar och gråter om vartannat, hon pratar med sin son, tackar honom för att han funnits.

Efteråt. Caroline, Malin och Filippa omger en utmattad Frida efter gravsättningen. De sitter kvar länge, pratar. För Frida kommer Nima alltid att finnas, på mer än ett sätt. När hon fick frågan om organdonation svarade hon omedelbart ja. "Nu har fem barn fått en ny chans att leva. Mitt i allt det hemska är det fint att någonting av Nima lever kvar."

Juryns motivering:

Den värsta mardrömmen håller på att utvecklas för oss. Vi är väldigt nära och känner smärtan, saknaden och meningslösheten. Historien berättas varsamt och med respekt.

Nyhetsbild inrikes: Alex Ljungdahl/Frilans

Våldsamma slagsmål bröt ut på en regimtrogen eritreansk festival på Järvafältet i Stockholm. Ett hundratal personer frihetsberövades av Polisen och över 50 personer skadades i scenerna som beskrivs som ”totalt kaos”. Polisen tar till alla medel för att jaga demonstranterna bort från platsen, men misslyckas gång på gång. Foto: Alex Ljungdahl/Frilans

Juryns motivering:

Ett våldsamt år för Sverige återspeglas i denna kategori. Kontrasten mellan action och omgivning ger vinnarbilden en ton av surrealism. Elementen i bilden liknar oförenliga delar av en förvrängd saga. 

Nyhetsreportage utrikes: Paul Hansen/DN

Det ryska anfallet mot Ukraina fortsätter. Människor dödas varje dag. Läget kring staden Bakhmut är särskilt besvärligt. Ukrainska arméns artilleri gör sitt yttersta för att hålla ryssarna stången. Kriget i Ukraina kretsar mycket kring indirekt eld. Kanonerna kallas för ”Krigets Gudar” och de eldleds ofta via spaningsdrönare som skickar koordinater till artilleristerna. När skotten gått iväg är det bråttom. Ryssarnas anti-artilleri radar och drönare är högaktivt och moteld kan komma vilken minut som helst.

Sextionioåriga Natalja Bilousova evakueras från staden Kherson med tåg av Röda Kors-personal. Hon skadades i ena benet när hon stod hemma och tvättade och en rysk granat briserade. Hon tas till det lokala sjukhuset i staden Vinnytsia där hon får bättre vård och är säkrare. De ryska trupperna beskjuter Kherson dagligen och civila skadas och dödas varje dag.

Tetiana Shapir gör husesyn efter det ryska sabotaget av Nova Kachovka-dammen som orsakade en katastrofal flodvåg. När det var som värst stod vattennivån strax under takhöjd och huset är i stort sett helt förstört. Hon är förtvivlad, de ukrainska myndigheterna har ingen möjlighet att finansiera ett nytt hus och familjen är ruinerad.

Lycka är när mormor Tatjana tar hem en ballong från arbetet. Bucha, och speciellt Jablunska gatan, drabbades mycket hårt av de ryska truppernas anfall och ockupation. Flera hundra civila invånare dödades. När femåriga Dana fyller lägenheten i Kiev med skratt känns fronten i ett slag mycket avlägsen.

Ivan Shulha dödades för en vecka sedan vid fronten. Nu är han hemma i Kiev igen och läggs till sista vilan av hustrun Anastasia och hans nioåriga son Nazar. Anastasia har lagt ett kärleksbrev i sin avlidna makes hand och hon kramar den när vänner, soldatkollegor och familj defilerar vid hans kista som står mitt på Självständighetstorget i Kiev.

Den forna elitsoldaten Serhij går fram och tillbaka, fram och tillbaka. I korridoren på rehabiliteringsavdelningen blir det mängdträning i att gå. På sjukhuset för krigsskadade i västra Ukraina vårdas människor utan några ben eller armar, eller utan delar av ben, armar, händer, ansikten eller ögon. Alla har de fått sina kroppar förstörda ute på slagfältet, och nu håller de på att lära sig att fungera någorlunda igen, med hjälp av olika proteser.

Striderna vid fronten kring byn Kreminna intensifieras. ”Vinster eller förluster är för generaler. För soldaten gäller det livet.” Den ukrainska officerens ord möter handfast verkligheten när allt fler skadade börjar anlända till förbandsplatsen. Den skadade mannen går med mödosamma steg från bilen som evakuerat honom från fronten. Sjukvårdsgruppens chef Roman håller droppet högt när soldaten leds till ambulansen för vidare transport till sjukhuset. Ett befäl kontaktar Roman för att se hur det gick för soldaten. Roman är lättad. “Det var inte hans tur att dö i dag.”

Den slitna granatkastaren är flitigt använd. Rekordet under en dags eldgivning är 180 granater. Slava hämtar med jämna mellanrum nya projektiler medan befälet Robin koordinerar. Mynningsflamman får dagsljuset att blekna för en tusendels sekund och tryckvågen gör att allt löst studsar till.

Döden i skyn. Det finns ögon överallt. Drönarnas högupplösta kameror på ibland flera hundra meters höjd är ett fruktat vapen. Drönarna är inte bara en spaningsresurs, de kan även släppa egna sprängladdningar. Artilleristerna håller utkik efter ryska drönare medan de förbereder sin egen kanon för avfyrning.

Juryns motivering

Fotografen tar sig in i krigets mörkaste, mest skrämmande situationer. I skyttegravar, på sjukhus och i sönderbombade hem utspelas mänsklighetens skoningslösa grymhet precis framför fotografens ögon. Denna bildjournalist viker aldrig från det svåra, och lyckas samtidigt hålla hela sitt känsloregister öppet, då bilderna inte enbart visar grymhet utan också skildrar längtan, sorg, ömhet och kärlek.   

Nyhetsbild utrikes: Pontus Höök/Verdens Gang

6 Oct. 2023 Philadelphia PA US. Hundratals människor som är beroende av den nya drogen Tranq fyller gatorna i stadsdelen Kensington i Philadelphia. Tranq är gatunamnet för bedövningsmedlet xylazine, blandat med heroin och fentanyl. Medlet är inte avsett för människor utan används för att bedöva hästar, kor och andra stora däggdjur. Drogen är mycket beroendeframkallande, mycket dödlig och har fruktansvärda biverkningar. Användarnas kroppar äts inifrån. Amputation är ofta den enda räddningen. Foto: Pontus Höök/Verdens Gang

Juryns motivering

Fotografen har skildrat en situation där mänskligheten nått en total misär. Denna till synes extrema händelse har tyvärr blivit så vanligt förekommande att bilden även platsar i kategorin vardagsliv. En bildjournalistik som visar på en stark känsla för berättande och en skicklighet i journalistisk nyhetsförmedling. 

Porträttreportage: Meli Petersson/Ellafi/Expressen/Frilans

Juryns motivering:

Fotografen har fått tillträde till en sfär som sällan belysts i medierna. Genom ett poetiskt och drömskt bildspråk avtäcker fotografen en historia som i verkligheten är allvarlig och nådelös. Trots frånvaron av ansikten känner vi en påtaglig närhet till berättelsen. Det är en utmanande uppgift, navigerad med en blandning av empati, social kompetens, fördjupning och formmässig variation, vilket skapar en berättelse rik på både emotionellt djup och fotografisk nyans.

Porträtt: Linus Sundahl-Djerf/Svenska Dagbladet

Iulia Moroz sitter på sängen i den tillfälliga lägenheten utanför Stockholm, medan barnen leker på golvet. Hon kom till Sverige tillsammans med sin familj strax efter Rysslands storskaliga invasion av Ukraina, men saknar fortfarande rätten till SFI eller folkbokföring. Medan länder som Tyskland beskrivs som en framgångssaga för etableringen av ukrainska flyktingar, kritiseras Sverige för att sakna centrala integrationsinsatser. “När vi kom hit hade jag en stark önskan om att lära mig språket och skaffa jobb. Men nu har jag börjat förlora hoppet. Det känns som ett moment 22.”, säger hon. Foto: Linus Sundahl-Djerf/SvD

Juryn motivering

Ett gripande ögonblicksporträtt, starkt och vackert i sin enkelhet. Personens kroppsposition, ansiktsuttryck, ljuset och detaljerna omkring förmedlar tillsammans en liten berättelse om att vara fångad mellan det förflutna och nuet. Personen är fysiskt närvarande framför fotografens kamera, men tankarna verkar vandra någon annanstans.

Vardagslivsreportage inrikes: Tom Wall/Sydsvenskan/Frilans

Juryns motivering

Många små subkulturer skapar tillsammans ett helt samhälle. I Vardagsliv Sverige Reportage går vi in ​​i en värld där vi blir överraskade och får något helt annat än vi förväntat oss. Vi möter människor som fyller sina liv med innehåll som ger dem glädje och mening. 

Vardagslivsbild inrikes: Meli Petersson/Ellafi/Frilans

Juryns motivering

Fotografiet ställer oss inför ungas utmaningar att hänga på och finna mening i ett samhälle där kraven ökar och klyftan mellan generationerna verkar större än på länge. 

Vardagslivsreportage utrikes: Magnus Wennman/Aftonbladet

Juryns motivering

Utan bildjournalistiken som vittnesmål och bevis skulle denna skamfyllda berättelse kanske aldrig avslöjas. Med en genial arbetsmetod och stor yrkesskicklighet lyckas fotografen med ett avslöjande kring västvärldens skenheliga försök att ursäkta sin konsumtionsfokuserade livsstil.

Vardagslivsbild utrikes: Niklas Gustavsson

Serafima Martynova med familjen stannade i sitt hus i utkanten av staden Snihurivka i södra Ukraina under hela ryska ockupationen. I dag har ett av barnen slutat prata och det äldsta är kraftigt utåtagerande. Behovet av humanitärt bistånd är bottenlöst och de ockuperade områdena är svårast att nå. Foto: Niklas Gustavsson

Juryns motivering

Även kriget har en vardag. Även i kriget finns familjer med föräldrar som på kvällen stoppar om sina barn inför natten. Detta fotografi är en smärtsam påminnelse om hur kriget stympar människor i deras mest existentiella, grundläggande behov av omsorg, kärlek och ömhet.

Sportreportage: Maxim Thoré/Bildbyrån

Jurynsmotivering

Med stark närvaro har fotografen fångat ögonblick som gestaltar livet bortom sporten. Resultatet är en serie med god visuell sammanhållning som visar balansen mellan lek och allvar för unga professionella idrottare. 

Sportbild: Andreas Bardell/Aftonbladet

När leken blir allvar. I ett omklädningsrum på Enebybergs IP vägs och mäts de 13-åriga fotbollsspelarna. Bakgrunden är en diskussion om vilken spelform som egentligen är mest gynnsam för deras utveckling – och i slutändan svensk landslagsfotboll. En diskussion som blivit en debatt och nu även en revolt där barnlag lämnar svensk seriefotboll för att spela regelvidriga matcher i hemlighet eller i utlandet. Foto: Andreas Bardell/Aftonbladet

Juryns motivering

Med god komposition har fotografen fångat ett laddat ögonblick bakom sportens stängda dörrar. En bild som ger oss ett slag i magen.

TV Nyheter: Iman Tahbaz/ Foto & Redigering /SVT

Reporter Erika Bjerström

Juryns motivering

Med en tydlig dramaturgi och ett näst intill sakligt bildspråk visar fotografen på ett kraftfullt sätt hur klimatkrisen ökar klyftan mellan rika och fattiga, och hur de redan svaga är de som drabbas hårdast.

 TV reportage: Fotograf Paul Hansen/DN

Redigerare Madeleine Longo

Reporter Peter Englund

Juryns motiverring

Med ett känslomässigt och poetiskt tilltal vill fotografen berätta om den verklighet som soldater i den yttersta frontlinjen lever i. Denna vardagsskildring är för de flesta av oss främmande, men fotografen lyckas med sin berättelse, tränga in och beröra.

TV Sport: Maja Karlström/Foto, redigering & reporter/DN

Jurynsmotivering

Med god dramaturgi, klippning och visuell sammanhållning ser vi en historia med djup där inslaget belyser större ämnen än bara sporten.

Av David Elmfeldt

Publicerad 2024-03-15.

Läs mer om

Linus Sundahl-Djerf Meli Petersson Ellafi Årets bild Årets bild 2023

Läs mer

Meli Petersson Ellafi - finalist till Pennskaftspriset 2024

Nyheter

Snart utses Årets Bild 2023 - här är de nominerade

Tävling

Årets bild 2022 - vinnarna är utsedda! Här är alla bilderna