Specialmotiv Den frågan har säkert de flesta ställt någon gång. Jag har i alla fall gjort det, och jag tänkte dela med mig av det jag kommit fram till, dels genom egna funderingar, dels genom diskussioner med bland andra min far.

Det som fick mig att börja fundera på det här var när jag upptäckte att de tre människor som fotograferat mig de senaste 2-3 åren, får mig att se väldigt olika ut. Jag började fundera på varför, och det här är vad jag kom fram till.

(De som fotograferat mig är två nära vänner, samt min chef/arbetsledare på min utbildning.)

Som person är jag (i alla fall enligt mina vänner) ganska hemlighetsfull, uppfattas som mystisk, drömmande och varmhjärtad. När det gäller utseende tillhör jag inte den kategori människor som generellt sett anses snygg eller vacker, inte ens söt. Möjligtvis attraktiv, om man gillar den typ av utseende jag har. Jag klär mig i princip enbart i svart, och har ett ganska stort, rufsigt, smålockigt rött (färgat) hår.

För att man ska se bra ut på bild, är det en klar fördel om man känner sig vacker inför fotografen. När min chef (kvinna i 30-årsåldern, liten och smal) fotograferar mig, känner jag mig inte speciellt vacker. Däremot när mina vänner fotograferar mig (en barndomsväninna samt en killkompis), så känner jag mig nästan alltid väldigt vacker, och blir därefter också nöjd.

En annan sak som påverkar, är vilken bild fotografen har av mig. Om fotografen inte tycker att jag är vacker, hur ska jag då kunna bli vacker på bild? Nu är det i och för sig inte varje gång man ska vara just vacker, men oavsett den 'image' man vill ge på bilden, så har fotografens bild av mig en viss betydelse.

Utöver detta har naturligtvis personkemi, huruvida fotograf/modell är trött, känslomässigt stabil, hel och ren och så vidare betydelse. I viss mån skulle jag tippa på att även samhällets syn på modellen har inverkan - indirekt!

Anses jag som vacker, proper, intellektuell eller vad man nu kan tänkas vilja uppfattas som, så skiner även det igenom.

Jag tror även att man som fotograf (av människor) bör besitta en viss psykologisk förståelse/kunskap. Man bör kunna hantera människor på ett bra sätt (vad det nu är), och kunna bemöta dem på den nivå de befinner sig.

Klarar jag inte det, är chansen att jag lyckas få dem att se bra ut på bild mycket liten.

Den erfarenhet jag själv kan dra av detta, som fotoassistent hos en porträttfotograf där jag dagligen bemöts av kunder som vill se bra ut på bild, är att för att de ska bli nöjda, krävs stor uppmärksamhet från min sida. Inte bara rent tekniskt, som t ex hur man sätter ljus eller från vilken sida kunden föredrar att bli sedd. det krävs också att jag som fotograf i det närmaste upplever en förälskelse för mina kunder just i fotograferingsögonblicket! En bra bild bygger också på förtroende, tillit och förståelse. Som fotograf bör jag utstråla kompetens och pålitlighet. Utan detta finns möjligheten att mina kunder inte litar på att jag kan det jag gör, och detta kommer då att synas igenom på bilderna.


Jag har tagit med en eller två bilder från varje fotograf som fotograferat mig, för att visa exempel. Det är inte alls säkert att ni ser det jag ser (med tanke på att jag känner mig själv), men det torde visa någon skillnad. Jag hoppas bara att ni förstår vad jag menar. ;)

---

Den här bilden är tagen av en av mina vänner; en kille som verkligen gillar att fotografera. Vi hade varit ut på en skogspromenad med våra kameror och fotograferat varandra. Det här är mot en vit vägg på min altan, och är tagen i syfte att få en 'sexig' bild på mig... jag har lite noja över det där, och tja. Kvalitén på den här bilden är rätt kass, för jag hade förminskat den så mycket att det är svårt att få den snygg större, men jag försökte i alla fall. Jag vet inte om jag ger ett sexigt intryck, men jag gillar bilden i vilket fall. Jag ser rätt bra ut på den, och vi hade himla roligt när vi tog den (jag var tvungen att ställa mig med alla kläder på i duschen för att ge det där helblöta intrycket).



Den här bilden är rätt gammal. Jag tror att jag var 21 eller 23 när den togs (är 25 nu).. den här är tagen av min äldsta barndomsväninna (som faktiskt var den som fick mig intresserad av foto till att börja med), och jag är väldigt förtjust i den. Av någon anledning så får hon mig nästan alltid att känna mig väldigt vacker, och jag är nästan alltid nöjd med de bilder hon tar av mig. Den här, har jag för mig, är tagen i Uppsala, på taket i det hus där jag bodde. Jag var jättesminkad, det var jättevarmt och svettigt, men roligt hade vi...



Den här bilden är tagen av min chef. Den togs i samband med min pappas 50-årsdag i våras. Han fick en bild av mig och min mamma i födelsedagspresent, och så togs den här bilden samtidigt. Jag har fått höra att jag ser väldigt ung ut på den, och jag är inte alls speciellt nöjd. Jag tycker inte att jag ser ut sådär, men det är förstås svårt för mig att bedöma. Men å andra sidan; jag har aldrig känt mig speciellt vacker i sällskap med min chef. Inte framför kameran, i alla fall...