Komma ifrån
Reportage
Foto: Göran Segeholm
KAMERA&BILD SKRIVER OM FOTOSIDAN.SE
Landsort i oktober. Klockan är halv sju på morgonen och solen precis på väg att gå upp. De förrädiskt hala klipporna på öns östra sida är invaderade av ett tjugotal fotografer. Det som förenar dem är ett medlemskap på Fotosidan – och en längtan ut i luften och friheten.
Två saker har jag lärt mig efter en helg på Landsort i sällskap med tjugo naturfotografer. Ett: Jag är ingen naturfotograf, och blir nog aldrig någon heller. Två: Det spelar ingen roll, man kan få utbyte av en naturfotoresa ändå. Naturfotografering i den här formen är mycket mer än att ta fantastiska bilder – nya vyer, gott sällskap, ett luftombyte som äntligen blir av. Det handlar om att komma ifrån. Bort från staden och vardagen. Konceptet är inte olikt att åka på fisketur – det är kul om man kommer hem med något, men det är inte det som är det viktigaste.
Likheten mellan naturfoto och sportfiske slog mig redan på morgonen hemma vid köksbordet. Samma sak, bara det att i stället för att kontrollera fiskespö, drag och håv så går jag igenom kamera, objektiv och stativ. Tittar ut genom fönstret och försöker gissa vädret för helgen. Vilken sorts fångst ska det bli därute i skärgården? Kommer solen att hålla i sig, eller blir det regn som väderlekstjänsten hotat med?
Fisketurskänslan växer sig allt starkare hela förmiddagen. Under båtresan ut till Öja och Landsort är vi några som står på m/s Stångskärs akterdäck och snackar. Det blåser rätt hyggligt och båten kränger. Solen ligger på. Det ligger förväntan i luften. Det enda som i det ögonblicket skiljer oss från ett gäng sportfiskare är utrustningen.
Havsluften blåser liv till och med i Fredrik Kols och Jesper Ekvall som gått upp redan vid fyratiden på morgonen. De har kört bil från Malmö till Nynäshamn, men visar inga som helst tecken på trötthet.
Man skulle kanske tro att det är ganska folktomt i Stockholms skärgård i oktober. Men båten är fullpackad. Man får gå försiktigt, för golvet är belamrat med fotoväskor, kameror och stativ på ena sidan, ryggsäckar och tubkikare på den andra. Landsort är en väletablerad lokal för fågelskådare. Här går många flyttsträck söderut. Den här helgen är det ejder, bläsand och möjligen mås som förväntas flyga söderut. Ornitologerna är lika många som vi.
EN DEL AV FÅGELSKÅDARNA ÄR MED oss ut på klipporna en timme senare. Det är sällsamt att se alla dessa stativbärande män, för det är mest män, gå omkring i det karga landskapet. På håll är det svårt att skilja ornitolog från fotograf. Tubkikare eller kamera?
För oss fotografer tar det tid att komma i gång med bildskapandet. Under den första korta fotoperioden mellan incheckningen på vandrarhemmet och lunchen händer inte mycket. Solen står högt, och den allmänna meningen är att det ger ett tråkigt ljus. För min personliga del dröjer det ända tills en bit inpå eftermiddagen innan jag tar min första bild med ett rent naturmotiv. Det är när Mikael Johansson och jag tar våra kameror och slår följe ner till vattnet för att se om bränningarna kan vara något. Mikael med sin Hasselbladare, jag med min betydligt lättare Nikon.
När vi går omkring där och söker våra vinklar inser jag att det i en mening är lätt att fotografera natur. Man får arbeta ifred och slipper kontakt med människor som undrar om de kom med på bild och vad man i sådana fall ska använda bilderna till.
Samtidigt är det väldigt svårt. I varje fall för mig. Jag står i vattenbrynet och tittar på vågorna som rullar in. Det är vackert, mäktigt och skönt på en gång. Jag njuter av att vara ute i friska luften, och känner att det här blir en fotohelg som kommer att ge mer kraft än den tar.
Men när jag ska försöka göra en bild av vågorna tar det stopp. Jag blir osäker på vad jag vill säga med bilden. Hittar inte alls någon berättarlust. Jag försöker peppa mig själv att jag ska visa vågorna för mina barn när jag kommer hem. Men jag känner på mig att de är lika lite intresserade som jag av att se det här motivet på bild. Det jag vill berätta om detta gör sig bättre i ord.
SENARE GER JAG MIG PÅ NÅGRA vissnade björnlokor som ser väldigt grafiska ut i sin förtorkade stelhet. Det är en av de få växter på ön som jag vet vad de heter, trädsorterna oräknade. Jag försöker både från nära håll och långt ifrån. Medljus och motljus. Stående och liggande format. Ljust och mörkt exponerat. Men inget vill sig. Det blir bara former utan innehåll.
Det tänder inte till förrän långt senare, när jag gett upp och råkar se björnlokorna genom ett fönster inifrån vandrarhemmet. Då ser jag bilden jag vill ta. Där i korridoren, inramade av fönsterkarmarna, ser björnlokorna ut som en tavla upphängd på väggen. Det är väl så jag är van att se naturen, förmodar jag. Redan inramad. Det är bara att tacka slumpen och ta emot. Fast jag är osäker på om det jag åstadkommit kan klassas som naturfoto.
Såvitt jag kan se är jag ensam om att intressera mig för de förtorkade björnlokorna. Motivet framför andra den här helgen är vatten i rörelse. Bilder av vågor och bränningar, tagna med lång slutartid. Det blir tjusigt. Havsvattnet ser ut som något slags dimma eller möjligen moln. Rörelserna blir stilla, men inte frusna utan mjuka. Och fast ytan känns mjuk i bild så böljar den. Det ser på sätt och vis lite onaturligt ut. Om man nu kan säga det om en naturbild.
En av dem som går längst med det drömska temat ser jag däremot aldrig fotografera vågor. Olle Bjernulf använder i stället ett softfokusobjektiv som han köpt begagnat på annons. Det har bara en lins, och jag undrar om den inte är gjord av plast. Bilderna blir väldigt oskarpa på ett behagligt sätt. Objektivet är Olles senaste fynd. Det är lite märkligt, för Olle är Fotosidans tekniske expert och en som alltid pratar sig varm om motljusskydd för att få ut det optimala ur en bild. Och tunga stativ för att kameran inte ska skaka det minsta och ge oskärpa. Men nu... Rysk plast för ett par hundringar?
Olle får visa objektivet flera gånger för intresserade kollegor. De väger det i händerna och häpnar – det är verkligen byggt av hårdplast.
– Det är som en lensbaby, men utan sladdrigheten, säger någon.
Lensbaby – det trendiga amerikanska objektivet som är uppbyggt som en dålig plastlins på dammsugarslang. Jag frågar Olle om han befinner sig i en övergång från en stil till en annan. Det går han med på, det är en rättvis beskrivning. Han går från avbildande mot känsla, från skärpa mot oskärpa. Han tycker att det billiga objektivet hjälper honom att koncentrera sig på innehållet och glömma tekniken.
Just att glömma tekniken är annars inte alldeles lätt i det här sällskapet. När man inte har några bilder till hands att diskutera är det lättare att prata kameror, objektiv och kulleder. Och de flesta är intresserade.
EN MILJON KRONOR. MINST. I väntan på att solen ska gå lägre på himlen sitter vi i samlingsrummet på vandrarhemmet och gissar hur mycket fotografisk utrustning vi har med oss, räknat i nypris. Det är lite olika bud, men alla kan enas om att det sammanlagt överstiger en miljon för oss tjugo som är med.
De bästa kamerahusen i sällskapet kostar runt 40 000 kronor. Många har objektiv i 15 000-kronorsklassen, en del mer än ett. Ett riktigt bra stativ med en fin kulled kan gå lös på 10 000 kronor. Och så är det allt småplocket – minneskort, vinkelsökare och filter.
– Sedan digitalfotot slog igenom har värdet på utrustningen mångdubblats, säger p-o Gråd som är en av dem som varit med längst. Han har fotograferat sedan 1970-talet.
Jag börjar osökt tänka på sportfiske igen. Varken inom hobby-fotografin eller sportfisket står utgifterna i tid och pengar i någon som helst rimlig proportion till nyttan. Hur mycket blir priset per hemmagjord naturbild utslaget på några år? Hur står det sig i jämförelse med att köpa naturfotoböcker?
Men så går det inte att tänka. Det är vägen som är målet. Fotograferandet i sig har lika stort värde som bilderna, rent av större. Några i fotosällskapet på Landsort säljer en bild då och då, men det är absolut inget som det skulle gå att leva på. Bildmarknaden är övermättad av naturbilder. Ska man tjäna pengar finns det betydligt mer lukrativa motivområden.
Fast å andra sidan, nu när det finns så många naturfotografer blir det ju desto större att verkligen lyckas. Tre av mina nyvunna fotokompisar är med i fotogruppen Natura Magica – förutom p-o Gråd är det Olle Bjernulf och Janne Arleklint, som är initiativtagaren till den här helgresan. Gruppen har sina rötter i Fotosidan. Om en månad ska de ställa ut vid Vårgårda Naturfotofestival, vilket är en stor ära. Där samlas naturfotografer från hela landet för att diskutera både bilder och teknik.
PÅ KVÄLLEN VÄNTAR EN ÖVERRASKNING när vi kommer tillbaka från solnedgångsfotograferingen på Öjas västsida för att äta sen middag. När vi kommer in i matsalen står ett bord med champagne och snittar mitt på golvet. Vid sidan, långt ut mot väggen, står Janne Arleklint och Sonja Cygnel, den enda kvinnan i sällskapet. De ser en aning förlägna ut när Janne snabbt och utan stora åtbörder deklarerar att paret härmed utlyser sin förlovning.
Och så stärks banden mellan oss andra som är där. Nu har vi det gemensamma att vi alla varit med på Jannes och Sonjas förlovning. Vi dricker mousserande vin och äter snittar. Alla gratulerar paret.
Annars avhandlas egentligen inte så mycket om privatlivet deltagarna emellan. I regel vet vi inte vad de andra jobbar med, eller hur deras familjesituation ser ut. Den information som kommer fram kommer i andra sammanhang.
Det verkar som om de flesta uppfattar att familj och naturfoto inte alltid är en så lyckad mix. Anders Eriksson som sitter mitt emot mig vid middagen berättar om en Skottlandsresa där hans behov att stanna och ta bilder väckte allt mer irritation hos hans resesällskap. Andra som hör hans berättelse känner igen sig. Det är svårt att fotografera på gemensamma semestrar. Det är kanske därför det är extra värdefullt med resor av det här slaget, där man får hänge sig åt att ta bilder.
Efter middagen hänger vi oss för omväxlings skull åt redan tagna bilder. De flesta som visar bilder använder dator och en projektor som Janne riggat upp. Mikael Johansson har med sig papperskopior. Som så ofta i sådana här sammanhang blir bildvisningen kanske lite tam. Diskussionerna går inte särskilt heta, och det blir mer beröm än frågor. Det är svårt när man inte känner varandra så väl.
När vi slutligen lämnar matsalen har klockan passerat midnatt och natthimlen är fantastisk. För första gången på mycket länge ser jag Vintergatan tydligt. Ljuskäglorna från fyren sveper rytmiskt över himlen – en lång, fem korta – men det stör inte nämnvärt sikten upp mot stjärnhimlen.
Hälften av fotograferna går och lägger sig för att orka upp före soluppgången. Hälften tar än en gång fram sina stativ och kameror och försvinner ut i nattmörkret.
I MIN HALVDVALA LETAR SIG STÖKLJUD upp till min överslaf från min rumskompis Pontus Altin. Klockan är sex. Jag har bara sovit fem och en halv timme. Pontus är, näst mig, den färskaste av alla naturfotograferna. Men han har bestämt sig för att satsa ordentligt. Upp i ottan. En naturfotograf är som mest aktiv kring soluppgång och solnedgång. Nu packar han sina grejor i ryggsäcken och förbereder sig. När jag tvingat mig upp ur sömnen är Pontus redan på väg ner mot vattnet.
Genom fönstret ser jag en annan fotograf med kameran på stativ, riktad ut mot havet och den snart uppgående solen. Det är Lars Lindberg. Jag drar på mig ytterkläderna och masar mig ut på de snorhala klipporna med stativet i ena handen och kameran i den andra.
Det gäller att sätta ner fötterna försiktigt. Det är redan många som har halkat. Underlaget är förrädiskt. Det ser torrt ut, men det ligger en hal hinna över stenarna även långt upp på land.
Nu händer allting fort med ljuset. På bara en halvtimme förändras exponeringen med fyra bländarsteg. Ändå dröjer det innan vi ser solen. Den gömmer sig länge bakom en molnbank. När ljuset till sist bryter igenom passerar ett fraktfartyg, och vi är några stycken som tar en del bilder. Fast mina blir väl lite kitchigare än jag hoppats. Men det är svårt att undvika med soluppgång, hav och silhuett i samma sökare.
Det är tre bländarsteg kvar till frukost.
FÖRMIDDAGEN FÖRE HEMFÄRDEN blir en rätt avslagen tillställning, fast på ett skönt sätt. Alla ägnar sig åt sitt och tar god tid på sig. De flesta är ganska trötta vid det här laget, i synnerhet de som både tog nattbilder och var uppe före solen.
Naturfotografer följer solens gång. I gryning och skymning rör de sig upprätt, letar ständigt nya vinklar och riktar gärna blicken uppåt. Ju högre solen står på himlen, desto närmare marken kryper fotograferna. Nu är klockan elva, och många har gått över till ren insekts- och bärfotografering. Då är man inte lika beroende av ljuset som när man plåtar landskap.
Sonja och Janne intresserar sig för en spindel i det höga gräset. De ger projektet gott och väl en halvtimme. Olle Bjernulf har stängt ute omvärlden och ägnar sig åt sitt softfokusobjektiv och några blommor. Anders Eriksson fotograferar skrumpna bär med stor inlevelse.
Det är då jag inser att naturfotografering är större än sportfiske – trots alla yttre likheter. Här finns utrymme för en lekfullhet och experimentlusta som de flesta inte har så många chanser att ägna sig åt i vardagen, åtminstone inte efter tonåren. Men här – när det bara är vi, våra kameror och en massa natur – kan vi dyka ner i gränslöst experimenterande och helt glömma omvärlden för några timmar.
Och det, det är värt mer än gammelgädda.
KAMERA&BILD SKRIVER OM FOTOSIDAN.SE
Landsort i oktober. Klockan är halv sju på morgonen och solen precis på väg att gå upp. De förrädiskt hala klipporna på öns östra sida är invaderade av ett tjugotal fotografer. Det som förenar dem är ett medlemskap på Fotosidan – och en längtan ut i luften och friheten.
Två saker har jag lärt mig efter en helg på Landsort i sällskap med tjugo naturfotografer. Ett: Jag är ingen naturfotograf, och blir nog aldrig någon heller. Två: Det spelar ingen roll, man kan få utbyte av en naturfotoresa ändå. Naturfotografering i den här formen är mycket mer än att ta fantastiska bilder – nya vyer, gott sällskap, ett luftombyte som äntligen blir av. Det handlar om att komma ifrån. Bort från staden och vardagen. Konceptet är inte olikt att åka på fisketur – det är kul om man kommer hem med något, men det är inte det som är det viktigaste.
Likheten mellan naturfoto och sportfiske slog mig redan på morgonen hemma vid köksbordet. Samma sak, bara det att i stället för att kontrollera fiskespö, drag och håv så går jag igenom kamera, objektiv och stativ. Tittar ut genom fönstret och försöker gissa vädret för helgen. Vilken sorts fångst ska det bli därute i skärgården? Kommer solen att hålla i sig, eller blir det regn som väderlekstjänsten hotat med?
Fisketurskänslan växer sig allt starkare hela förmiddagen. Under båtresan ut till Öja och Landsort är vi några som står på m/s Stångskärs akterdäck och snackar. Det blåser rätt hyggligt och båten kränger. Solen ligger på. Det ligger förväntan i luften. Det enda som i det ögonblicket skiljer oss från ett gäng sportfiskare är utrustningen.
Havsluften blåser liv till och med i Fredrik Kols och Jesper Ekvall som gått upp redan vid fyratiden på morgonen. De har kört bil från Malmö till Nynäshamn, men visar inga som helst tecken på trötthet.
Man skulle kanske tro att det är ganska folktomt i Stockholms skärgård i oktober. Men båten är fullpackad. Man får gå försiktigt, för golvet är belamrat med fotoväskor, kameror och stativ på ena sidan, ryggsäckar och tubkikare på den andra. Landsort är en väletablerad lokal för fågelskådare. Här går många flyttsträck söderut. Den här helgen är det ejder, bläsand och möjligen mås som förväntas flyga söderut. Ornitologerna är lika många som vi.
EN DEL AV FÅGELSKÅDARNA ÄR MED oss ut på klipporna en timme senare. Det är sällsamt att se alla dessa stativbärande män, för det är mest män, gå omkring i det karga landskapet. På håll är det svårt att skilja ornitolog från fotograf. Tubkikare eller kamera?
För oss fotografer tar det tid att komma i gång med bildskapandet. Under den första korta fotoperioden mellan incheckningen på vandrarhemmet och lunchen händer inte mycket. Solen står högt, och den allmänna meningen är att det ger ett tråkigt ljus. För min personliga del dröjer det ända tills en bit inpå eftermiddagen innan jag tar min första bild med ett rent naturmotiv. Det är när Mikael Johansson och jag tar våra kameror och slår följe ner till vattnet för att se om bränningarna kan vara något. Mikael med sin Hasselbladare, jag med min betydligt lättare Nikon.
När vi går omkring där och söker våra vinklar inser jag att det i en mening är lätt att fotografera natur. Man får arbeta ifred och slipper kontakt med människor som undrar om de kom med på bild och vad man i sådana fall ska använda bilderna till.
Samtidigt är det väldigt svårt. I varje fall för mig. Jag står i vattenbrynet och tittar på vågorna som rullar in. Det är vackert, mäktigt och skönt på en gång. Jag njuter av att vara ute i friska luften, och känner att det här blir en fotohelg som kommer att ge mer kraft än den tar.
Men när jag ska försöka göra en bild av vågorna tar det stopp. Jag blir osäker på vad jag vill säga med bilden. Hittar inte alls någon berättarlust. Jag försöker peppa mig själv att jag ska visa vågorna för mina barn när jag kommer hem. Men jag känner på mig att de är lika lite intresserade som jag av att se det här motivet på bild. Det jag vill berätta om detta gör sig bättre i ord.
SENARE GER JAG MIG PÅ NÅGRA vissnade björnlokor som ser väldigt grafiska ut i sin förtorkade stelhet. Det är en av de få växter på ön som jag vet vad de heter, trädsorterna oräknade. Jag försöker både från nära håll och långt ifrån. Medljus och motljus. Stående och liggande format. Ljust och mörkt exponerat. Men inget vill sig. Det blir bara former utan innehåll.
Det tänder inte till förrän långt senare, när jag gett upp och råkar se björnlokorna genom ett fönster inifrån vandrarhemmet. Då ser jag bilden jag vill ta. Där i korridoren, inramade av fönsterkarmarna, ser björnlokorna ut som en tavla upphängd på väggen. Det är väl så jag är van att se naturen, förmodar jag. Redan inramad. Det är bara att tacka slumpen och ta emot. Fast jag är osäker på om det jag åstadkommit kan klassas som naturfoto.
Såvitt jag kan se är jag ensam om att intressera mig för de förtorkade björnlokorna. Motivet framför andra den här helgen är vatten i rörelse. Bilder av vågor och bränningar, tagna med lång slutartid. Det blir tjusigt. Havsvattnet ser ut som något slags dimma eller möjligen moln. Rörelserna blir stilla, men inte frusna utan mjuka. Och fast ytan känns mjuk i bild så böljar den. Det ser på sätt och vis lite onaturligt ut. Om man nu kan säga det om en naturbild.
En av dem som går längst med det drömska temat ser jag däremot aldrig fotografera vågor. Olle Bjernulf använder i stället ett softfokusobjektiv som han köpt begagnat på annons. Det har bara en lins, och jag undrar om den inte är gjord av plast. Bilderna blir väldigt oskarpa på ett behagligt sätt. Objektivet är Olles senaste fynd. Det är lite märkligt, för Olle är Fotosidans tekniske expert och en som alltid pratar sig varm om motljusskydd för att få ut det optimala ur en bild. Och tunga stativ för att kameran inte ska skaka det minsta och ge oskärpa. Men nu... Rysk plast för ett par hundringar?
Olle får visa objektivet flera gånger för intresserade kollegor. De väger det i händerna och häpnar – det är verkligen byggt av hårdplast.
– Det är som en lensbaby, men utan sladdrigheten, säger någon.
Lensbaby – det trendiga amerikanska objektivet som är uppbyggt som en dålig plastlins på dammsugarslang. Jag frågar Olle om han befinner sig i en övergång från en stil till en annan. Det går han med på, det är en rättvis beskrivning. Han går från avbildande mot känsla, från skärpa mot oskärpa. Han tycker att det billiga objektivet hjälper honom att koncentrera sig på innehållet och glömma tekniken.
Just att glömma tekniken är annars inte alldeles lätt i det här sällskapet. När man inte har några bilder till hands att diskutera är det lättare att prata kameror, objektiv och kulleder. Och de flesta är intresserade.
EN MILJON KRONOR. MINST. I väntan på att solen ska gå lägre på himlen sitter vi i samlingsrummet på vandrarhemmet och gissar hur mycket fotografisk utrustning vi har med oss, räknat i nypris. Det är lite olika bud, men alla kan enas om att det sammanlagt överstiger en miljon för oss tjugo som är med.
De bästa kamerahusen i sällskapet kostar runt 40 000 kronor. Många har objektiv i 15 000-kronorsklassen, en del mer än ett. Ett riktigt bra stativ med en fin kulled kan gå lös på 10 000 kronor. Och så är det allt småplocket – minneskort, vinkelsökare och filter.
– Sedan digitalfotot slog igenom har värdet på utrustningen mångdubblats, säger p-o Gråd som är en av dem som varit med längst. Han har fotograferat sedan 1970-talet.
Jag börjar osökt tänka på sportfiske igen. Varken inom hobby-fotografin eller sportfisket står utgifterna i tid och pengar i någon som helst rimlig proportion till nyttan. Hur mycket blir priset per hemmagjord naturbild utslaget på några år? Hur står det sig i jämförelse med att köpa naturfotoböcker?
Men så går det inte att tänka. Det är vägen som är målet. Fotograferandet i sig har lika stort värde som bilderna, rent av större. Några i fotosällskapet på Landsort säljer en bild då och då, men det är absolut inget som det skulle gå att leva på. Bildmarknaden är övermättad av naturbilder. Ska man tjäna pengar finns det betydligt mer lukrativa motivområden.
Fast å andra sidan, nu när det finns så många naturfotografer blir det ju desto större att verkligen lyckas. Tre av mina nyvunna fotokompisar är med i fotogruppen Natura Magica – förutom p-o Gråd är det Olle Bjernulf och Janne Arleklint, som är initiativtagaren till den här helgresan. Gruppen har sina rötter i Fotosidan. Om en månad ska de ställa ut vid Vårgårda Naturfotofestival, vilket är en stor ära. Där samlas naturfotografer från hela landet för att diskutera både bilder och teknik.
PÅ KVÄLLEN VÄNTAR EN ÖVERRASKNING när vi kommer tillbaka från solnedgångsfotograferingen på Öjas västsida för att äta sen middag. När vi kommer in i matsalen står ett bord med champagne och snittar mitt på golvet. Vid sidan, långt ut mot väggen, står Janne Arleklint och Sonja Cygnel, den enda kvinnan i sällskapet. De ser en aning förlägna ut när Janne snabbt och utan stora åtbörder deklarerar att paret härmed utlyser sin förlovning.
Och så stärks banden mellan oss andra som är där. Nu har vi det gemensamma att vi alla varit med på Jannes och Sonjas förlovning. Vi dricker mousserande vin och äter snittar. Alla gratulerar paret.
Annars avhandlas egentligen inte så mycket om privatlivet deltagarna emellan. I regel vet vi inte vad de andra jobbar med, eller hur deras familjesituation ser ut. Den information som kommer fram kommer i andra sammanhang.
Det verkar som om de flesta uppfattar att familj och naturfoto inte alltid är en så lyckad mix. Anders Eriksson som sitter mitt emot mig vid middagen berättar om en Skottlandsresa där hans behov att stanna och ta bilder väckte allt mer irritation hos hans resesällskap. Andra som hör hans berättelse känner igen sig. Det är svårt att fotografera på gemensamma semestrar. Det är kanske därför det är extra värdefullt med resor av det här slaget, där man får hänge sig åt att ta bilder.
Efter middagen hänger vi oss för omväxlings skull åt redan tagna bilder. De flesta som visar bilder använder dator och en projektor som Janne riggat upp. Mikael Johansson har med sig papperskopior. Som så ofta i sådana här sammanhang blir bildvisningen kanske lite tam. Diskussionerna går inte särskilt heta, och det blir mer beröm än frågor. Det är svårt när man inte känner varandra så väl.
När vi slutligen lämnar matsalen har klockan passerat midnatt och natthimlen är fantastisk. För första gången på mycket länge ser jag Vintergatan tydligt. Ljuskäglorna från fyren sveper rytmiskt över himlen – en lång, fem korta – men det stör inte nämnvärt sikten upp mot stjärnhimlen.
Hälften av fotograferna går och lägger sig för att orka upp före soluppgången. Hälften tar än en gång fram sina stativ och kameror och försvinner ut i nattmörkret.
I MIN HALVDVALA LETAR SIG STÖKLJUD upp till min överslaf från min rumskompis Pontus Altin. Klockan är sex. Jag har bara sovit fem och en halv timme. Pontus är, näst mig, den färskaste av alla naturfotograferna. Men han har bestämt sig för att satsa ordentligt. Upp i ottan. En naturfotograf är som mest aktiv kring soluppgång och solnedgång. Nu packar han sina grejor i ryggsäcken och förbereder sig. När jag tvingat mig upp ur sömnen är Pontus redan på väg ner mot vattnet.
Genom fönstret ser jag en annan fotograf med kameran på stativ, riktad ut mot havet och den snart uppgående solen. Det är Lars Lindberg. Jag drar på mig ytterkläderna och masar mig ut på de snorhala klipporna med stativet i ena handen och kameran i den andra.
Det gäller att sätta ner fötterna försiktigt. Det är redan många som har halkat. Underlaget är förrädiskt. Det ser torrt ut, men det ligger en hal hinna över stenarna även långt upp på land.
Nu händer allting fort med ljuset. På bara en halvtimme förändras exponeringen med fyra bländarsteg. Ändå dröjer det innan vi ser solen. Den gömmer sig länge bakom en molnbank. När ljuset till sist bryter igenom passerar ett fraktfartyg, och vi är några stycken som tar en del bilder. Fast mina blir väl lite kitchigare än jag hoppats. Men det är svårt att undvika med soluppgång, hav och silhuett i samma sökare.
Det är tre bländarsteg kvar till frukost.
FÖRMIDDAGEN FÖRE HEMFÄRDEN blir en rätt avslagen tillställning, fast på ett skönt sätt. Alla ägnar sig åt sitt och tar god tid på sig. De flesta är ganska trötta vid det här laget, i synnerhet de som både tog nattbilder och var uppe före solen.
Naturfotografer följer solens gång. I gryning och skymning rör de sig upprätt, letar ständigt nya vinklar och riktar gärna blicken uppåt. Ju högre solen står på himlen, desto närmare marken kryper fotograferna. Nu är klockan elva, och många har gått över till ren insekts- och bärfotografering. Då är man inte lika beroende av ljuset som när man plåtar landskap.
Sonja och Janne intresserar sig för en spindel i det höga gräset. De ger projektet gott och väl en halvtimme. Olle Bjernulf har stängt ute omvärlden och ägnar sig åt sitt softfokusobjektiv och några blommor. Anders Eriksson fotograferar skrumpna bär med stor inlevelse.
Det är då jag inser att naturfotografering är större än sportfiske – trots alla yttre likheter. Här finns utrymme för en lekfullhet och experimentlusta som de flesta inte har så många chanser att ägna sig åt i vardagen, åtminstone inte efter tonåren. Men här – när det bara är vi, våra kameror och en massa natur – kan vi dyka ner i gränslöst experimenterande och helt glömma omvärlden för några timmar.
Och det, det är värt mer än gammelgädda.
Publicerad 2005-11-27.
Läs mer
Denna artikel har tidigare
varit publicerad i K&B
Hela artikeln som PDF.
Ca 450 Kb.
Få ut mer av Fotosidan som inloggad
Fotosidan är gratis! Som inloggad får du smarta funktioner. Du kan ladda upp 10 bilder och få kritik på dem. Du får vårt nyhetsbrev. Du kan skapa köp&sälj annonser mm
12 Kommentarer
Logga in för att kommentera
Skulle ha varit med om det inte hade varit bröllop samma dag.....mitt eget. ;)
Man måste ju prioritera ibland, eller hur.
Tycker att artikeln är väldigt levande och du beskriver på ett bra sätt fascinationen med foto. "Det är vägen som är målet. Fotograferandet i sig har lika stort värde som bilderna, rent av större." Jag läste den med stor behållning. /Robert
Älskar det här citatet: "Det är tre bländarsteg kvar till frukost."
Din artikel är väldigt naturlig, levande och intressant. Jag fick mig några skratt som med "antal bländarsteg till frukost". Fotograferna som var uppe sen natt och tidig morgon känner jag och väldigt många andra igen sig i.
Du nämner många saker som berör fotograferingen och naturen, som får mig att längta till Lofoten i mars.
Ps. Finns det någon tråd där ni samlat bilder från Landsort?
Hälsningar Michael Jönsson.
Dock taget som snygg avslutning ;)
För ett par veckor sedan var jag på Lidingö fotoklubb och pratade lite. Det avslutades med att jag skulle välja ut vinnarna i den interna fototävlingen. Gästerna brukar få göra det.
Så jag står där vid bildbordet och pratar om bilderna, bland annat om en med stenar inhöljda i dimma eller rök. Säger jag.
Sen ser jag att flera av fotoklubbsmedlemmarna står och flinar. "Det är inte rök, det är vatten. Lång slutartid, du vet."
Lätt rodnande hastar jag vidare till nästa bild och tänker att jag kanske borde åka med på ett par naturfotoresor till.