Jo, helt riktigt, de var först med wifi, någon minnesgod läsare kommer säkert ihåg modellnamnet. Däremot var Samsung (med SH100) först ut med en där wifi rent praktiskt bidrog med något - till exempel att den var intergrerad med smarta telefoner.

Problemet med den första Coolpixen med wifi var att den dök upp före de smarta telefonerna hade slagit igenom och på den tiden var det inte så gott om publika wifi-nät. Jag har hört flera både inom och utanför Nikon som menar att i och med att den så att säga kom för tidigt (innan den fanns en infrastruktur för wifi) så drog både Nikon och branschen i övrigt slutsatsen att wifi nog inte var så intressant i kameror. Vilket paradoxalt nog kan ha försenat saken nu när det faktiskt finns en bra infrastruktur.

Sedan har både Canon och Nikon haft lösa wifi-enheter till sina professionella kameror sedan flera kameragenerationer och många år tillbaka. Men det är en lite annan och mer specialiserad lösning.

Oops, my bad!

Låt gå för den här gången, men jag vill inte se att det upprepas ;)

Annars tycker jag din artikelserie från Tüskland varit bra!

Håller med dig Affe, Leica är inte någon statusmarkör för gubbar över 60. Trots att jag är under 50 och inte är någon tandläkare kör jag med Leica. Det beror på att det är den enda riktiga digitala mätsökarkameran på marknaden. Jag skulle bli riktigt glad om fler tillverkare tog fram digitala mätsökarkameror. Om Sony skippade allt trams och gjorde en digital Hexar RF som de äger receptet på så skulle den vara högintressant för mig och jag skulle säkerligen välja en sådan framför en Leica :)

När vi ändå talar om Leicafarbröder. Så börjar Leica M bli poppis bland rappare och det gör att medelåldern för kamerorna minskar. Jag skulle även tro att Leica M kommer att landa i fotoväskorna hos många fotojournalister även hos dem som inte hunnit fylla 40 :)
/Mikael Good

Alf, med gubbigheten syftade jag mest på de digitala M-kamerorna, M8 och M9. Och tro mig, hade du kikat i Leica-montern ... Gubbfaktorn var rejält hög.

Bakstyckena till R9 är för mig just ett konkret bevis på hur tafatt Leica först hanterade digitaltekniken. De var ju sett till användning och bildkvalitet helt bedrövliga.

Problemen med flacka ljusvinklar håller jag med om, det drabbar alla äldre objektivkonstruktioner, i synnerhet vidvinklar, från alla märken. Men mest påtagligt så hos kameror med mycket kort registreringsavstånd - som Leica M.

Grejen med Sony RX1 är att den - trots ett smärtsamt högt pris - ändå bara kostar en bråkdel av vad motsvarande paket från Leica kostar - och då kan man få med en lös elektronisk sökare som ger alldeles utmärkta möjligheter till exakt manuell fokusering (mha peaking) när inte autofokusen räcker till.

Men du tycks fortfarande inte se det som skiljer Leiac-M från alla andra kameror på marknaden och det är att det är en mätsökarkamera. Nu gillar inte alla att plåta med sådana och då är det heller inget alternativ, men det finns också de som föredrar den kameratypen och då finns inga andra alternativ. En elektronisk sökare kommer alltid att fånga det som registreras av sensorn av naturliga skäl, med andra ord kommer de så småningom nå upp till en slr:s kvalitet om utvecklingen fortsätter. Men de kommer också i mångt och mycket fungera som en sådan. Alltså en digitalkamera med elektronisk sökare är som en spegelreflex (fast sämre ännu så länge).


När det gäller att imponera på stan är det nog betydligt vanligare att man ser snubbar i yngre medelåldern eller yngre som knallar runt med D3, 1DS eller kameror med batteripack och ett avlopsrör till objektiv. En Leica imponerar nog inte så mycket, de flesta reagerar inte över huvud taget på kameran, vilket är en av dess fördelar, och om någon gör det brukar de tycka att det är kul att man fotar med "en gammal kamera".

Nu lämpar sig mätsökarkameror bäst för reportage, gatufoto och den typen av fotografering, så håller man på med annat finns ofta andra prylar som funkar bättre. Men ganska genomgående för dem som kritiserar kameratypen är att de själva har liten eller ingen erfarenhet av den och/eller att de överhuvud taget inte håller på med den typen av fotografering kameran är anpassad för. Ofta blir det lite som om någon skulle testa en Ferrari och släpar ut den på en rallycross bana och klagade över den taskiga markfrigången.

När det gäller bakstycket till R9 så vet jag inte om det var så dåligt för sin tid? Men på slr sidan var Leica redan tidigare förbisprungna och när man valde att låta R gå i graven berodde det på att man inte såg någon realistisk möjlighet att gå in och konkurrera med Canon, Nikon, Minolta/Sony... Det skulle kräva en helt ny R och ett helt nytt R-system i en marknad som redan var i stort sett övermättad.

Tillägg: När det gäller digitala M så tycker jag att det är först nu med den nya M (om den håller det de lovar) som en digital M blir intressant för min del, det är bland annat därför jag hållit mig kvar med mina analoga. Men jag har full förståelse för de som även gillar M9 till exempel, CCD sensorn har ju som bekant sina nackdelar, men även en del fördelar vilket blir ganska uppenbart om man kollar vilka filer den kan leverera.

Jag undrar bara vad du har för grund för ditt påstående Martin när du kopplar ihop gubbighet med digitala M-kameror? Jag gjorde en snabb men högst ovetenskaplig stickprovsstudie av tio medlemmar i en facebookgrupp med 1074 medlemmar för digitala Leica M fotografer. Den yngsta av de tio är en man på 21 år och den äldsta en kvinna på 55 år. Det intressanta är att medelåldern på de tio bara är 31 år. En annan intressant sak är att fem av personerna är kvinnor.

Jag ska se om jag inte kan få fram hela statistiken för gruppen. Om min tes stämmer så är digitala Leica M definitivt inte några gubbkameror och du får göra en bättre källkoll till nästa gång :)

Det är inte bara gubbar som kör digitala M-kameror. Hipsters gillar den också (och förstås en del fotografer) ;)

Hipsters strävar ju efter att se ut som gamla gubbar:-)

Mikael, jag hoppas innerligt du har rätt och jag har fel.

Mina intryck kommer från vad jag hör handlare berätta, det lilla jag sett av försäljningsstatistik, från vad jag själv ser bland fotografer (och jag känner ett antal Leica-ägare) (gjorde fram till nu i alla fall :) och inte minst nu senast, vad jag jag såg hos Leica på på årets Photokina (och de föregående).

>>Hipsters strävar ju efter att se ut som gamla gubbar:-)<<

Hehe, helt sant.

Jag tycker personligen att exempelvis en Canon EOS är betydligt gubbigare än en Leica M. Där finns det ju så många (och stora) gadgets som man kan hänga på kamerhuset, BARA för att synas. Och dessutom, så många siffror och värden som kan jämföras hit och dit. Bländartal, autofokus, batteritid, vädertätning... vi snackar nästan bilar.

Leica är ju tvärtom ett litet och väldigt avskalat system. Inte alls så fallosorienterat. Å andra sidan, när jag tänker efter, så har Leica hela siffermystiken kring sina serienummer och årgångar så jag lägger ner det här nu. :)

Motsatsen till en statusmarkör är ett rent produktionsverktyg där märket inte har något värde.

Det finns säkert någon som har dem som ett rent produktionsverktyg. Jag misstänker att dessa fotografer i huvudsak använder Leica S. Enligt Leicas Pro-chef försvann de flesta proffskunderna redan på 70-talet. Några av dem ska lockas tillbaka med S-systemet.

Naturligtvis kan man ha nytta av en statusfylld produkt. Det går att dra släp åt jobbet släp med en Porsche. Jag tror att de som gör det är i klar minoritet och att de trots allt inte valt Porschen för dess dragförmåga.

Jag träffade en av produktgruppscheferna på Leica tidigare i år och fick höra att cirka 90 procent av M-ägarna inte kan nyttja sina kameror särskilt väl. De europeiska leicahandlare jag talat med säger att Leica har för få exklusiva objektiv och för många dussingluggar. För mig säger det att exklusiviteten är viktig.I flera länder ligger Noctilux 50 på tre-i-topp-listan trots att det är ett opraktiskt objektiv som får lär behöva.

Ingen förnekar den praktiska nytta av Leicas kameror, exempelvis att deras mätsökare är exakt och tydlig. Det är ju en styrka i varumärket att prylarna fungerar. För att styrka det på ett trovärdigt sätt har alla Magnum-fotografer fått ett kit med M-hus och objektiv så att de ska kunna uttala sig positivt om nyttan med Leica.
Leica måste alltså ladda varumärket. Saab var en tävlingsbil på 60-70-talet och har försökt utnyttja det maximalt.
Som sagt: Leicas pro-chef säger att de förlorade proffsen på 70-talet och att S-systemet nu är ytterst viktigt för dem.
Luften går ur ett varumärke om de tappar trovärdigheten, det vill säga att statusen. Då sjunker också försäljningen.

För de flesta är Leica mer en fin accessoar än ett verktyg de verkligen behöver. Precis som en dyr dykarklocka som klarar 200 meters djup.

Parentes: Statusfaktorn gäller absolut för nyproducerade digitala Leicor. När det gäller äldre analoga mätsökare är de helt enkelt bäst. Där gäller inte någon självförnekelse.

Det finns ingen motsättning mellan att vara bra och att ha hög status. Det går ofta att kombinera på ett sätt som är lönsamt för den som säljer.

Jag skulle ljuga om jag påstod att jag inte känner viss stolthet när är ute med min M6:a. Däremot känner jag inte mig det minsta stolt över min snygga fleecetröja som jag har under jackan. Den gör bara sitt jobb.

Wow... Skönt att någon med faktisk insikt uttalar sig!
*letar febrilt efter gilla-knappen under Magnus inlägg*

Skulle du känna dig lika stolt med en NEX-7 i Hasselbladskal (som kostar nästan lika mycket som en M)? ;)

Priset är bara en bidragande faktor till statusen. Med en tydlig design så ser folk att ägaren fått lätta plånboken. En Leica M har en tydlig design. Hasselblad Lunar likaså.

Hasselblad verkar sikta på att bli Sonys motsvarighet till Toyotas Lexus med en design som passar väl valda marknader.

Hade inte Lexus hållit högre kvalitet än Mercedes S-klass och varit tystare och bekvämare så hade antagligen inte satsningen gått så bra som den gjorde. Lunar måste alltså leverera på vissa punkter. Men den behöver knappast vara bättre än Leica. Jag misstänker att Hasselblad satsat på att vara bling-igare och mer praktiskt än Leica. Alltså färre arkitekter och fler affärsmän.

Men en äkta Hasselblad Lunar som varit tyngdlöst tillstånd hade varit fräck att ha, trots att nya Lunar nog ger bättre bilder på höga ISO och ställer skärpan snabbare...

Magnus, utan att förringa dina fotoupplevelser; det där med "stolthet" får du stå för själv. Jag tycker faktiskt att Leican är sjukt bra arbetsverktyg. Första veckan kanske man möjligen flashar den lite extra, men därefter blir den bara en väldigt intuitiv kamera.

Kort sagt: du överdriver statusfaktorn. Det är bara fotonördar (och hipsters) som lägger märke till den.

Det är väl samma sak med dyra klockor? Endast andra klocknördar lägger märke till dem.

>Jag tycker faktiskt att Leican är sjukt bra arbetsverktyg.

Absolut.

Det hindrar ju inte att kameran medför en viss status. Det händer rätt ofta att jag blir stoppad på stan när jag har en Leica på magen. Det händer aldrig med mina canonkameror.

>Kort sagt: du överdriver statusfaktorn. Det är bara fotonördar (och hipsters) som lägger märke till den.

kanske, kanske inte. Jag tror inte att status bara mäts i igenkänningsfaktor. Hur många vet vad en IWC-klocka är och att den kostar galet mycket? Det är ett värde i sig att bara några få känner igen det svarta guldet på armen.

Jag har stött på många som är nöjda med att äga några Leicor som ligger i en byrålåda eller står hemma i ett vitrinskåp. Känslan att kunna unna sig något eftertraktat räcker för dem.

Okej, ingen här vill hamna i återvändsgränden "Leica – för eller emot?".

Men. Lika mycket som jag avskyr upphausningen av Leica så avskyr jag förringandet av dess kapacitet. Att välja en Leica kan absolut handla om ett statusval (på ungefär samma sätt som att vissa väljer den absolut dyraste Nikon-gluggen utan bra anledning) men Leican har under fotografins relativt korta historia också visat sig vara en mycket användbar och intuitiv produkt. Till skillnad från andra kameror har den heller inte utvecklats särskilt långt sett mot originaldesignen. Det finns såklart anledningar till detta, och jag tror inte att de bara handlar om varumärkesbygge.

Att den i dag har svårt att på nyhetsfotogmarknaden konkurrera med supersnabba och "intelligenta" kamerasystem (som Canon/Nikon) tycker jag säger väldigt mycket om vilka krav som ställs på redaktionerna och vilka bilder som efterfrågas i massmedia. Där kan inte Leica leverera, men jag är inte heller säker på att man mäter dess kvalitet på rätt sätt i detta sammanhang.

För en viss typ av fotografi – kanske är den på utdöende, kanske på väg upp, vem vet i dag? – så är Leican fortfarande unik och väldigt användbar.

Att det sedan sitter gubbar och hamstrar på gamla Leicor är sorgligt, men man får väl hoppas att de någon gång plockar upp dem drar av en rulle. Jag tror faktiskt att det lika mycket är den intuitiva känslan i designen som själva varumärket som hindrar dem att sälja kamerorna vidare.

@erik danielsson:

"När det gäller äldre analoga mätsökare är de helt enkelt bäst."

Det beror nog på hur långt tillbaka man går. Jag vill nog hävda att Contax i slutet av 1930-talet var ett strå vassare än Leica. Zeiss misslyckades dock med att hålla Contax moderniserad under 1950-talet då Leica kom med M3 och slog knock på alla andra mätsökarkameror.

Har testat de flesta mätsökarna, men inte tidiga Contax. Har hört från flera som instämmer med det du säger. Är dock så "modern" i dag att det är kamerahus från 1950-talet och framåt som gäller. :)

Magnus.
När det gäller hur många som kan nyttja sina kameror väl vet jag inte riktigt hur det skall mätas, men om vi tittar på bilderna här på fotosidan skulle man väl ur ett kritiskt perspektiv kunna säga att knappt 10% kan nyttja sina kameror väl oavsett vilken kamera. Och det gäller både dig och mig ingen av oss tar ju några bilder som kommer att gå till fotohistorien direkt. ;)

Det som gör mig trött och anledningen till min reaktion är att jag är leds på att bli idiotförklarad därför att jag plåtar med Leica, och visst är jag en gubbe, alltså över 50, men detta innebär också att jag själv nått en fotografisk mognad där jag ganska väl kan avgöra vilka prylar jag behöver för mitt fotande.

Jag är ganska säker på att gruppen som tycker att det är "ballt" att släpa runt på en värsting nikon/canon med ett maffigt objektiv är betydligt större än vi som springer runt och "försöker imponera" med en mätsökarkamera som 90% av befolkningen inte ens har en aning om vad det är.

Testa gärna Leica-M och tyck gärna att den är skit, men förminska inte alla som plåtar med Leica till någon form av statusjagande stofiler. Det tas trots allt en hel del bra bilder med sådana fortfarande om ni nu skulle missat detta.

Magnus: Det går alldeles utmärkt att dra släp med en Porsche. ;-)
http://en.wikipedia.org/wiki/File:Porsche_Traktor_Diesel_Super.jpg

Alf,

Det jag är frustrerad över är företaget Leica, inte ägare av Leica-kameror.

Leica har byggt upp prestigen i sitt varumärke just genom att de länge tillhandahöll bland de bästa fotografiska verktygen som gick att få tag i. De byggde _fotografernas_ kameror.

Idag verkar de mer intresserade av att bygga snygga retroprylar för samlare. Leica verkar ägna oproportionerligt mycket energi åt att vara ett museum över sig själva.

Visst går många omkring med stora pro-hus från Canon och Nikon av prestigeskäl. Men faktum är att sådana kameror också används av arbetande fotografer i mycket stor utsträckning. och att Canon och Nikon i första hand utformar de här kamerorna just för att brukas.

Det finns oerhört aktiva fotografer som kör Leica (som du). Men den bild jag får - och som bekräftas av Leica själva - är att den andelen sjunker till förmån för Leica-ägare som snarare äger dem som prestigeföremål. Och det som retar mig är att Leica verkar vara mycket mer intresserade av den senare kategorin än den första.

Frågan är vad Leica skulle kunna göra annorlunda utan att tumma på sitt kvalitetstänk och sin grundläggande kamerafilosofi. Det finns ingen kommersiell marknad för Leica inom proffsfotosegmentet. Ingen nyhetsfotograf väljer en kamera med manuell fokus och fasta brännvidder kortare än 135mm.

Jag tycker att de gör rätt som håller fast vid sin ursprungliga filosofi. Jag kommer aldrig ha råd med en ny digi-Leica, men samtidigt kan jag få nytta av att de finns. Jag uppskattar t.ex. att de går i bräschen för ett slags bakåtsträvande designtänk som antagligen (indirekt) har gett upphov till exempelvis Fuji X100. Eller varför inte ovanstående RX-1.

På så sätt tjänar vi alla på att ett företag gör kameror som bara ett fåtal har råd att köpa.

Jag tycker det är först nu Leica blivit intressant med M som har en modern sensor och möjlighet till LV och EVF. Vet dock inte huruvida de infört "trams" som peaking från Sonys kameror, vilket för mig nästan är ett krav för manuell fokusering sedan jag börjat använda det. Tyvärr är kostnaden för en Leicautrustning (om man vill ha den nya kameran) alldeles för hög för att jag skulle överväga köpa den.

För övrigt är det lite kul att de som äger och använder sina Leicor här på FS är så snabba att försvara sig med näbbar och klor, men ni är nog inte så representativa för Leicas huvudsakliga kundgrupp dessvärre ;)

Alf.
Läs vad jag skriver. Jag säger inte något om dig alls. Du drar helt felaktiga slutsatser av vad jag skrivit.

Du och många med dig verkar tro att status och nytta inte går att förena.

Det går inte att komma ifrån att Leicas varumärke och deras produkter har uppnått en ovanligt hög status. Det gör att Leica kan sätta sin logga på en Panasonic-kompakt och ta betydligt mer betalt.

Statusen kommer till stor del ifrån Leicas optiska och mekaniska kvalitet. Porsche och Ferraris status bygger på prestanda och kvalitet, inte på bling, bling.
Ett mått att mäta statusen på är hur mycket det snackas om Leica i förhållande till försäljningsvolymen. Det kan jag mäta och Leica är i särklass. Ungefär som Porsche och Ferrari.

Som du är inne på finns det fler märken och fotoprylar med status. Batterigrepp ger inte bättre bilder och de som bär runt 70-200/2,8 på Fotomässan använder dem förvånadsvärt sällan.
Men Leica saknar inte status. De är bara inte ensam om att ha det.

Bara för att Leica blivit en statusmarkör innebär inte att alla köper kameran av denna anledning. Många köpare har olika rationella skäl som blandas med en lust att äga just en Leica. Varumärket lockar, men det finns också en njutning i de kärnvärdena som utgör varumärket. Alltså kvalitet och prestanda.

Jag förstår inte hur du kan tro att jag vill förminska dig genom att konstatera faktum - att Leica har status - att Leica fungerar som en statusmarkör. Det finns säkert folk som lider av avundsjuka och som därför måste se ner på andra som kör Mercedes eller fotograferar med Leica.

Jag är av uppfattningen att folk har olika förutsättningar, har olika intressen och gör olika prioriteringar. Jag kan inte veta varför du väljer att fotografera med Leica och därför lägger jag ingen värdering i det. Jag har själv valt att köpa en Leica M6.

Erik, visst har du rätt att Leica inte ska ändra på sig för mycket.

Man ska vårda sitt varumärke om man är affärsman. Leica skulle bara förlora om de försökte ta efter Canon och Nikon. Se på hur det gick för R-systemet.

Att inte behöva kompromissa med kvaliteten är Leicas styrka. De provade att kompromissa lite med Summarit-objektiven, och dem vill få ha. Det finns en stor kundgrupp som bara vill ha det bästa, skälen till det kan man säkert debattera. Men de har råd i alla fall.

Leica har trots allt olika alternativ för olika plånböcker. Det finns också begagnade objektiv och alternativa objektivtillverkare. Jag har själv flera Voigtländer och med tiden kanske det blir fler som är gjorda av Leica.

Konstigt att behovet att påtala att till exempel de värsta nikon eller canon är väl så stora statusmarkörer tydligen inte föreligger. När det gäller begreppet statusmarkör uppfattar jag det just som något man skaffar för att markera sin status?

Men just behovet att tala om att det handlar om status, eller är gubbigt eller något annat nedvärderande verkar mest gälla varje gång det snackas om Leica, ganska sällan jag sett detta i samband med andra märken. Att detta slår direkt mot oss som använder märket torde det inte behövas någon större intelligens för att förstå.

Om man skriver: "Leica har antagligen kameravärldens trognaste användare. De genomled ett många frustrerande år innan Leica hjälpligt började begripa sig på den digigitala tekniken. Till Leicas försvar kan sägas att de verkar förstå sig på sina kärnanvändare och vad de vill ha: Konservativ design, mycket metall och prestigefyllda produkter. Kort sagt statusmarkörer."
Och vidare: "Men, slående var hur många av bilderna som är gamla: tjugo, trettio, fyrtio år gamla. Skall Leica bibehålla märkesmagin när den nuvarande generationen av Leica-farbröder slutat fota måste de nog hitta på något nytt som lockar dagens aktiva fotografer."

Hur skall man uppfatta detta, om inte bokstavligt?

Är inte sanningen den apropå gamla bilder att ganska många av fotohistoriens ikoner är ganska gamla oavsett vilken kamera de fotograferats med? Det finns en hel del intressanta fotografer som fortfarande plåtar med Leica för den som är intresserad, här finns några av dem,
http://www.l-camera-forum.com/leica-wiki.en/index.php/Exceptional_photographers_who_use_Leica_equipment:
men man lär inte hitta dem i pressdikena på de stora idrottsevenemangen.

Sedan att det finns en grupp Leicakramare eller vitrinskåpsfotografer är en annan sak. Men så länge det finns dem som är beredda att betala hutlöst mycket pengar för "specialmodeller" så är det väl ett välbehövligt tillskott i kassan skulle jag tro, jag har för mig att Pentax gjorde någon pärlbeströdd K5 också och Nikon hade sin Guld FA, så detta är ju inget bara Leica hållit på med.

Icke desto mindre är kameran i sig ett kompetent verktyg i händerna på rätt fotograf och det behöver inte handla bara om nostalgi och ren dumhet att den sett ut som den gör i närmare 60 år, det kan också bero på att det är ett koncept som funkar.

Nu har jag inget emot sakliga tester där man sågar sådant som inte funkar, men om man förväntar sig en D3 när man tar upp en Leica M är man lika fel ute som tvärt om.

>>För övrigt är det lite kul att de som äger och använder sina Leicor här på FS är så snabba att försvara sig med näbbar och klor,<<

Näbbar och klor vet jag inte, men visst är det fullt naturligt att en liten minoritet hävdar sig mot en dominerande grupp för att göra sin röst hörd.

Jag tycker Fotosidan är bra, men för mig som fotar med mätsökarkamera (analog dessutom) så är en ganska liten del av nyhetsutbudet högintressant. Jag säger inte att redaktionen gör dåliga nyhetsbedömningar. Men det är rimligt att jag som läsare får bidra till att påverka dem.

Det är dessutom tråkigt att ofta då Leica-kameror uppmärksammas så blir det en sur diskussion om statusjakt och snobberi, i stället för att man lyfter fram de alternativa synsätt på fotografering som manuella mätsökare innebär.

En länk som jag hoppas funkar till skilnad från den förra:
http://translate.google.se/translate?hl=sv&sl=en&u=http://www.l-camera-forum.com/leica-wiki.en/index.php/Exceptional_photographers_who_use_Leica_equipment:&prev=/search%3Fq%3Dwho%2Buses%2Bleica%26hl%3Dsv%26client%3Dfirefox-a%26hs%3Dksg%26rls%3Dorg.mozilla:sv-SE:official%26prmd%3Dimvns&sa=X&ei=SoRjUNbsBYPk4QSK_4DYDw&ved=0CDAQ7gEwAQ

Tack för de trevliga orden.

http://www.fotosidan.se/cldoc/rapport-5-canon-hittar-ratt-i.htm

Det här var sjätte och sista delen, helst hade jag delat upp det hela ännu lite mer, men tiden räckte inte till så det fick bli en lång sista artikel :-)