Med en design hämtad från sent 70-tal och tidigt 80-tal spelar Nikon Df på nostalgiska känslosträngar. Räcker det för att locka köpare?

Nikon är inte först med retrodesign. De tydligaste exemplen de senaste åren är Fujifilm X100 och Olympus OM-D. Nikon har antagligen sett vilka snackisar dessa kameror har blivit och noterat att tillverkarna kunnat ta lite extra betalt för kamerorna. Retro kan vara en bra affär helt enkelt.

Det finns kameraköpare som noga läser tester innan de bestämmer sig för en kamera, och så finns det dem som helt går på det yttre. De flesta befinner sig någonstans på skalan mellan dessa ytterligheter.

Som konsumenter gör vi fler känslobaserade inköp än vi ofta vill erkänna för oss själv. Det är tydligt i bilbranschen. Volvos högsta chef har sagt i intervju att de tre viktigaste framgångsfaktorerna är: design, design och design.

Nikon Df är en kamera som försöker locka fram köpinpulserna genom att spela på nostalgisträngar. Man kan se det som en logisk breddning av modellprogrammet, ungefär som en att göra en cabriolet-version av en familjebil. Det finns inte så många praktiska skäl som talar för en cabriolet, men ändå säljer de. Ofta till kunder som annars valt ett annat märke.

Nikon räknar inte med att sälja några större mängder av Df jämfört med D800 och D610. Men de kan kanske locka några kunder som annars köpt en Fujifilm eller få några Nikon-ägare att köpa ytterligare ett kamerahus?

Tyvärr riskerar en del att bli lite besvikna när de tar i Nikon Df. Kameran ger inte samma känsla av metall som utseendet ger sken av.

Det är först om vi försöker analysera kameran ur ett mer rationellt perspektiv som det uppkommer några frågetecken.

Nikon poängterar att Df är fullt kompatibel med alla gamla f-objektiv, även de utan Ai-koppling. Att Nikon då inte satsat på en mattskiva som är anpassad för manuell fokusering känns märkligt.

Förklaringen är antagligen logisk och trist ekonomisk. Df kommer inte att sälja i sådana volymer att kameran kan nykonstrueras från grunden. Många av komponenterna på insidan kommer från lagerhyllan.

Nikon har valt att stoppa i sensorn från toppmodellen D4. Vi kan bara spekulera i hur resonemanget gick i Nikons styrelserum. Kanske för att motivera ett högre pris? Kanske för att tillmötesgå myten om att större pixlar skulle vara bättre än mindre?

I vilket fall har det saknats ett mindre och billigare alternativ till Nikon D4 som också levererar bra (lagom stora) bildfiler på extremt höga ISO-tal. De som mest saknar detta är pressfotografer. Ur deras perspektiv vore kanske en pressversion av D800 med D4-sensor mer klockren. Varför inte kalla den D800P? Ska man fotografera i svagt ljus har man behov av bra och ljuskänslig autofokus, och det har D800.

Antagligen har Nikons ledning funderat en del över hur långt de ska dra sitt retrokoncept. De har i alla fall funderat länge eftersom projektet startade 2009. Nikon har valt att ta bort videofunktionen, vilket ger bättre specifikationer för batterikapaciteten. Men varför inte rensa mer? Att Df har alla nästan alla funktioner som en vanlig systemkamera har gör Df lite klumpig. Det moderna kravet på att alla rattar och reglage ska ha olika former av lås gör att kameran blir lite långsam att hantera.

Den sista punkten vi fästa uppmärksamhet på är objektivet som du måste köpa till om du handlar kameran i Norden. Är det något objektiv som den tilltänkta målgruppen med ägare av äldre objekitv har, så är det en 50:a.

Det är lätt att missa helheten när man tittar närmare på detaljerna. Nikon Df är en attraktiv kamera som väcker varma känslor hos många. Det räcker långt.

Två gubbkameror?

Av Fotosidan Redaktion

Publicerad 2013-11-06.

Läs mer om

Nikon systemkameror

Läs mer

Prylnytt

Panasonic Lumix G100 är vlog-anpassad

Prylnytt

Nikon utvecklar webcam-funktion för flera kameror

Prylnytt

Dubbla minneskort i Nikon Z5