En annan sak som tillkommit är förmågan att göra objektiv som är knivskarpa på extrema maxbländare, som flera nya 35 mm f/1,4 och 50 mm f/1,2 & 1,4.

Det har också hänt saker när det gäller kantskärpa för extrema vidvinklar.

Sen ska vi inte snacka om förmågan att skapa bra zoomobjektiv.

Ja zoomar fanns ju knappt några på den tiden, Men även dom möjliggjordes av den bättre antireflexbehandlingen som kom på 1970-talet. Över huvudtaget så är det den som möjliggjort mera komplicerade konstruktioner med många linser utan att kontrasten blir för dålig. Tekniken att korrigera till perfektion med många linser fanns säkert, men det föll på att antireflexbehandlingen inte var tillräckligt utvecklad och effektiv.

Modern optik kan kännas sterila men skarpa. Äldre konstruktioner har mera karaktär och bättre mikrokontrast.

Nils,

Ett av de få zoomobjektiv (för småbild) som fanns att köpa i början av 1960-talet hette just "Zoomar". :-)

Specifikation: 36-82/2.8. Det tillverkades av Kilfitt med DKL-fattning för Voigtländer samt Exakta-fattning.

Det är en rätt rejäl klump.

Jag tror antireflexbehandlingen har mycket lite med saken att göra, då den bara minskar ströljus (som sänker kontrasten) och "flares". Den ger ingen skärpa och påverkar inte sfärisk aberration och bokeh, till exempel.

Snarare är det nog möjligheten att testa tusentals konstruktioner med datorsimulering som gjort större skillnad. Man behöver inte mäta utan kan prova redan innan man ens tagit fram en prototyp. Kvaliteten på glas lär dessutom ha förbättrats (konstigt vore annat) och det går att enkelt göra asfäriska linser.

Sen vet vi ju inte alls om den "håller" bara för att de lanserat objektivet. Kan ju vara rena skräpet;-) Om man sen föredrar alla de troliga optiska fel som finns, är en annan femma. Jag lär inte göra det.