Förslaget: sätt fotografer i beredskapsarbete
Föreslår att dokumentera coronakrisen istället för att vara beroende av bidrag.
Bildleverantörernas Förening, BLF, och Journalistförbundet, SJF, lanserar ett arbetsmarknads- och kulturpolitiskt förslag. Tanken är att sysselsätta fotografer som är yrkesverksamma, men som inte har några uppdrag på grund av coronakrisen.
Projektet Coronabildsverige skulle ge frilansfotografer jobb. Under projekttiden ska bilderna vara fria för medlemmar i Tidningsutgivarna, Sveriges Tidskrifter, TV4 och SVT. Ersättning föreslås bli 500 kronor per bild, med ett leveranskrav på minst tio bilder per fotograf och månad. Bilderna sparas för forskningsändamål.
”Förslaget är att betrakta som ett tidsbegränsat beredskapsarbete där landets frilansande yrkesfotografer kan dokumentera coronakrisen i alla dess former. Även anställda fotografer kan medverka i projektet om deras arbetsgivare står bakom det. Detta innebär att alla fotograferande företag som förser landet med bilder kan ansöka till Coronabildsverige och därigenom få en statlig ersättning om de blir antagna till projektet”, skriver SJF på sin hemsida.
Organisationerna har lämnat förslaget till Arbetsmarknadsdepartementet och Kulturdepartementet.
Läs mer
Plusmedlemskap kostar 349 kr per år
28 Kommentarer
Logga in för att kommentera
https://www.loc.gov/pictures/collection/fsa/
som ju lämnade ett ganska rikt arv efter sig.
Att få ersättning för ett antal bilder tycker jag däremot är ett tveksamt upplägg. Varför inte betala en "lön" så att de fotografer som vill delta kan "övervintra" och låta de som nappar på detta få en möjlighet att förstärka minnesinstitutionerna temporärt med uppgift att dokumentera denna tid.
Att ta emot en massa bilder från allmänheten gör ju museer och andra ibland i samband med olika projekt men jag undrar verkligen om man tar tillvara allt som produceras. Jag tänker på det jag hörde kring det danska projektet som vi i Sverige kallade väggen i Köpenhamn. Där publicerade man ett flöde av bilder på storskärm i Köpenhamn men redan då pratade man om hur och vad man skulle kunna bevara för framtiden. Man kan inte arkivera allt så ett urval måste göras.
Fotografer kunde säkert också hjälpa till med att ta sig an de bilder som eventuellt kommer in och tillsammans med arkivarier bedöma vad som ska bevaras till eftervärlden. Det kunde ju bli en win-win för både fotografer och Sverige som land. Staten kommer att tvingas hålla massor av företag och anställda "flytande" ändå, så varför inte passa på att göra något bra av tillfället? En del talar ju om att "man inte ska slarva bort krisen" och förslag som dessa är ju ett sätt att inte göra detta.
Bra association. Min spontana tanke är att det krävs rätt mycket jobb för att skapa en så bra bild som Dorothy Langes bild "Migrant Mother", som syns i vinjetten på sidan du länkade till.
Den här (mycket bra) videon berättar om hur Lange arbetade med att få till den slutliga bilden. (Videon har nog nämnts här på Fotosidan förut, men inte av mig, tror jag).
https://www.youtube.com/watch?v=DgZPQMyzKiE
Det kan alltså kanske bli dyrt att tjäna 500 kr för en bra bild.
Videon jag länkade till har dock en mer utförlig redogörelse för utvecklingen mellan de exponeringar Lange gjorde innan den slutgiltiga bilden. Den berömda bilden är mycket noga arrangerad och ingen spontant tagen bild som man kanske skulle kunna tro.
Har inte alla amatör-/hobbyfotografer redan "dokumenterat" coronakrisen, i alla dess former?
Utan ersättning, dessutom.
Karantän i bostaden ger ju många tillfällen till fotografering, både inomhus och ute strax intill.
:-) :-)
Vad skulle det tillföra i kvalité, annat än typ bidrag?
Med dagens utmärkta utrustning, som även många amatör-/hobbyfotografer har i sina händer, har jag sett utmärkta bilder även från de, som inte har det som yrke.
Från dessa amatör-/hobbyfotografer kan man samla in mängder av bilder, utan någon större kostnad.
Jag har full förståelse för yrkesfotografernas försök, att ha kvar sitt trevliga jobb, men förslaget är att betrakta som ett tidsbegränsat beredskapsarbete, så på lång sikt ger det troligen ingenting av värde.
Sedan är det som så ofta: det ena utesluter inte det andra. Självklart skall man inom ett potentiellt sånt här projekt sätta några personer (typ just nu arbetslösa bildredaktörer) på att aktivt samla in, välja ut och katalogisera entusiasters bilder. Det skulle ge ett värdefullt komplement.
Det stora arbetet är att sätta samman en serie starka bilder som samspelar med och förstärker varandra, men som också fungerar fristående, och helst med någon form av personlig röst.
Jag har redan sett en del exempel på detta, bland annat från New York Times, och tror att vi kommer få se mer av det i framtiden.
Med en Graflex behövdes betydligt snabbare finger för att fånga ögonblicket och du hade bara en chans. Och att framkallningen av bilden var a och o för att det skulle se proffsigt ut.
Att vara "professionell" idag är mycket lättare med den utrustning som finns.
Tänker att skillnaden mellan proffs och amatör är tiden man lägger på att arbeta med och studera bild, inte att man har dyra grejer.
Det finns förstås ingen skarp gräns men jag vill nog hävda att de flesta proffs är bättre enligt ovanstående kriterier än de flesta amatörer, men det finns förstås enstaka amatörer som är bättre än enstaka proffs.
@Mattias: eftersom en redaktör redigerar så är nog ordet du söker "välredigerad".
Det finns en sak som talar för en bra amatörfotograf och det är att en sådan har all tid i världen att lägga på sina bilder men det har inte ett proffs för där spelar även produktiviteten en större roll för annars blir det inga pengar att leva på. Ett proffs kan nog inte i allmänhet tillåta sig att sitta och "dutta" med enstaka bilder på det sätt som många amatörer eller hobbyfotografer om ni tycker det låter bättre, kan tillåta sig.
Det kan vara så att redigeringstiden kan vara en kvalitetsfaktor i vissa fall.
Skillnaden i kvalité på bilder, från en skicklig amatör-/hobbyfotograf eller från en skicklig yrkesfotograf, det avgör avsedda bildredaktörer, ja, precis som du skriver.
Det är tänkt vara bilder från vardagen, under denna coronakris, då finns det många, som kan dokumentera allt, runt hörnet.
Skillnaden är, - du försvarar yrkesfotografernas framtid, jag ser ett tidsbegränsat beredskapsarbete, som tyvärr bara ger bidrag, framtiden för yrkesfotografer blir ändå fortsatt tuff.
Visst kan i stort sett alla uppnå bra bildkvalitet idag, i alla fall lite då och då, och när vi råkar vara på rätt plats vid rätt tillfälle. Det du betalar en yrkesfotografer för är snarare saker som förmågan att alltid komma hem med bra bilder - inte bara tekniskt bra, utan även tematiskt, innehållsmässigt, stilmässigt - och göra det varje dag, dag efter dag. Här kan man faktiskt återknyta till min tidigare parallell om yrkesfiskare jämfört fiskeentusiaster.
Vad ett dokumentationsprojekt som det föreslagna framför allt skulle kunna bidra med är en systematisk och genomtänk insamling av bilder. Och därmed inte bara få in lite slumpmässiga stickprov som vi insamling av entusiasters bilder skulle ge.
Det tråkiga är ju egentligen att vi inte alltid (eller i alla fall med jämna mellanrum) har sådana här dokumenationsprojekt som pågår.
För mig låter ett projekt som artikeln talar om som ett betydligt smartare och mycket mer konstruktivt sätt att ge pengar till arbetslösa fotografer än att bara ge dem A-kassa.
Under den tiden hade museet tre fast anställda fotografer som dokumenterade allt som hände på stan från hela stadsdelar (Ytterstadsprojektet) , hus för hus och i en del fall rum för rum och vid sidan av detta täckte man även mycket annat viktigt såsom exv. Riksintressen, de arkeologiska utgrävningarna vid Slussen, byggandet av Söderledstunneln under Riddarfjärden samt bl.a. kronprinsessbröllopet bara för att nämna några. Även förändringarna på Beckholmen lade man ner mycket tid på. Man hade även en fotograf som fotograferade museets föremål så de kunde visas för allmänheten digitalt.
Men möjligen som en effekt av den dyra renoveringen av Stadsmuseets lokaler, så gjorde man sig senare av med en försvarlig andel av sina anställda eller ersatte inte personal som gick i pension eller slutade. Inte ens en minnesinstitution som Stadsmuseet har kunnat behålla all sin personal de senaste åren. Hur det är nu med fotograferna har jag inte en aning om men bemanningen är klar reducerad i jämförelse med tidigare.
Inte minst för att dokumentera vad som händer i glesbygderna under dessa tider kan fotografer dedikerade till detta säkert göra viktiga insatser - inte minst för att bryta lite av den massiva Stockholms-centrering som nu skett i krisens spår.
Inte ens en institution som Stadsmuseet i Stockholm har de resurser man behöver för att exv. ta hand om de över 3 miljoner historiska bilder man sägs ha. Bilder som behöver digitaliseras för att räddas för framtiden. Man har alltså en jättestor ryggsäck att bära på samtidigt som man behöver kunna dokumentera det som händer nu. Om jag känner museet rätt så är jag dock rätt säker på att museets fotografer redan gör detta men det finns mängder av andra minnesinstitutioner som säkert skulle vara glada åt lite mer resurser för att dokumentera denna rätt unika tid.