Good morning, America. Hasse Persson
Hasse från Hyssna utanför Borås bildjournalistik ligger i gränslandet mellan det dokumentära och det konstnärliga.
Foto ovan: Hasse Persson, Ladies Room, Studio 54, NYC, 1977 (Hasse Persson längts till vänster)
Mest uppmärksamhet har hans bilder från New Yorks mytomspunna diskotek Studio 54 fått. Studio 54 var en skapelse av duon Steve Rubell och Ian Schrager som träffsäkert läste av tidsandan. Första gången bilderna ställdes ut var 1979, på då nyöppnade Camera Obscura i Stockholm. Då kallade Hasse Persson sin utställning för ”Good Night, New York”. Nu i ”Good Morning, America” får vi också möta ett före och ett efter det förtrollade nattlivet – i gränslandet mellan hopp och förtvivlan. Det blir en bildodyssé från Amerika som sträcker sig mitten av 1960-talet fram till slutet av 1980 talet. Mest fokus blir det på Hasse Perssons ikoniska bilder från Studio 54 i NYC under åren det begav sig, dvs 1977-1980, och där Hasse Persson fick komma och gå som han önskade.
Vernissage fredagen den 18 oktober kl 17-20
Konsthallschef Johan Petterson inviger utställningen tillsammans med Hasse Persson kl 17.30. Med DJ Andrew Stedtzon och till tonerna av Studio 54 musik, som när det begav sig åren 1977-1980, blir det en magisk kväll.
"Utställningen ”GOOD MORNING, AMERICA” sammanfaller med att det är exakt 50 år sedan jag debuterade i museisammanhang med utställningen ”Amerikabilder” på Fotografiska museet/ Moderna museet (1974). Det är dessutom 45 år sedan mina fotografier från Studio 54 visades för första gången i utställningen ”Good night, New York” på legendariska Camera Obscura i Stockholm (1979). Om båda dessa utställningar rönte ett visst intresse, så är det bevisligen idag som mina fotografier från Studio 54 fått och får störst uppmärksamhet från Taiwan och Hongkong i öst till Seattle i USA i väst. Utställningen ”Studio 54 and Beyond” på då nyöppnade National Nordic Museum i Seattle 2019 hade samma grundidé som den som nu visas på Falsterbo Konsthall: discomusiken och främst Studio 54 i New York har satts in i ett sammanhang där hudfärg, kön och jämlikhet haft en avgörande betydelse. Allt sedan mina fotografier från mytomspunna Studio 54:s glansdagar, 1977-1980, i nutid först visades i Umeå (i samband med att staden utsågs till Europas Kulturhuvudstad 2014) så har fotografierna visats i olika temautställningar. Först genom Vitra Designmuseums stora utställning ”Night Fever” (2018) i Weil am Rhein i Tyskland och därefter på andra ledande designmuseer runt om i Europa. Brooklyn Museum i New York gör 2019 utställningen ”Studio 54: Night Magic” som senare också visas på Art Gallery of Ontario i Toronto och på museet Dortmunder U i Tyskland. En tredje satsning med discomusikens historia kommer våren 2025 när Paris Musée de la musique visar utställningen ”Disco: I am coming out.” Där är mina fotografier rikt representerade i sällskap, som i tidigare utställningar, med bland andra popkonstnären Andy Warhol. Min slutsats efter en lång karriär som bildjournalist är att det inte räcker att skildra verkligheten som den är utan man måste också skapa verklighetens poesi för att fotografierna skall leva vidare. Det är en lärdom som jag tidigt tog till mig genom fotografen och Hasselbladspristagaren Robert Franks mästerliga bok ”The Americans”, som publicerades i USA 1959. Beatförfattaren Jack Kerouac skrev i förordet till boken att ”Robert Frank … he sucked a sad poem right out of America onto film, taking rank among the tragic poets of the world.” Det är nog ingen överdrift att påstå att de flesta seriösa fotografer – med intresse för mänsklighetens villkor – alltsedan ”The Americans”jagat Robert Franks skugga! Men det finns också en parallell i populärmusikens värld, där Bob Dylan – som jag fotograferade på Arlanda flygplats 1966 när han besökte Sverige för första gången – skall ses och höras. Likt Robert Frank har Bob Dylan skapat poesi av och ur verkligheten under en karriär som varat i över sex decennier. Utan Bob Dylan hade vi troligtvis inte haft någon Bruce Springsteen, någon Joni Mitchell eller någon Neil Young! Dylans poetiska verklighetsskildringar förlänade honom som bekant Nobelpriset i litteratur 2016. Om Bob Dylan skapade poesi för örat, så skapade Robert Frank poesi för ögat. Gemensamt skapade deras musik och fotografier förutsättningarna för min ”GOOD MORNING, AMERICA”. /Hasse
