Därför behöver du en hårdvarukalibreringsbar skärm
Hur fungerar det med kalibrering egentligen? Och varför är det viktigt att satsa på en skärm som går att hårdvarukalibrera?
Alla kreatörer behöver veta att det som upplevs på skärmen är en korrekt representation av hur bilden eller videoklippet ser ut, inklusive luminans, färgtemperatur, antal färgtoner och gradienter. Ett kalibrerat flöde innebär att det uppstår färre problem vid överlämning av projekt, för print eller publicering. Om du inte arbetar i ett kalibrerat flöde är det svårt att utlova kvalitet – och omöjligt att hävda sin rätt vid en tvist om leveransen är ”rätt” eller inte. Eller om den beställda printen har korrekta färger.
Det är alltså av yttersta vikt att arbeta på en skärm som går att kalibrera och som håller sig stabil över tid. Att kalibrera handlar om att justera en skärms grundkarakteristik till bestämda värden, för att sedan skapa en eller flera profiler för olika slutmedium och arbetsmiljöer.
Färg i din dator
En färg i din dator, säg magenta, kan definieras av att den innehåller 100% rött, 0 % grönt och 100% blått (255, 0, 255). Ett sådant numeriskt färgvärde är konstant för en viss färg, men hur det visas på skärmen kan skilja sig mellan olika skärmar. Hade alla paneler varit exakt kalibrerade hade vi upplevt ett visst färgvärde likadant på alla. Men så är ju inte fallet. Alltså måste vi kalibrera våra skärmar för att se färgen så ”äkta” som möjligt.
Men varför ska du välja en skärm som stöder hårdvarukalibrering, jämfört med en mjukvarukalibreringsbar? Och varför ska du inte tro på säljargument för laptopskärmar, spelskärmar och Apple displays mfl som hävdar att de är kalibreringsbara, täcker hela AdobeRGB och är och gjorda specifikt för foto och video?
Jo, största skillnaden är att de saknar dedikerad hårdvara för LUTs.
Så fungerar mjukvarukalibrering
Mjukvarukalibrering fungerar så att skärmens output mäts upp (med en colorimeter) och en ICC-profil skapas som kontinuerligt översätter bildsignalens värden från grafikkortet eller datorns OS för att matcha färger. Det finns något som heter en ”LUT” (Look Up Table) i din dator som översätter RGB-värden från videosignalen till värden som ser ”rätt” ut på skärmen, alltså som matchar exakt så en (255,0,255)-färg ska se ut. Hur bra resultatet blir beror bland annat på vad grafikkortet kan leverera och det är en pågående mjukvaruprocess som kräver processorkraft.
Resultatet är giltigt endast för den dator som profilering är gjord genom, samt endast för just den temporära inställningen av ljusstyrka och färgtemperatur. Du måste alltså ständigt kalibrera för att se rätt färger och du kan inte koppla in en annan dator till skärmen och förvänta dig korrekta färger.
Det största problemet är dock att mängden av möjliga tonsteg kommer att minska om ljusstyrka eller färgtemperatur ändras, gammakurvan blir inte korrekt och bandning kan uppstå. Här kan du som bäst få 8 bitars färg och mjukvarukalibrering trunkerar färgdjupet ytterligare.
Därför är hårdvarukalibrering bättre
Hårdvarukalibrering fungerar helt annorlunda, här är det skärmen i sig som justeras, inte bildsignalen. Kalibreringen ställer in skärmens grundkarakteristik, ICC-profilen som sedan genereras sparas alltså direkt i skärmen istället för på datorn och ingen extra signalbehandling behöver göras. Den ojusterade RGB-signalen mappas till nya värden genom skärmens hårdvarubaserade LUT. Det innebär också att du kan ansluta en annan dator och se rätt färger även där. Du behöver sällan kalibrera om, systemet är stabilt över en längre tid.
Inga tonsteg i skärmen tappas, att ändra till exempel färgtemperatur innebär endast att skärmen väljer nya värden i sin LUT. Den hårdvarubaserade LUTen har mycket större färgdjup, t.ex 16 bitar och kan skicka ut full 10-bitars färg till panelen, vilket minimerar risken för bandning och ger jämna och fina gråskalor utan färgstick.
Fabrikskalibrering
Inga hårdvarukalibreringsbara skärmar är perfekta efter tillverkning och inte ens skärmar från samma märke eller serie är helt exakta när de rullar av bandet, främst på grund av komponenter och små variationer i tillverkningen. Därför grundkalibreras panelerna av tillverkaren, för att de med fabriksinställningar ska vara så jämna och korrekta som möjligt. Kalibreringen görs genom att ett instrument (spektrofotometer eller colorimeter) mäter upp de färger som emitteras från skärmen och jämför dem mot korrekta referenser. Eventuella avvikelser skickas tillbaka till skärmen och dess output ändras något och den mäts upp på nytt. Detta pågår tills skärmens färger når acceptabla värden.
När du packar upp skärmen hos dig hittar du oftast valideringsdata från fabrikskalibreringen någonstans i kartongen. Sedan är det upp till dig att kalibrera och profilera din skärm så att det stämmer med din process och din miljö.
1D LUT och 3D LUT
Skärmar i det dyrare segmentet har ofta 3D LUTs och använder det som ett säljargument. Men vad betyder det egentligen?
Instegsskärmar som är hårdvarukalibreringsbara har ofta varianter av 1D LUTs, som definierar kontrast, luminans och svartpunkt/vitpunkt. En 1D LUT mappar varje ton mot ett annat längs en kurva, ett värde översätts likadant vid varje tillfälle, givet ett visst bitdjup. Genom att använda 3x1D LUT, dvs en LUT-tabell per färgkanal, kan också färgvärdena översättas. Det ger dock ingen kontroll över hur de olika kanalerna påverkar varandra.
En 3D LUT är mycket mer komplex i och med att den placerar färg- och luminansdata i en tredimensionell matris (alltså som en en kub). Ett visst RGB-värde kan då mappas mot flera möjliga utvärden, beroende på hur de olika färgerna relaterar till varandra. En 3D LUT kräver interpolering av värden men är en mycket bättre översättning som mer liknar hur färg upplevs och fungerar i verkligheten.
57 Kommentarer
Logga in för att kommentera
Men det är en ren spekulation och gissning från min sida, däremot tolkar jag ordet "validera" i detta sammanhang just som jag beskrivit ovan.
Skall man vara riktigt jäääääääkla noggrann så skall även spectrometern/colorimetern vara kalibrerad, och då behövs ofta en separat enhet även för detta.
Min Mac mini med en 3000kr LG skärm funkar ypperligt, har skickat en fotobok på print efter redigering på denna och det kom ut precis som jag ville.
Om man inte printar seriöst och säljer, vad är då meningen? Om jag sitter med en svindyr kalibrerad skärm och redigerar mina bilder därefter, så måste väl alla personer som ser den på nätet förslagsvis ha en lika bra skärm? Annars kommer ju det ändå skilja sig åt.
En annan aspekt är väl att majoriteten som kikar på ens bilder, gör det på en mobiltelefon. För instagram är fortfarande störst. Så hur ska man motivera att köpa en dyr skärm, när ändå det är mobilskärmar som visar resultatet.
Nu blir väl någon stött av detta och alla får lägga sina pengar på precis vad dom vill. Det säger jag inte. Men personligen tycker jag det är lite av en sjuka bland amatör fotografer. Det ska köpas det absolut bästa och oftast dyraste i allt som rör fotograferingen.
Det viktigaste är väl ändå att man kan se ett bra foto framför sig och ha ett öga för komposition med mera.
Och toner man aldrig sett kan man ju aldrig sakna…
Med någras resonemang här så är det inte intressant att se bildfilen så nära som vad kameran verkligen ”såg” den?
Men det är också vanligt att de flesta bara tänker ”kalibrering”, men inte fattar vad ICC profilerna kan hjälpa till med.
- Att kunna hårdvarukalibrera är väldigt bra
- Att behärska vad ICC profilerna gör för dig, öppnar upp en helt annan värld (ungefär som att kunna ställa bländare och slutare, istället för att gå på auto)
Men grunden till arbetsflödet är lite så här.
Fota i så stor färgrymd som möjligt, och ordna till huvudbilden där och spara.
Om dina bilder skall printas, se då till att du har den ICC profilen för det pappret, och kolla på bilden på skärmen med rätt profil - så ser du hur bilden kommer att se ut när den är printad. Ser det inte ut som du vill så gör om den så att den ser mer ut som du vill, och spara en kopia av den bilden med den ICC profilen.
Samma sak med mobil eller de som tittar på vanlig skärm.
Det är förstås upp till dig hur ditt tillvägagångssätt är. Men vi är ganska många som verkligen vill ha koll på att vi levererar max från vårt håll. Då har i alla fall vi gjort vad vi kan.
Står fast vi det jag skrev. Ingen dyr kalibrerad skärm i världen gör någon till en bättre fotograf. Och jag är väldigt tveksam om den generelle amatören ser någon skillnad överhuvudtaget.
Jag kommer från golfvärlden, som klubbexpert på "högsta nivå" och jobbat för världens största företag inom golf t ex. Jag har gjort tusentals custom fittings, alltså privata utprovningar med kunder som betalar för det.
Om du bara visste hur många gånger det var jag gav samma skaft, som personen precis ratade. Man tror att man känner en skillnad, man tror man ser en skillnad. Men det sitter mest i huvudet.
Som jag skrev i mitt första inlägg. Om man jobbar som fotograf på en hög nivå så är det väl självklart att man behöver en kalibrerad bra skärm. Mitt inlägg var snarare kring oss amatörer.
Men det var som jag skrev, det var väl nästan självklart att någon eller några skulle bli lite stötta i kanten av inlägget. Men ni pratar om det som ett yrke, mitt inlägg handlade om amatörer.
Utöver det, vad är en amatör inom foto? Jag tycker man kan översätta det till ”intresserad av fotografering”. Men det finns olika intressen inom fotografi. En del vill trots att de är amatörer inte lämna något åt slumpen.
För mig är det helmysko hur man kan lägga ner tiotusentals kronor på kamerautrustning och sen tiotusentals kronor på dator, läs bil, värstingfjädring, trimmad motor, turbo och sen inte bry sig om däck, som däcktyp, lufttryck osv.
Den enda saken som visar bilden/har kontakt med vägen, ”struntar” man i.
En amatör för mig är en fotograf som inte tjänar pengar på det. Som inte har utrustning för 100,000kr. Ganska många alltså, majoriteten skulle jag säga. Dom har jag svårt att tro ska behöva en kalibrerad skärm för 30,000kr.
Jag minns en medlem i forumet som kom med någon kritik på en av mina bilder som han tyckte för mörk. Han var snabb med att skriva vilket dyr och fint kalibrerad skärm han minsann hade. Det roliga är att andra som sett bilden, tycker den varit bra. För att dom inte sitter med sådana skärmar. Visst, allt är upp till var och en hur man upplever ljus och färg.
Jag anser mig vara en amatörfotograf. Jag har ingen utrustning för 100,000kr. Jag sitter med en LG skärm som fick "bästa i klass" för budgetskärmar som passar för foto. Runt 3000kr kostade den. Hur nöjd som helst. Både när jag skickat iväg till print t ex och hur det visas på nätet.
Kan liksom inte motivera varför jag eller någon som sysslar med foto på detta sättet ska sitta med en skärm för dom pengarna. Men jag utgår som sagt från mig själv. Det är det enda jag kan göra.
Hade jag däremot jobbat som fotograf, då hade det varit något helt annat.
Som sagt, folk får lägga pengarna på en dyr skärm om dom vill. Jag tycker bara det är så roligt ibland när man ser vilken utrustning både kamera och skärm som vissa sitter med. Så tittar man på deras foton och det är noll komposition och helt enkelt dåliga foton. Som ser ut att varit tagna med en iPhone 7 typ.
Jag ställer mig fortfarande högst tveksam till att dessa personer ser någon som helst skillnad på en skärm och en skärm. Det var lite vad jag var inne på i första inlägget. Det är lite av en sjuka tycker jag. Man ska köpa det dyraste och bästa i utrustningsväg. Men att faktiskt ta hyfsade foton, det är inte ens nära...
Jag har aldrig haft en kalibrerad skärm och ändå tyckt att färgerna stämt tillräckligt på alla andra skärmar när jag granskat mina bilder. Det som brukar skilja uppenbart är att enkla skärmar ger lägre färgmättnad, inte helt fel färger; det vänjer sig ju ögat vid i alla fall efter en stund.
Som Mikael här ovan nämner så är det ju tämligen lönlöst med "perfekt" kalibrering om ingen annan betraktare har det på sin skärm. Ska man skicka bilderna till nån som verkligen bryr sig, visst, men hur många gör det? Och hur många strävar ens efter att bildens färger ska se ut exakt som verkligheten?
Det handlar inte alltid om exakthet. Jag känner yrkesfotografer som gjort bilder på tok för gula för att de jobbat med skärmar med kallt ljus. Att investera i en enklare kalibrator för ca 1500 spänn är en bra investering för många.
Färg är i allmänhet ett mindre problem än ljushet. Många har sina skärmar för ljust inställda, även här hjälper en kalibrator.
Ljushet eller gamma är förstås knepigt men det brukar gå bra att hålla koll på histogrammet. Ljusstyrkan hos skärmen ändrar jag hela tiden beroende på hur ljus omgivningen är.
Som glad amatör vill man nog helst ha det så enkelt, och gärna så billigt, som möjligt.
Intressant att det är så många kommentarer om att de minsann inte behöver kalibrera, och en doft av att ”kalibrering är meningslös humbug” svävar försiktigt mellan raderna.
Såfort en digital bild behöver se likadan ut på två olika ställen är kalibrering ett måste. Behöver det inte se likadant ut är det meningslöst.
Såfort man jobbar i ett arbetsflöde som innefattar fler än sig själv, är kalibrering ett måste. Även om på tok för få gör det. Fotografer är relativt duktiga, men ADs och grafiker brukar vara osedvanligt dåliga på det… Men då kan du i all fall säga att det du levererat är rätt!
Själv skulle jag vilja göra jämförelsen med musik: Kamera och optik motsvarar musikerns instrument. Skärmen motsvarar ljudanläggningen som man sen lyssnar på musiken genom. De påverkar helt olika saker, och bra musik blir inte dålig musik för att anläggningen är medioker. På samma vis kommer i princip ingen lyssnare eller tittare se skillnad på vilken fiol eller kamera som skaparen använde. Det påverkar mest skapandet i sig, inte kvaliteten på det skapade.
Edit: För att dra det ett steg längre så kan man också betänka att vid ljudredigering, mixning och mastring så används gärna många olika anläggningar för att hitta en kompromiss där ljudet funkar "till allt". Använder man bara supergrejer så kommer det med ganska stor sannolikhet låta apa i nåns mediokra köksradio. På det viset borde man snarast kanske ha en bunt olika skärmar för att se hur bilden blir för olika betraktare. ;-)
Lycka till att hitta en musiker/producent som mastrar, som INTE har riktiga studiomonitorer för referenslyssning; utöver enklare lurar...
Vidare är det ganska intressant att alla de ovanstående resonemangen aldrig skulle yppas om det var _kameran_ man skrev om. Ingen skulle nånsin påstå att man "måste" ha si och så många miljoner pixlar, si och så hög upplösning på objektiven eller liknande, för att kunna sälja sina bilder. Märkligt va?
Därför att de flesta redan har den vanligaste typen av skärm; laptop, mobiltelefon, och iPad - men saknar referensskärmen. Därför påpekar Sara att just en HW-kalibrerad referensskärm är viktigt.
Gällande kamerorna så är det mer allmänt känt kring skärpa, dynamiskt omfång, bitdjup - och sällan något som behöver informeras om.
Att skärpa och upplösning är välkända begrepp är en sak, men sällan eller aldrig hävdar någon i en teknisk artikel att man "måste" ha fotoutrustning av en viss kvalitet. Ser du inte det märkliga i detta? Det är ju exakt samma sak som att man "måste" ha en viss typ av skärm för att det ska duga.
Man kan köpa en hårdvarukalibrerbar monitor inkl. probe för 8500kr; det är ju fikapengar i sammanhanget...
https://www.scandinavianphoto.se/eizo/coloredge-cs2420cal-24-1027020
Med ca 100PPI så behöver du sitta närmre än 80cm för att ens kunna se en enskild pixel om du har PERFEKT syn.
Jag väljer att lita på ögonläkare & forskare kring detta :)
Kalibrerar du för att lägga ut på nätet brukar det finnas standardval för kalibreringen där vitbalansen ofta sätts till 6500k och luminansen runt 140 tror jag. Här finns ingen tydlig referens för dig. Värdena är ungefärliga inställning för att passa de flesta skärmar när de är kalibrerade och visar webbinnehåll. Märker du att dina bilder alltid upplevs för ljusa eller mörka på tex surfplattor och telefoner kan du höja alternativt minska luminansen vid nästa kalibrering. Det beror troligen på hur din miljö runt skärmen ser ut (för ljust, för mörkt). En bra ljusmiljö runt redigeringsplatsen är lämplig. Det går att vara väldigt petig eller bara undvika riktigt dålig belysning runt dig. En dagsljuslampa som inte punktbelyser skärmen och att blockera ljuset utifrån räcker en bra bit. Undvik blandljus från flera olika ljuskällor.
Det finns en uppsjö av rekommendationer kring omgivande belysning, färg på väggar mm som kan vara intressant om perfektion är målet. För hobbyfotografer som vill visa sina bilder på nätet känns det dock lite krystat.
Jag vill själv ha så bra förutsättningar som möjligt inom rimliga gränser så har försökt skapa ett färgsäkert flöde. Hade jag mest visat mina bilder på nätet skulle jag nöjt mig med en skärm som kan visa alla färgerna i s-rgb och mjukvarukalibrerat. Eftersom jag vill ha kontroll över utskrifter blir det värt för mig att även ha en skärm som klarar adobeRGB och som kan hårdvarukalibreras, samt ha en redigeringsmiljö som inte påverkar hur jag upplever färgerna på skärmen.
Jag har två Nec Spectrawiew 241 referens skärmar som var bra på sin tid. Eftersom de bara hobbykörts är de fortfarande så exakta att de fungerar utmärkt för softproof inför utskrift. En köpte jag ny men den andra gav jag 2000kr för med en bra kalibrator. Det behöver alltså inte bli jättedyrt.
Det är lite häftigt att kunna se de färger som faktiskt finns i filen så bara det är en vinst.
Gillar att det kommer skärmtester och att ämnet diskuteras. Hoppas verkligen att Sara kan fortsätta på inslagen väg.
Kan bara ge Magnus en eloge för att ta upp kompensatoriska fel som uppkommer när man jobbar i fel ljus eller att man inte kunnat eller slarvat med kalibrering av ljusstyrkan. Det senare är fel jag själv gjort - inte medvetet utan p.g.a. begränsningar i den mjukvara jag använt. Jag körde först Datacolor Spyder 4 och såg senare att jag behövde sänka ljusstyrkan en del när jag uppgraderade till Spyder X Elite. Min Spyder 4 programvara hade inte den funktionen och då blev skärmen för ljus och printarna för mörka.
Jag har även genom åren kunnat notera vissa skillnader i de previews som min RAW-konverterare givit. Sämst alla kategorier har Lightroom varit. Samma bild har inte nödvändigt sett exakt likadan ut i Lightroom som i Capture One som i DXO Photolab och den som kört en bild genom Photolab Deep Prime har inte sällan kunnat konstatera att efter en sådan sväng så lyckas Photolab rädda mycket av den färg som Lightroom tappat i bruset den inte klarat av att hantera. Även här har Lightroom, trots ställning som industristandard varit rätt uselt.
Det jag skulle vilja tillägga generellt är att det säkert är toppen med hårdvarukalibreringen och då bryr jag mig överhuvudtaget inte om de invändningar andra gjort mot kostnaden. Allt som ger korrekta färger kan aldrig vara annat än bra.
Jag undrar dock lite över att det varit så stora skillnader i min mjukvarukalibrering över tid trots att företag som Datacolor, kameratillverkarna och skrivartillverkarna ju lever på detta. Deras uppgift har ju varit utomordentligt väldefinierad eller hur? Färgerna på skärmen ska matcha det som kommer ur skrivarna på det papper man printar med de färger de säljer till oss.
De är inte bara nödvändigt för de som jobbar professionellt med bilder utan även för mig att detta funkar. Jag har tagit bilder över 50 år nu och kunnat konstatera att de under resans gång ändrat karaktär även sådana jag gjort med kalibrerade skärmar och inte minst då när jag printat. Sista saken där som kan skita sig är profilerna. Jag har visat på annan plats hur en gammal namnkunnig papperstillverkare (Canson) som till sitt Etching Rag bjudit på profiler till min gamla Epson P600 som inte alls varit bra. Däremot så funkar nu den profil de nu gjort till P900 utmärkt. Varför det bottennappet??
Skälet till att jag vill att hela havet stormar ska stanna eller åtminstone lugna ner sig starkt är att även en användare som jag är betjänt av att färger och ljusstyrka i mina bilder är konstant över tid, så jag slipper att göra om dem när någon kamera eller konverterar-tillvekare byter "motor" i sina produkter över tid. Bara av det skälet så borde även de som precis som jag som tidigare körde JPEG ta sig en funderare över hur bra det är över tid. Med JPEG har man ju inte alls samma möjligheter att göra om efterarbetet som med RAW.
Så när man ger sig in i den värld där man printar själv så kan mycket vara en nästan oöverstiglig utmaning eftersom det finns så många faktorer som faktiskt kan påverka resultaten och när vi nu pratar om skärmar som de Sara recenserat ovan så förutsätter vi användning av Adobe RGB - rätt kalibrerat, vilket som tidigare påpekats inte alls behöver vara fallet alltid är rätt. det finns drösar av fall här på Fotosidan där användarna inte klara av att ha koll på om de använder rätt färgrymd för rätt tillfälle.
Nu i version 6 av Photolab så har DXO börjat använda en ny vidare färgrymd än tidigare versioner och även det har ställt till en del problem för vissa. Så även det är ett exempel i en lång rad sådana som faktiskt ändrar villkoren för användarna. I värsta fall får det till följd att en del måste göra om en del av det arbete de lagt ner.
Som slutord kan jag bara uttrycka rätt stor förvåning över att våra kvällstidningar och inte minst då vår största - Aftonbladet - så ofta visat upp bilder med gräsliga genomslag av rött och gult i hudtonerna och jag undrar om inte dessa proffs suttit där med sina dyra hårdvarukaliberade skärmar inställda på Adobe RGB och efter slutbehandling skickat in dessa bilder i något sRGB-flöde. Om Jag gör så brukar även mina bilder bli för gula eller röda. .... men det kan väl inte vara proffs som gör något sådant, eller hur??
Det är väl klart att man ska kalibrera - om inte för andra - så åtminstone för en själv. Det är ju bara då man kan hålla ett hyfsat enhetligt stuk över tid när det gäller färger, mättnad, ljusstyrka m.m. Det går ju inte annars.
När jag började printa mina bilder mer seriöst så investerade jag i en ny skärm och kalibrator från BenQ bl.a pga. en givande artikel om skärmen här på FS.
Jag hittade även en ypperlig tutorial av Thomas på Sweclockers om hur och varför man ska kalibrera skärmen: https://www.youtube.com/watch?v=_5RvUYJcdVU&t=534s&ab_channel=SweClockers
Vidare så "gick" jag en kurs "Perfekta utskrifter från PC" av Patrik Larsson på moderskeppet.
Inget av detta har jag ångrat.
(Ekonomiskt så kostar en kalibrator en struntsumma i sammanhanget och jag sparar in på papper och bläck eftersom det behövs mycket mindre provutskrifter samtidigt som resultatet blir bättre)
Ett tack även till Jonas H här ovan för goda råd och tips om bl.a utskrift och kalibrering men även mycket annat.
Jag använder i princip bara två inställningslägen på skärmen. Ett läge i photoshop för AdobeRGB, för video och webben kör jag med sRGB.
I DXO Photolab så tycker DXO att man istället ska använda deras Sony-profiler och möjligen är väl dessa gjorda så att de hyfsat ska matcha de JPEG som kameran levererar.
För att ytterligare komplicera detta så har de bytt från en intern färgrymd som tidigare motsvarade Adobe RGB till en ny Wide Gamut som mer ska matcha det ögat kan uppfatta och detta ställer ibland till problem om man inte ser till att använda defaultprofilen vid "Rendering". Det är heller inget som hindrar den som vill atg istället använda mindre mättade Canon-profiler om man nu gillar det bättre.
Vad man än gör med det så gör vald hårdvarukalibrering i skärmen att man ser bildfilerna genom den färgrymd man väljer att använda exv. sRGB, Adobe RGB eller som jag numera alltid använder både för skärm och print - Display P3.
Fördelen med det valet är att man inte längre behöver använda två olika standards och flera olika arbetsflöden med med olika färgrymder för print och skärm, med de risker för fel som då kan uppstå. Display P3 är ju standard i alla moderna handhållna enheter från Apple och ger en större färgrymd än gamla sRGB. Det funkar utmärkt även för print som ersättning för Adobe RGB, förutsatt att man printar själv. Industristandard för print kommer nog vara Adobe RGB även om det numera finns alternativ.
Jag håller nu på att sent om sider implementera en genomtänkt enhetlig XMP-metadatastruktur i mina keywords (manuell hierarki) i PhotoMechanic över alla mina 70 000 bilder +. När jag nu gör det så ser jag (trots att PM inte är särskilt bra på just färghantering) att både färger och brightness varierat över tid dels p.g.a. brist på kalibrering länge men även p.g.a. användning av fyra olika konverterare över tid med delvis olika egenskaper. Hittills har jag emellertid korrigerat detta i ca 25 000 bilder.
Det hade jag aldrig behövt bry mig om att göra om jag haft de grejor och de kunskaper jag har idag.
Alexander Hilmers länk är väldigt bra och svarar väldigt bra och utförligt på frågan Why Calibrate? Fler borde förmodligen läsa den för detta med profil- och kalibreringsproblem har varit en ständig förjetong på FS sedan Stefan Ohlssons dagar d.v.s. i snart 20 år nu.
På den tiden fanns inga hårdvarukalibreringsbara skärmar heller. Den stora finessen med dessa är att de frigjort oss från beroendet av operativsystemens Color Management och ICM-profiler (Windows) i själva datorerna. En kalibrerad skärm i säg Adobe RGB kommer att visa korrekta färger oavsett vilken dator den kopplas till och det är ett stort framsteg för att kunna hålla en enhetlig färghantering över tid, vilket alltså är vad detta faktiskt kokar ned till över tid.
Dessutom kan väl de flesta moderna hårdvarukalibrerbara skärmar hålla data för flera olika profiler i sina LUT-tabeller man enkelt kan växla mellan om man vill och behöver för att möta olika avnämarkrav.
Svaret på den frågan är att det egentligen inte går. Man vill utnyttja skärmens fulla potential och mer av skrivarens potential än den Adobe RGB ger men det är ju inte ens säkert att skrivaren kan hantera det skärmen kan och då har vi inte ens nämnt vad pappret klarar av och hur tillverkaren av skrivarprofilerna lyckats md sitt jobb.
Det funkar väl men den större färgrymden som konverterarna jobbar med i bakgrunden är väl till för att man ska kunna exportera ut exv. JPEG-filer med alla de profiltyper programmet stöder. Idag är det inte bara sRGB, Adobe RGB utan även Display P3 m.fl. Man kan ju även göra softproof och exportera ut softproofen som profil istället för hela Profoto som ju är verklig overkill.
Problemet jag ser med Native är ju mest att de bilder man processar kommer att processas helt skärmberoende. Byter man skärm så kommer den skärmen ha andra egenskaper än den första. Hur bra är det?? För mig känns det som att be om onödigt jobb när gamla bilder behöver ombehandlas eventuellt. Är det verkligen värt priset för att exv. få lite mer rött och lite mindre blått ut en Epson P900? Vill man det kan man ju testa att skriva ut i Display P3 istället.
Svaret på den frågan är att det egentligen inte går. Man vill utnyttja skärmens fulla potential och mer av skrivarens potential än den Adobe RGB ger men det är ju inte ens säkert att skrivaren kan hantera det skärmen kan och då har vi inte ens nämnt vad pappret klarar av och hur tillverkaren av skrivarprofilerna lyckats md sitt jobb.
Det funkar väl men den större färgrymden som konverterarna jobbar med i bakgrunden är väl till för att man ska kunna exportera ut exv. JPEG-filer med alla de profiltyper programmet stöder. Idag är det inte bara sRGB, Adobe RGB utan även Display P3 m.fl. Man kan ju även göra softproof och exportera ut softproofen som profil istället för hela Profoto som ju är verklig overkill.
Problemet jag ser med Native är ju mest att de bilder man processar kommer att processas helt skärmberoende. Byter man skärm så kommer den skärmen ha andra egenskaper än den första. Hur bra är det?? För mig känns det som att be om onödigt jobb när gamla bilder behöver ombehandlas eventuellt. Är det verkligen värt priset för att exv. få lite mer rött och lite mindre blått ut en Epson P900? Vill man det kan man ju testa att skriva ut i Display P3 istället.
Svaret på den frågan är att det egentligen inte går. Man vill utnyttja skärmens fulla potential och mer av skrivarens potential än den Adobe RGB ger men det är ju inte ens säkert att skrivaren kan hantera det skärmen kan och då har vi inte ens nämnt vad pappret klarar av och hur tillverkaren av skrivarprofilerna lyckats md sitt jobb.
Det funkar väl men den större färgrymden som konverterarna jobbar med i bakgrunden är väl till för att man ska kunna exportera ut exv. JPEG-filer med alla de profiltyper programmet stöder. Idag är det inte bara sRGB, Adobe RGB utan även Display P3 m.fl. Man kan ju även göra softproof och exportera ut softproofen som profil istället för hela Profoto som ju är verklig overkill.
Problemet jag ser med Native är ju mest att de bilder man processar kommer att processas helt skärmberoende. Byter man skärm så kommer den skärmen ha andra egenskaper än den första. Hur bra är det?? För mig känns det som att be om onödigt jobb när gamla bilder behöver ombehandlas eventuellt. Är det verkligen värt priset för att exv. få lite mer rött och lite mindre blått ut en Epson P900? Vill man det kan man ju testa att skriva ut i Display P3 istället.
Why Calibrate?
Calibration is a necessity, not an option
https://www.lightillusion.com/why_calibrate.html
Men i slutänden är i alla fall valet helt fritt. Vill du chansa på att åka dubbfria vinterdäck på sommaren så gör det.
Denna har hjälpt mig. https://youtu.be/twdQQmOW0-E?si=STNXtCpKGuuJRTKN