Fotoskola Ett annat ord för fotografera är ju att plåta. Men varför heter det det? Det började officiellt med Louise Jaques Mande´ Daguerre och den försilvrade kopparplåten. Innan dess hade ett par andra lyckats framställa ett sorts fotografi vars metod dock inte rönt framgång.

Begreppet "plåta" kommer just från Daquerrs upptäckt som redovisades för Paris akademin 1839.

I stort så går det till så här:

1. En slät kopparplåt i viss storlek försilvras. Kemiska föroreningar på plåten avlägsnas med salpetersyra. Därefter bränns salpetersyran bort.
2. Plåten förses med fotografisk emulsion kristalliserad jod och kaliumbromid
3. När emulsionen är på plats(sensibilisering i särskilt skrin) är den försilvrade kopparplåten klar för exponering i kameran.
4. Plåten som ligger i en kassett, laddas i kameran. Detta kan ske i högst ett svagt ljus. När man vill att exponeringen ska börja (dagsljus eller lampor) avlägsnas kassettlocket. Exponeringen avbryts genom att återställa locket (upp till 30 min)
5. Plåten framkallas i en särskild behållare med kvicksilverångor.
6. Fixering (särskilt bad) och sköljning (exempelvis hett destillerat vatten).
7. Plåten med bild är klar.

Det blev sedermera enklare att göra Daquerretyper. Man köpte fabrikstillverkade silverplåtar från Berlin, Hamburg eller Paris. Grossister tillhandahåller färdiga ramar med glas, guldlister och snygg kartong på baksidan. Objektiven blev också ljusstarkare som medgav fotografering även i nästan mulet väder. Men de silverblanka Daguerretyperna var fortfarande för en "smal" produkt för att expandera som porträttköpman. Ville kunden ha flera bilder så fick man ta flera plåtar.

Ett jättekliv framåt gjordes med nästa uppfinning - glasplåten och i stort sett samma förfarande enligt punkterna ovan.

Idéen med den nya uppfinningen var att istället för kopparplåt, förse en glasskiva med ljuskänslig hinna.

Man prövade först med albumin vilket är vispad äggvita, silvernitrat och lite andra kemikalier som skulle flyta ut på glasskivan för att sedan torka. Det blev ett negativ, men med mycket låg ljuskänslighet. Uppfinnaren till det här var en kusin till Daquerres kompanjon. En engelsman Scott Archer kom på ett bättre sätt. Han använde kollodium på glaset.

Ämnet var bomullskrut, som löstes upp i eter och gav en klibbig massa. Blandade man kollodium med kaliumjod så erhöll man en ganska ljuskänslig när den hade doppats i ett bad med silvernitrat.

Ett problem härvidlag var att ljuskänsligheten avtog allteftersom emulsionen torkade. Det gällde således att få in plåten i kassett och kamera snabbt för att hinna exponera medan glasplåten var fuktig. Det här sättet kom att kallas våtplåtmetoden. I ateljen gick ju det här an men ute i naturen…?

Porträttfotograferna, vilka ökade starkt i antal, i mitten av 1800 talet (vi är fortfarande inte i Sverige) fick en ny metod som byggde på våtplåten.

Blekte man den negativa bilden i syra så blev den svarta silverbilden vitaktig och placerad man sedan negativet över en svart bakgrund så fick man plötsligt en positiv bild. Samma effekt kan upplevas om man håller ett småbildsnegativ i en viss vinkel mot ljuset och har en mörk bakgrund bakom filmen.

Det här blev en billigare porträttmetod som kallades ambrotypi. På en ambrotyp kan man efter tidens långa nötning se att det svarta lackskiktet på baksidan spruckit, så att man tydligt ser flagorna under emulsionen som ligger på bildens framsida.

I början av 1860 talet började man föra över bilden på saltpapper som var grådaskig och matt. Sen kom albuminpappret och nu fattades bara en bra idé för att fotografin skulle expandera.

En Parisfotograf Disdéri kom på att göra åtta negativ på samma plåt, klippte upp och monterade bilden på små kartongskivor. Han visste inte då hur smart han var. Själv blev han stormrik sedan hans atelje fått draghjälp av Napoleon III som 1859 lät hela armen vänta utanför medan han i mångfald lät sej fotograferas, för att sedan sticka iväg och kriga mot Italien.

Det nya modet med små kartongskivor spred sej och "visitkorts"-fotograferna blev ett begrepp. Det blev inte bara mode utan en hel folkrörelse ,och inte blev det sämre utav att man började tillverka färdiga album med fickor där korten kunde stoppas in. De små korten var ju inte regelrätta visitkort, men visst såg de avbildade personerna till en början ut som om de varit eller var på väg till "visit". Man ser dom stå snyggt klädda med hatten i handen precis som om de väntade i hallen medan betjänten bar in kortet på en bricka. Så funkade det nog också, åtminstone i de fina kretsarna. Det här var dock inte än i Sverige. Korten blev också samlarvara. Man köpte dussinvis, och bytte med vänner. Albumen fylldes med släkt och vänner samt den tidens kändisar. Fotograferna gjorde stora pengar.

Till Sverige kom "visitkorten" först som massframställda kändisbilder.

"Photographi-Porträtt af Kungliga Familjen" kunde det heta i annons. I mitten av 1860 talet fanns flera ateljer i städerna. Det var lätt att bli fotograf och kunder fanns i överflöd. Visitkorten förekom allmänt fram till första världskriget. Dom avspeglar under ett halvt sekel mode och heminredning. Under årtiondens gång växlar interiör i ateljén, allt från enkel stol till marmorbalustrader i papp och pelare i kartong. Inramning runt fotot växlar, hörnen blir raka istället för rundade och fotografernas namn börjar tryckas. Glasplåtarna blir också bättre.

Stockholms första "visitkorts"-fotograf var Martin Josephson som 1860 annonserade om de i utlandet begärliga korten. Efter ett halvt års verksamhet gick det bra. Han fick en beställning från riksdagsmännen på ca 6000 bilder.

Under dom kommande årtiondena efter 1:a världskriget spred sej även i Sverige fotografin lavinartat ,och t.om i landsbygden etablerade sig fotografer, inte sällan kvinnor, som förtjänstfullt spred yrket vidare.

Litteraturhänvisning: Fotohistoria av Pär Rittsel