Fotografer Foto: Göran Segeholm

”Det är viktigt att komma ihåg att livet ska levas och i livet tar man bilder. Så man inte tar bilder först och lever sedan.”

Citat ur ”Fotografen” av Micke Berg.

Om Micke Berg vore den sorts person som formulerar affärsidéer skulle det kanske låta så här:

1. Inrätta ditt liv som du helst vill ha det, så att det blir rikt och meningsfullt. Men spendera så lite pengar som möjligt.
2. Fotografera allt som intresserar dig i den vardag du skapat. Gör böcker och utställningar av bilderna och lev på de pengar det kan ge.
3. Undvik att arbeta på beställning, i synnerhet om du inte känner så starkt för ämnet att det blir personligt.

Nu är det som sagt inte så värst troligt att Micke Berg tänker på sitt liv som en affärsidé. Det där med att tjäna pengar är inte viktigt förrän det blir ett absolut måste för att överleva. Med ett författarstipendium i botten har han för det mesta så pass att vardagen fungerar och han kan åka på en och annan resa. Och så länge det är så kan inte Micke se några skäl att försöka omvandla värdefull tid till ännu mer pengar.

Om man ska begripa sig på Micke Berg är det bra att känna till att han ser ungefär likadant på berömmelse som på pengar det är ett plus om andra gillar hans bilder – ”en viss lycka sprider sig i mig” – men det är inte det som är grejen.

Nej, i grund och botten fotograferar Micke Berg för Micke Berg. Om ett ämne inte berör honom personligen vill han inte berätta om det, kan inte berätta. Men å andra sidan, när ett ämne griper tag i honom kan han få en våldsam lust att göra något av det både i bild och text. Och det är nog så man ska se hans fotografi, som en obetvinglig berättarlust.

Därmed inte sagt att han är ointresserad av vad andra tycker. Det är bara det att han är i det närmaste psykiskt oförmögen att målgruppsanpassa sig.

Micke Bergs fotografi har alltid varit personlig. Även när han jobbat med reportage har det ofta byggt på att han varit personligen inblandad.

Men på senare år har det personliga övergått till att bli rent privat. När boken Naxos svarta nätter kom 2002 var den mer inåtvänd än något Micke tidigare gjort.

– Jag har tappat tron på det sedvanliga reportaget, säger Micke. Det är för opersonligt för att bita längre.


Förutom sin digra bokproduktion har Micke Berg gjort ett otal tidningsreportage.


VI SITTER HEMMA hos Micke i hans vardagsrum och äter thailändskt när jag frågar om det inte är lite väl inåtvänt att mest göra bilder ur sitt eget privatliv.

Micke suckar lite och tittar uppfordrande på mig.

– Hur kan man berätta övertygande om något som man inte bryr sig om? Tänk själv. Du får ett porträttuppdrag och fotograferar en person som du inte vet någonting om och
som inte berör dig. Vad har du att tillägga?

Några svar har jag: Hantverksskicklighet kanske. Göra en snygg bild. Få en person att se bättre ut än han egentligen gör, eller sämre. Men inget av det där intresserar Micke:

– Det är bara tricks. Schabloner. Inget av det bottnar på riktigt. Det du kan säga om den här personen är inte sant ens på ett personligt plan. Innan du lärt känna den du fotograferar vet du inte vad din sanning är.

– Talar du alltid sanning i dina bilder? frågar jag.

– Absolut. Men sanning är alltid subjektiv, det får man inte glömma. Jag är trogen mina åsikter, trogen min uppfattning av hur saker och ting är. Den text du skriver om mig efter den här intervjun är säkert din sanna bild av mig. Men du kommer inte att citera mig ordagrant, eller hur? Så ur ett strikt objektivt perspektiv är den osann.

Micke tar en klunk vatten.

– En sak till: det allmängiltiga härstammar alltid ur det personliga. Ta ämnet barn till exempel. Alla som är föräldrar undrar hur de ska förhålla sig till sina barn och hur man bäst kan hjälpa dem till en bra start i livet. Det är en allmängiltig fråga. Men svaren är alltid personliga. Utan egen, självupplevd erfarenhet har man inget att säga, såvida man inte nöjer sig med att upprepa orden från någon auktoritet förstås.



Av de tjugo böcker Micke Berg har gjort är Småmänniskor en av de mer kända. Den är också ett typiskt exempel på Mickes sätt att närma sig sina ämnen. Den innehåller bilder av hans egna och bekantas barn.

– Om man ingår i ditt privatliv, måste man räkna med att hamna på bild i en bok rätt vad det är? frågar jag och tänker särskilt på de många nakenbilder som förekommer i Micke Bergs produktion.

Micke flinar. Frågan är väntad.

– Nej, jag är en snäll kille. Jag frågar först om jag tror att det kan vara känsligt.
Men i sin sista bok ska han visa allt, säger han. Men det dröjer ett tag. Minst tio böcker till vill han hinna med innan dess.

TJUGO BRA BILDER om året. Det är Micke Bergs skörd av hans dagliga fotograferande, plus några till som är publiceringsbara men lite halvdana. Det allra mesta tycker Micke är skit, för att citera ordagrant. Nio av tio raderar han omedelbart efter att han tankat ner dem på hårddisken från minneskortet.

När Micke pratar om bildkvalitet låter allt väldigt självklart. Det finns inte
mycket rum för tvekan. Jag frågar om vi inte kan bläddra igenom några bilder tillsammans. Jag är nyfiken på att se hans urvalsmetod. Visst, det är inga problem. Micke öppnar en av sina bildmappar i ett visningsprogram.

Det är ett projekt om Söder, ännu opublicerat. Bilderna i mappen ser alla helt
okej ut; han har redan gjort en hård gallring.

– Skräp, skräp, skräp, skräp, bra, skräp, skräp, skräp, skräp, skräp, skräp, sådär, skräp, skräp...

Det går ruskigt fort, och det allra mesta stämplar Micke som skräp. Jag undrar om inte bildbedömning egentligen är svårare än så här.

– Inte ett dugg. Antingen är en bild färdig, eller så är den inte färdig. Om den är färdig så syns det. Det finns ingenting att ändra som skulle göra den bättre. Och är den inte färdig så... tja, då får man ta om.

Micke bedömer med magen, aldrig med huvudet. Man kan inte resonera sig fram till om en bild är bra eller inte.

”Antingen är en bild färdig, eller så är den inte färdig. Om den är färdig finns ingenting att ändra som skulle göra den bättre.”

Det som gör en bra bild kan vara kompositionen eller ljuset, hur allt faller på plats. Men det finns inga bedömningsregler att gå efter.

– En bra stillbild är huggen i granit, säger han. Det är därför det heter stillbild.
Han bläddrar vidare i visningsprogrammet när plötsligt en bild kommer fram som jag känner igen, men inte alls associerar med Micke Berg. För jag har sett den förut, men i
något annat sammanhang. Jag kan inte placera den.

Micke ser att jag sett den. Han skrattar.

– Känner du igen den? Säger namnet Lotta dig något?

Just det, nu vet jag precis var jag sett den tidigare. I ett tidigare nummer av Kamera & Bild, när gatufotografen Robert Blombäck bedömde läsarbilder. Den kom med, men med en kvinnlig signatur.

– Robert är en gammal elev till mig, och jag blev så nyfiken på vad han skulle säga om en av mina bilder, skrattar Micke.

Men jag kunde ju inte skicka in den i mitt eget namn, så en bekant gjorde det åt mig.

– Nå, är den bra då? frågar jag. Enligt ditt sätt att se?
– Sådär, säger Micke. Någonstans halvvägs.


FÖR NÄRVARANDE arbetar Micke i huvudsak med två projekt. Det ena handlar om skidåkning, Micke är en inbiten utförsåkare. Under vinterhalvåret försöker han åka en stund varje dag, mestadels i någon av backarna kring Stockholm, men han tar sig också i väg till lite större backar med jämna mellanrum.

Projektet går motigt. Dels för att Micke blir så upptagen av skidåkandet att han bitvis glömmer att fotografera, dels för att det är en utmaning att plåta skidåkning med vidvinkel. Micke använder sällan tele. Men han har sålt ett par reportage till skidtidningar.

I svartvitt. Vilket är något av en prestation bara det. Det andra stora pågående projektet handlar om Söder, om kvarteren kring ett kafé som heter Skåningen och om människorna som bor där. Det är Mickes vardagsmiljö. Han vill dokumentera den, fast naturligtvis på sitt personliga sätt.

– Någonting håller på att växa fram här, säger Micke. Det är för tidigt att säga exakt vad, men något är det. Jag har bra näsa för sådant.

Vi promenerar sakta Skånegatan upp. Micke pekar ut sitt gamla labb och träkåken där fotograflegenden Christer Strömholm bodde. De var vänner, och det går inte att ta miste på vilken respekt Micke har för mästaren. Micke räknar upp ytterligare en lång rad fotografer som hade sina hemmabaser i kvarteren – bland andra Anders Petersen, Maud Nycander, Håkan Elofsson och Ewa Stackelberg.

Anledningen till vår promenad är inte bara att Micke ska berätta om sina rötter. Det är också meningen att jag ska fotografera honom i arbete. Det har jag uttryckligen bett om. Men det är inte helt lätt. Micke gör ingen skillnad mellan fotograferingstid och annan tid.

Vi svänger upp mot Sofia kyrka. Jag med två kilo svart Nikon i handen, Micke med tre hekto kromad Canon.

Precis den här dagen har han sålt sin Leica m6 med ett objektiv för femtusen
spänn. Den lilla digitalkameran, en s80, är allt han har. Micke tittar inte tillbaka.
Det är för meckigt att hålla på med film.

Mörkrummet har han gett upp sedan länge och att skanna filmremsor är tidsödande och svårt att få riktigt bra.

Dessutom har han användning för pengarna. Micke har stenhård koll på sin ekonomi. Just nu har han pengar på kontot för att klara sig fram till september, men han måste tänka framåt. Om någon vecka ska han ha utställning på ett lokalt galleri; förhoppningsvis kan det ge ett tillskott. De största bilderna kostar sjutusen kronor styck, och Micke och galleriet har ett avtal att dela vinsten lika.

Micke stannar upp vid en liten isskulptur och tar några bilder. Han gör det för min skull, för att jag i min tur ska kunna fotografera honom. Jag letar vinklar och kommer oundvikligen in i hans sökarbild. Micke knäpper av. Jag knäpper av. Och så står vi där och tar kort av varandra någon minut. Det känns en gnutta absurt, men på ett trevligt sätt.



– BLEV DET BRA? frågar Micke när vi är tillbaka i hans lägenhet som också fungerar som kontor och digitalt mörkrum. Annars kan du ju alltid ta en bild av mig när jag badar om du vill ha något annorlunda.

Han säger att badrummet är en del av hans arbetsmiljö.

– Jag brukar sköta en hel del affärssamtal när jag ligger i badkaret. Jag kan prata i telefon medan du plåtar.

Jag tittar på honom för att se om han skojar, men om han gör det så håller han masken väldigt bra. Hans gränser för vad som är för privat att fotografera och inte är så mycket vidare än mina. Bara för en kvart sedan har vi pratat om ett bokprojekt som inte blev av.

– Ett helt år ägnade jag åt att fotografera par som har samlag. Riktiga par alltså, vanliga människor i sin hemmiljö. Inga modeller. De flesta inblandade tyckte att bilderna blev bra, men när det kom till kritan ville de inte att jag skulle visa dem offentligt. Så det blev varken utställning eller bok. Det tyckte jag var väldigt trist.

Just att komma till avslut är väldigt viktigt för Mickes verksamhet. Han vill inte ha påbörjade projekt som ligger och skräpar för länge. En utställning eller bok bör det bli, eller kanske en serie reportage. Och det är väl därför han hunnit med så mycket.

Han visar påfallande lite ångest för att visa sina bilder för andra. Det märker jag när jag ber om att få en av bilderna han tagit av mig i parken för eventuell publicering.

Micke väljer ut en som ”blev okej”, photoshoppar den i två minuter och bränner ner den på en cd-skiva som han sticker i handen på mig. Gör klart. Gå vidare.


VID SIDAN AV fotograferandet tar skrivandet upp en allt större del av Mickes liv.

– Fotograferandet är jakt och skrivandet filosofi, säger han. Jag behöver båda delarna, men jag märker att jag dras allt mer mot orden med stigande ålder. Det finns vissa saker som jag vill bevara där jag inte kan använda bilden som medium.

Hans senaste bok som kommer ut precis i dagarna innehåller mer text än någon tidigare. Titeln Fotograferna syftar på bokens första del, där Micke skriver om att vara fotograf i sjuttio- åttio- och nittiotalets Stockholm. För den som följt med i fotografins utveckling i Sverige under den tiden är många av namnen i boken välbekanta. Texten är också fylld av reflexioner och funderingar kring fotograferandets villkor.

– Det är så fruktansvärt svårt att satsa helhjärtat på en personlig fotografi i dag, säger Micke. Jag ser hur många lovande unga fotografer tvingas ge upp och antingen byta inriktning eller börja fotografera på beställning.

Det största hotet mot den obundna fotografin är att det blivit så dyrt att leva, menar Micke.

– Det var på något sätt lättare att hanka sig fram förr. I dag är det mycket svårare att hitta billiga lägenheter, och vi förväntas på något sätt att vara duktigare konsumenter. Ibland får jag känslan av att vi ser ökad konsumtion som svaret på alla svåra livsfrågor. Och i det klimatet är det ännu svårare för unga människor att leva på det sparsamma sätt som krävs om man vill göra sin egen grej och inte vara så beroende.

Micke önskar att vi skulle bli bättre på att uppskatta fri tid i förhållande till pengar.

– Jag vet inte vad jag skulle ta mig till om jag inte fick tid att tänka. Den andra delen i boken Fotograferna heter ”Sonen, fadern och älskaren” och är en stämningsfull livsbetraktelse i bild och text. Den handlar inte alls om fotografi, utan om relationer.

Det är mycket privat och mycket självutlämnande. Bland annat skriver Micke:

”Det finns en enda sak jag ångrar i mitt liv. Att jag lät barnen växa upp i Stockholm. Att jag inte lär dom växa upp vid ett berg, eller vid havet där vi kunde åka skidor på vintern och paddla kanot på sommaren. När jag ser de håglösa stadsbarnen blir jag deprimerad. En värld där datorn och tv:n är livet.

Och i slutet var det ändå mitt fel. Jag ville leva bland barer och kvinnor, men det är mina barn som betalar priset.”

Och för mig är det väl det som gör Micke Berg så intressant. För samtidigt som han å ena sidan är en Stockholmsromantiker så väjer han inte för baksidorna med storstadslivet. Men det är väl en belöning man får om man sätter av tillräckligt mycket tid för att tänka: förmågan att hålla två motstridiga tankar i huvudet samtidigt.

Sex råd från Micke

1. Fotografera det du verkligen bryr dig om. Strunta i allt det andra.
2. Lär av de fotografer du beundrar, men lyssna inte för mycket på vad andra tycker. Det är du som bestämmer vad som är bra och inte.
3. Var inte så ängslig när det gäller bildbehandling. Det går bra att plåta i jpeg och använda enkla verktyg i Photoshop. De flesta experter överdriver svårigheterna.
4. Använd enkel utrustning.
5. Knyt kontakter. Arbeta för att många ska se dina bilder.
6. Slutför alltid vad du påbörjat. Ett fotografl iv ska resultera i ett flöde av bilder, så se till att det du gör blir till utställningar, böcker eller liknande.

Gatufotografin väntar fortfarande på digitalrevolutionen

MICKE HAR GÅTT ÖVER helt till digitalt. Men han är ganska ensam om det inom sitt fält. De flesta håller fast vid film, för när det gäller kameror som passar för de här ändamålen har utvecklingen gått som mest långsamt. Kamerorna ska vara små, diskreta, ljusstarka och lätta att fokusera snabbt. Micke har valt en Canon s80, vilket är långt ifrån självklart. Den lever upp till en del av hans krav: lagom tung, lagom stor. Har vidvinkel och sökare. Fast helt nöjd är Micke inte. Han skulle vilja ha något som passade bättre, men det finns inget på marknaden just nu hur mycket pengar man än skulle kunna lägga. Mest nyfiken
är Micke på Pansonics kommande modell l-1, som har spegelreflexsökare och är hyfsat liten. Den skulle kunna vara något.

– Säg till när ni får en att testa, så ska jag hjälpa till med ett omdöme. Men Panasonics l-1 är troligen inte heller den ultimata kameran för inbitna gatufotografer. För stor. Och det finns alldeles för få lämpliga objektiv i systemet. Det alla egentligen väntar på är en liten digitalkamera med mätsökare* och relativt stor bildsensor. Och inte minst bra, ljusstarka vidvinklar.

I dagsläget är det kanske Ricoh gr Digital som kommer närmast, men den lilla bildsensorn gör den mindre intressant för många gatufotografer.

*) Mätsökare: En ofta ljusstark genomsiktssökare där man kan ställa skärpan manuellt med hjälp av ett färgat fält i mitten av sökarbilden. Om bilden ser dubbel ut ligger motivet i oskärpa.