12 fotografer att hålla koll på 2021
Vilka är egentligen morgondagens fotostjärnor i Sverige? Fotosidan har identifierat 12 stycken talangfulla fotografer på väg att slå igenom riktigt stort! En röd tråd bland de utvalda på listan är att de inte bara skapar fina bilder utan också har värderingar som skiner igenom i deras bildberättande. Något som är extra viktigt för att slå igenom som fotograf idag.
Felicia Masalla
Felicia tillhör den nya generationens fotografer som är lika stor del influenser som fotograf. Med en blogg på ELLE och ett Instagramkonto som får oss att drömma om soligare dagar så är Felicia en starkt lysande stjärna. Efter att ha bott på Bali och arbetat som fotograf kom Felicia tillbaka till Sverige igen lagom till Black Lives Matter demonstrationen som hon dokumenterade så bra att hon fick ta över Fotografiskas Instagram under en vecka för att visa upp sina bilder.
Caroline Jonasen
Caroline gjorde ett av 2020 års vackraste fotoprojekt som heter “The Last Milk” där hon porträtterade kvinnor som ammade lite äldre barn för att lyfta ett modernt synsätt på amning. Hennes Instagramfeed är full av den lantliga drömmen. Frihet på ett enkelt sätt. Hon dokumenterar familjelivet i alla sin enkelhet och komplexitet.
Ikram Abdulkadir
Ikram är kanske mer än någon annan på den här listan definitionen av framtidens fotograf. Hon tillhör en grupp som inte haft en självklar plats inom fotografin och hon är här för att förändra det. Det är dags för gamla strukturer att stå tillbaka för att låta talanger som Ikram få ta plats. Med en utställning som porträtterade upplevelsen av att vara en ung, svart muslim i Sverige slog hon igenom och hennes senaste porträttjobb för StyleBy är ren poesi. Hennes bilder visar en bild av Sverige många aldrig får se. Ikram kommer vara en av 2020-talets viktigaste Svenska fotografer när historieböckerna skrivs.
Aase Pouline Gernes
Efter ett år med utmärkelser som “rising star” och blivit listad otaliga gånger som en av framtidens mest lovande bröllopsfotografer får hon än en gång befinna sig i ett sammanhang hon förtjänar. Pouline tillhör den nya generationen bröllopsfotografer som med stor noggrannhet och målmedvetenhet tar stora kliv framåt. Hennes bilder är realism i dokumentär stil med en modern touch.
Alma Vestlund
Trots sin ringa ålder har Stockholms-baserade Alma Vestlund hunnit med att plåta kampanjer för både H&M, Stylein, Lindex och Spotify. Alma är mode- och lifestylefotografen som direkt efter gymnasiet fick en heltidsanställning som fotograf på ett produktionsbolag och sedan dess har hon gått vidare och på egen hand tagit fotovärlden med stormsteg. Med en träffsäker skicklighet plåtar hon både i studio och på location, Alma har ögat för stil och detaljer som krävs i en tuff och konkurrerande bransch.
Erik Nylander
Sundsvallsfödda fotografen Erik Nylander har redan kammat hem första pris i två kategorier av Årets Bild för hans skickligt dokumenterade fotografier. Bland annat har Erik tagit fantastiska bilder på kvinnliga örnjägare i Mongoliet, samt gjort ett stämningsfullt och vackert bildreportage om hans morföräldrar där han porträtterar deras relation och slutskede i livet. Erik fotograferar för några av Sveriges största dagstidningar och hans bilder har bland annat ställts ut på Fotografiska i Stockholm. Förutom att vara en grym stillbildsfotograf gör Erik också film, nu senast filmen 12 000 KM, Trans-Siberian to Japan som blivit nominerad och vunnit pris på flera filmfestivaler runt om i världen. Vi kommer utan tvekan att få se mycket mer av Erik i framtiden!
Clara Morberg
Clara är en av vår tids nya hybridfotografer: Hon fotograferar bröllop professionellt men driver också ett uppskattat Instagramkonto fyllt med härliga lifestyle bilder och trivs lika bra framför kameran som bakom. Clara lägger ner hela sin själ och känsla i att fånga våra mest dyrbara och intima ögonblick. Hennes bilder utstrålar värme och frambringar den där äktheten i bilder där man får känslan av att själv vara där, som att Clara bara är en betraktare som smugit runt med kameran och dokumenterat pars och familjers finaste stunder tillsammans. Clara är ursprungligen från Göteborg och är en självlärd fotograf som började sin karriär i New York som inredningsdesigner. Hennes passion för foto tog sedan över och hon arbetar nu som frilansfotograf runt om i världen.
Paulina Torbjörnsen
Paulina är en mångsysslande fotograf som går sin egen väg och fotograferar i en glamourös stil på sina bilder. Det finns nog ingen influenser idag som inte blivit fotograferad av Paulina som är deras favoritfotograf. Hennes motiv består nästan uteslutande av kändisar som Bianca Ingrosso, Alice Stenlöf och Kenza. Paulina är självlärd och har över tio års erfarenhet som fotograf, hon beskriver sig själv som en hybrid mellan konst och teknologi. Paulina är en hårt arbetande och målmedveten fotograf som byggt sin karriär helt på egen hand.
Erik Ögnelooh
När konst och foto är en hårfin linje, just så kan Erik Ögneloohs bilder beskrivas. Erik har studerat foto vid Fotoskolan Jönköping och Fotoskolan Stockholm och hans väldigt personliga och poetiska bilder träffar dig rakt i hjärtat. Han porträtterar skickligt skådespelare och privatpersoner och hans bilder har en mjuk och fin känsla. Nu väntar vi bara på att få se Eriks bilder i stora magasin och kampanjer, för det är bara en tidsfråga innan det kommer inträffa.
Emma Grann
Med ett långt och inspirerande CV och kunder som bland annat Soft Goat, Briska, H&M och Rädda Barnen är Emma Grann någon att hålla ögonen på inför 2021! Med stenkoll på samtiden, dagens trender och genom att ha en stark vision för varje plåtning hon gör skapar Emma magi i sina bilder. Det är vackert, poetiskt och alltid med ett starkt budskap bakom oavsett vad som finns framför kameralinsen.
Kimberly Ihre
För dig som inte redan känner till Kimberly så har hon en egen stil inom foto. Det är äkta, skevt, hårt och mjukt på samma gång. Hon fotar manliga och kvinnliga kroppar så som de är, vackra och utan krusiduller. Man får känslan av att Kimberly leker med kameran och sina objekt när hon fotar, något som hon delar med sig av till oss betraktare. Kimberly är närgånget på ett sätt som gör att man som betraktare ibland känner att man kommer för nära och blir generad. Det är genialiskt.
Mira Wickman
Fotograf och regissör med bas i Stockholm och Oslo som bland annat fotograferat First Aid Kit, Elsa Billgren och Linnea Henriksson. Drömmiga bilder i en blandning av svartvitt och färg och den där nostalgiska touchen som bara får en att vilja kliva in i bilden. Mira fotograferar bröllop på sitt egna vackra sätt och olika kampanjer för tidningar samt porträtt. Det är naturligt, spontant och poetiskt vackert.
Justering. Vi har förtydligat ingressen efter första publicering. /redaktionen
Läs mer
Fotosidan är gratis! Som inloggad får du smarta funktioner. Du kan ladda upp 10 bilder och få kritik på dem. Du får vårt nyhetsbrev. Du kan skapa köp&sälj annonser mm
82 Kommentarer
Logga in för att kommentera
Alla där är duktiga på sitt sätt och har en stil( om än rätt lika , med undantag av 2-3 st.) men ingenting som verkligen sticker ut och är lite unikt. Men då hade dom nog inte varit "mainstream" och figurerat i mode kampanjer etc heller på samma sätt.
Av dessa tycker jag Ikram är det som känns mest "spännande" och säger mest, och tycker att Mira har ett eget uttryck mer än de andra som jag gillar. Erik tycker jag också har en stil som är lite roligare för mig personligen att följa med i.
Hursomhelst superkul att ni lyfter fram fotografer och visar vad som finns där ute, jag är själv rätt dålig på att utforska fotografi med stilar från det jag inte själv spontant inspireras av. Skulle önska mer av den varan men också inom mer "obskyra" delar av fotografin som inte är det "hetaste" just inom magasin eller modebranschen etc. Men det är ingen kritik utan bara en önskan . Kanske lite mer olika gatufotografer eller reportage.
Ha de gott å go fortsättning
Men. Idén om att tipsa om fotografer som denna är intressant. Ni borde göra en nomineringstråd i forumet så alla kan nominera spännande och bra fotografer (som inte är kända då).
Sen efter 1 månads nomineringar stänger ni tråden och kikar igenom bidragen och väljer ut. Sen postar ni en nyhet eller så som denna. Kalla det fotosidan rekommenderar eller nåt.
Ha det gott.....
Sedan kanske det är så att du personligen gillar den typen av fotografi och tar åt dig och ser det som en kritik mot den typen av fotografer eller fotografi , men det vet jag inte.bara spekulerar:)
Då jävlar går det i brallan för de flesta gubbar.
Jag blev inte alls upprörd eller stött av de negativa kommentarerna. Jag bryr mig faktiskt inte om bilderna eller fotograferna i artikeln. Jag reagerar bara på att det alltid kommer kommentarer med tråkig ton och attityd på Fotosidans artiklar från gubbar. Det är väl klart att man får bara negativ och ha avvikande åsikter men vissa alltså här inne uttrycker sig minst sagt plumt. Titta bara på Alfs kommentar så fattar ni vad jag menar. Men jag ger upp nu. Det går inte lära gamla hundar sitta heter det.
Ungdomar är irrationella och oövervinnerliga. Med hela deras liv framför sig ser de möjlighet till förändring och revolution, utanför gränserna för förnuft, ekonomisk känsla eller cyniker.
Vuxna är kedjade till ansvar och tvivel. De har fått höra ”nej” för många gånger. Deras hjärtan har brutits. Där det en gång levde mod bor nu apati eller hopplöshet.
Men ”ungdom” är en attityd, inte en siffra. Håll dig ung, håll dig okunnig.
Ungdomar är irrationella och oövervinnerliga. Med hela deras liv framför sig ser de möjlighet till förändring och revolution, utanför gränserna för förnuft, ekonomisk känsla eller cyniker.
Vuxna är kedjade till ansvar och tvivel. De har fått höra ”nej” för många gånger. Deras hjärtan har brutits. Där det en gång levde mod bor nu apati eller hopplöshet.
Men ”ungdom” är en attityd, inte en siffra. Håll dig ung, håll dig okunnig."
Jag vet inte vad som menas med "unga" när det gäller dessa fotografer. Det jag ser i dessa bilder är väldigt vänt inåt. De ännu yngre idag i Gretas generation verkar vara något helt annat! De har verkligen vänt sig mot världen och de inbillar sig inte att de kan förändra något utan att vara en del av världen som kollektiv. Det är de jag väntar på, för jag tror inte "de tolv" är de som kommer hjälpa oss att förstå världen bättre.
Jag har under ett antal år nu vänt mig till Yuval Noah Harrari, ett av de vassaste intellekten i samtiden tycker jag, när jag tyckt jag behövt hjälp att se lite klarare. i "21 tankar om det 21:a århundradet" skriver han:
"År 1938 hade människorna tre globala berättelser att välja mellan (nazismen, kommunismen och liberalismen (min anm.), 1968 bara två; 1998 var en enda berättelse förhärskande, men 2018 är vi nere på noll. Det är därför inte förvånande att de liberala eliterna, som till stor del styrt världen under de senaste årtiondena, gått in i ett tillstånd av chock och vilsenhet.
Att bara ha en enda berättelse är den mest förvissande situationen av alla; allt står fullkomligt klart. Att plötsligt stå utan någon berättelse alls är skräckinjagande; ingenting är begripligt eller meningsfullt."
Även vår regering uppvisar väl idag en hel provkarta på denna vilsenhet och jag är tveksam till om ditt glada tillrop: "Håll dig ung, håll dig okunnig", är det som skulle få den på spåret. Jag ser heller inte att den svårt inåtriktade EGO-generationen har så mycket att bidra med. Konsten ska ju vara våra känselspröt även utåt, litteraturen, vetenskapen och journalistiken ska hjälpa oss att se klarare och ge oss kunskap och mentala verktyg att hantera världen med men mycket tyder tyvärr att den inte riktigt lyckats med det " i den stora förvirring" som mest verkar råda nu. Märk även väl att det här tillståndet funnits även långt innan Coronan som ytterligare exponerat problemen. Att ha som mål att medvetet hålla sig "okunnig" är nog mest som att "pinka på sig" - värmer kanske ett tag, men sen blir det nog bara ännu värre om man inte gör något.
Det ska bli verkligt intressant att följa den nya generation fotografer i Gretas ålder när de börjar ta plats och flyttar på EGO-generationen. Då kommer det nog hända saker!
F.ö. så kan "inåtvänd" fotografering åstadkomma bra bilder också.
Globaliseringen är ju i princip inget annat än liberalistisk global marknadsekonomi - i stort liberalism minus frihet och mänsliga rättigheter. Även om exv. Kina fortsätter kalla sig kommunistiskt, så är kommunismen i det fallet bara en röd kuliss - ett varumärke som till stor del fått ett helt nytt innehåll.
När nu utvecklingen i USA fått garanten för den globala liberalismen att dels abdikera från sitt självpåtagna uppdrag att agera skyddsmakt för liberaismens världshegemoni och dels inför öppen ridå ifrågasätta sina egna indstitutioners integritet, så finns inte mycket kvar.
Det Harari menar med att det är skräckinjagande i sammanhanget, tolkar jag som att han menar att det nu finns en rätt överhängande risk att många i riskerar att gelt tappa tron på att världens stater kommer klara av att hantera de utmaningar de nu står inför. Utan en berättelse som folk tror på kommer vi i värsta fall inte längre att ha något som binder oss samman längre och då kommer våra samhällen att sakna både riktning och mening i annan mening än de rena särintressena och då återstår i värsta fall samma kamp som vi om och om igen exploderat i konflikter där klan, stam och etnicitet riskerar att bli det folk i brist på bättre kommer att organisera sig kring.
Religioner (som "ismer" liknar mycket ofta) har ställt till mer elände än de har skapat glädje.
"No group of people, and certainly no society, has ever suffered because everyone became too willing to hear arguments and data and got too interested in other people’s points of view". — Sam Harris
F.ö. tror jag att man kan ta bra bilder hemma i trädgården.
Jag vet att tråden är gammal men råkade se att jag nog missat det inlägget.
Tyvärr kan jag inte säga att jag är särskilt imponerad av något av detta men jag tror det finns mängder av unga fotografer - mobilfotografer som med allt bättre mobilkameror kommer ge oss väldigt mycket fint och intressant framöver. Jag hoppas också att fler inte bara dumpar sina stillbilder på oss utan även infogar dem i sina berättelser. Bilder utan kontext är tyvärr som en cykel utan hjul.
Men kan nog hålla med Kurt Bergengren i dagens bildtid, Svensk fotografi saknar en motsvarighet till Strindberg!
Vem f-n e Strindberg kanske då någon frågar! ;)
/B
För mig är någon att hålla koll på i klass med vad tex Mattias Klum, Brutus Östling eller Pieter ten Hoopen var då det begav sig, någon som slog igenom stort. Jag känner inte till någon i den klassen nu.
Finns det ingen inom naturfotot? Konstfoto? Arkitektur? Experimentell? Krigsfotograf? Eller varför inte filmfoto? Är fotografi reducerat till ytliga selfies och lifestyle?
Erik Nylanders film om resan till Japan med Transsibiriska järnvägen är f.ö. mycket sevärd. Den som får chansen att se den bör ta den.
https://vimeo.com/476216027
Närå, det har tydligt framgått att det inte handlade om det. :–)
Urvalet speglar väl mer smaken hos den breda publiken, moderedaktörer och bröllopspar (bl.a.)? Det är ju där man måste vara populär för att slå igenom stort.
Tyvärr, Emma, så har jag inga förslag på ett alternativt urval av fotografer som är "up and coming". Jag tycker att urvalet duger bra.
Citat från ingressen: "Vilka är egentligen morgondagens fotostjärnor i Sverige? Fotosidan har identifierat 12 stycken talangfulla fotografer på väg att slå igenom riktigt stort! En röd tråd bland de utvalda på listan är att de inte bara skapar fina bilder utan också har värderingar som skiner igenom i deras bildberättande. Något som är extra viktigt för att slå igenom som fotograf idag."
Jag fattar nog inte riktigt vilken den röda tråden är genom alla dessa bilder, för jag tycker att de verkligen inte har särskilt mycket gemensamt med varandra. Jag tycker det är svårt att se någon gemensam nämnare i detta. Tvärtom skiljer de sig en hel del åt både i motiv och uttryck. Jag ser två typer av bilder: "hälften" kunde varit tagna kompisar emellan när man träffas och hälften är mer polerade.
Jag har svårt att se vilka värderingar som egentligen "skiner igenom" bland dessa bilder? Men det har jag nog rätt svårt att se när det gäller de flesta bilder jag ser och det kan ju bero på att jag var ung på 60- och 70-talen då plakatkonsten gällde och alla som tyckte sig ha ett budskap bar på megafoner i alla dessa demonstrationståg och konsten var politiskt övertydlig, så att även folk som jag inte skulle missa budskapen. Foto var dessutom långt mer fotomontage än det är idag.
Jag känner mig inte ens ett dugg gnällig när jag skriver detta, bara lite ljumt undrande.
Foto var dessutom långt mer fotomontage på 60- och 70-talen än det är idag, kanske för att det var enklare att montera ihop en värdering på det sättet än genom att bara ta en bild. Vänstern har väl alltid sneglat på John Hartfield.
https://www.google.se/search?q=john+hartfield&tbm=isch&chips=q:john+hartfield,g_1:art&sa=X&ved=2ahUKEwiZmOyNyPTtAhVCx4sKHf97CzsQgIoDKAB6BAgDEAY&biw=2164&bih=986
Bilderna ovan som de 12 ovan tagit har definitivt väldigt olika uttryck och många är fina och intressanta men i förhållande till Hartfield och den politiska konst jag tänker på så tycker jag "värderingarna" nog inte riktigt kommer till uttryck för att jag ska kunna uppfatta dem. Det är väldigt svårt att uttrycka "värderingar" med bilder och särskilt bilder som saknar en förklarande text. De flesta bilder har ofta svårt att faktiskt stå för sig själva och vara sig själva nog.
Som jag redan har skrivit så har jag också svårt att se några tydliga värderingar skina igenom i bilderna ovan, men det är väl inte omöjligt att göra bildserier som tydligt visar värderingar? Jag tycker att man kan se värderingar i bildserier av Mattias Klum, t.ex.
"Vår tid på Jorden" är ett verkligt massivt testamente fullt med välunderbyggda värderingar som borde få en ännu större publik än den redan fått. Det var verkligen ett fotoillustrerat reportage av allra högsta klass som den nya generationen ovan kommer att få riktigt svårt att toppa.
Det verkar tyvärr inte finnas särskilt många fotografer i Sverige idag som är kapabla att ro iland ett jätteprojekt som det Klum och Rockström gjorde tillsammans och som faktiskt har något djupare att förmedla med sina bilder.
Ska bli intressant att se om någon tar sig an att på allvar skildra Sverige under pandemin t.ex. Finns nog en hel del att göra med det projektet framöver för den/de som känner sig manade.
Eftersom de vilda djuren nu inte inbringar några pengar längre, så kommer säkert snart trycket att öka för att odla upp jorden istället där det går eller helt enkelt släppa tamboskapen fri i Nationalparker och Game Reserves istället. Befolkningstrycket växer mycket snabbt i just Östra Afrika och det här har varit ett reellt hot långt före både flygskamm och corona, bara det att det nu accentuerats än mer nu.
Jag hoppas innerligt att några av dagens unga fotografer kan väga in detta och bortse från flygskammen när de tar sig an att dokumentera det som nu sker i det fördolda i denna rätt bortglömda del av världen. Jag har varit många gånger i Öst-Afrika och skulle nog säkert övervägt utmaningen om jag inte varit 70 plus. Ska bli intressant att se om några unga svenska fotografer möjligen tar upp den handsken och för Klums arv vidare.
/B
Bjuder inte på några namn, men det finns så mycket nytt och spännande från unga fotografer - något som skiner med sin frånvaro här. Bilder som är mindre glättiga och poppiga. Hade sett mer rockigt eller klassiskt, mer som utmanar och engagerar.
Jag känner mig inte heller engagerad eller utmanad. Men återigen, min generation kanske är så skadad att vi faktiskt inte reagerar på på bilder som dessa. Vi är ju uppvuxna alla med krigsskuggorna, har sett allt om krigen och Tyskland efter kriget, Hiroshima-reportagen, Minamata och kvicksilverförgiftningarna, Neurosedyn-skandalen, 60- och 70-talen polarisering, Viet-Nam-kriget, Sovjet-Unionen och kolonialismens upplösning och Sten Bergmans böcker från Nya Guinea, typ "Min far är kanibal". Även Jan Lindblad som var den som öppnade den exotiska naturen för många svenskar. Vi hade även alla de som dokumenterade "Lort-Sverige" innan det kom en Domus-blaffa i varenda mellanstor tätort i landet som gjorde varenda centrum i landet socialt doftlöst och intill förväxling lika. Tråkiga helt enkelt. Kom ihåg vad Tage Danielsson skrev när man rivit husen i centrala Stockholm innan man byggt Gallerien: "Det är inte mycket man diktar ihop i en grop.
Kanske är det bara mer utslätat idag därför att världen blivit alltmer utslätat med sin västerniserade enhetskultur. Kanske svårare att upptäcka något som sticker ut och engagerar idag men borde inte några unga engagerade förortsfotografer kunna ta tag i skildringen av "orten". Kanske några unga kvinnliga invandrarfotografer.
Jag har själv skrivit en bildberättelse om den kampen här:
https://www.fotosidan.se/blogs/stenisfotoblogg/index.htm?tag=S%C3%B6dermalm+-+Om+rivningarna+p%C3%A5+60-+och+70-talen%2C+motst%C3%A5ndet+och+gentrif
Vill du bara kolla bilderna så ligger de här:
https://www.fotosidan.se/blogs/stenisfotoblogg/index.htm?tag=S%C3%B6dermalm+-+Om+rivningarna+p%C3%A5+60-+och+70-talen%2C+motst%C3%A5ndet+och+gentrif
Läs gärna även det här som det s.k. "Arkitektupproret skrev":
Citat från Arkitektupproret (https://www.arkitekturupproret.se/rivningar/1900-talets-rivningar/):
"Mer än 40 procent av de svenska städernas äldsta bostadsbestånd revs 1960-1970. Under åren 1960-1975 revs i Sverige c:a 30-40 000 hus från 1800-talet och över 100 000 lägenheter byggda före 1901. I Katrineholm och Hagfors revs 80% av bostadsbeståndet. I Oxelösund, Köping, Enköping, Fagersta, Norrköping minst 70%. I Eskilstuna, Karlstad, Ljungby, Karlskoga, Tranås, Västerås, Nyköping, Uppsala, Linköping, Jönköping, Luleå, Borås, och Södertälje omkring 60%. I vissa städer och stadsdelar, bl a Norrköping och nedre Norrmalm i Stockholm, revs över hälften av befintlig bebyggelse. I Stockholms innerstad över 700 byggnader!"
Vi äldre kommer från en tid då vi äntligen kunde ge oss ut i en värld våra föräldrar inte kunnat. Kriget kom emellan och min pappa låg två år vid norska gränsen och väntade på tyskarna. Det var även en kollektivism på gott och ont där man nästan fick skämmas om man villa gå på toaletten själv. Det fanns kollektiv där det kallades att "pissa borgerligt".
Våra föräldrar pratade om att resa och se välden men kom aldrig iväg som våra släktingar som emigrerade till USA både före och efter dem. Det gjorde däremot vår generation mycket på gott och lite på ont, för resor ger ofta en sådan överdos av motiv man annars inte ställs inför.
Om vi nu också lever i en väldigt mycket mer doftlös, konfliktfri och konflikträdd tid där allt mer eller mindre är planerat och söndercurlat, så är det kanske inte så konstigt att unga fotografer speglar livet runt EGO-cirkeln men särskilt spännande tycker jag inte dessa bilder är vi pratar om.
De utslätade politiska spänningarna i vår extrema konsensuskultur på hemmaplan verkar dessutom inspirera allt färre. Idag tror jag det är otänkbart att något som Mullvaden eller den grafiittibombning av Hornsgatspuckeln jag visat på ovan skulle kunna ske. Det behövs nämligen ett kollektiv för det och sånt finns knappt i EGO-land idag.
Dock är det väl så att dagens unga personer reser väldigt mycket mer än sin föräldrargeneration. Jag tror överlag att de också har betydligt större utbyte med människor globalt. Framförallt tack vare internet. Dessutom är ju detta med solidaritet med de svaga, med minoriteter, och så vidare, ganska tydligt hos dagens ungdomar.
Men, jag tror mig ändå förstå vad du är ute efter. För frågan är vad som är äkta och vad som är ett ytligt poserande. Och jag tycker nog, precis som du verkar göra, att det mesta verkar handla om egot.
Det jag saknar är det utåtriktade fotografiet som på riktigt är nyfiken på omvärlden. Där man vänder sig bort från sig själv och riktar fokus mot världen och sina medmänniskor - på riktigt.
Många många åkte via Istabul till Indien och Nepal. Det gjorde jag också en gång.
Läs Jan Myrdals böcker om resorna i Afghanistan, Iran och Kina. Det var bl.a han som banade vägen för oss för Jan var en av de som verkligen reste.
Se f.ö. filmen av Erik Nylander, om en resa med Transsibiriska järnvägen, som jag tipsade om ovan.
Själv reste jag mest mest flyg på 1970-talet (och faktist även på 1960-talet :). Landresor gjorde jag på 1980- och 1990-talen, men personliga erfarenheter är ju att betrakta som anekdotiska bevis när det gäller tidsandan.
Man behöver dock inte resa någonstans långt bort för att ta intressanta bilder.
Det har alltid gnällts på den yngre generationen. Det är livets gång...
Säkert hade många fortsatt österut över land även till Syd-Ost Asien men Burma var tyvärr stängt då av milititärerna i landet. Man träffade på västerländska backpackers hela vägen vart man än åkte. Oproportionerligt många var svenskar, för vi har alltid varit ett långväga resande folk.
Myrdals "Resa i Afghanistan" och böckerna om Kina inspirerade en hel generation. Hans "Rapport från en kinesisk by" lästes av en hel värld. Lasse och Lisa Berg skrev om Indien i "Mat och makt". Samuel Sjöström folkpartisten skrev en bok om fem sex indiska byar. Lars Bondestam skrev en mycket viktig bok som speglade agararkapitalismens påverkan på afar-halvnomadernas liv i Awash-dalen som även förebådade det kommunistiska maktövertagandet ungefär samtidigt som det började koka i Afghanistan. Det var hungersnöd på båda ställena som bäddade för stadskupperna.
Carl Johan Charpentier är väl den i världen jag tror bäst skildrat hur Saur-revolutionen verkligen gick till i sin "Afghanistan - mellan Mecka och Moskva". I det dolda var han länge nog den svensk som var mest insatt i den frågan och han pratar även språket.
Vi kan heller inte gå runt Lasse Berg och hans fantastiska böcker om den tidiga människans villkor i "Kalahari"-böckerna.
Rolf Edbergs "Vid trädets fot", "Spillran av ett moln", och "Dalens ande" som även den handlade om Afrika. Alla dessa hade en väldigt stark miljöprägel och blev nog ännu viktigare kanske än Rachels Carsons "Silent Spring", som sägs ha kickstartat miljörörelsen.
Afrika-kännaren Per Wästberg som bl.a. gav ut antologin Afrika berättar". Han skrev om "Dalens ande" från 1977 att "Den bordedelas ut i hushållen som en ekologisk variant av "Om kriget kommer" som var en liten pamplett civilförsvaret delade ut till alla hushåll i landet under kalla kriget. Så de som trodde att det var Greta som uppfann miljörörelsen borde kanske söka sina rötter som går en hel del djupare än så.
Sedan dess har vi svenskar vänt världen ryggen i mycket stor omfattning. Så stor omfattning att gemene man inte har en aning om att efterkrigstidens värsta krig någonsin har ägt rum. Kongokrigen pågick mellan 1996 och 2003. Enligt Wikipedia har coltan-mineralet (columbit-tantalit) angivits "som en bidragande orsak till andra Kongokriget (1998-2003), en av historiens blodigaste konflikter med ett dödstal på omkring 5,4 miljoner. Tillsammans med det först Kongokriget skördades förmodligen fler döda än under samtliga övriga krig som skett under hela efterkrigstiden.
Ingen svensk har skildrat denna katastrof i sin helhet vad jag vet och vill man förstå denna katastrof och centrala Afrikas historia så får man vända sig till belgaren David Van Reybrouck:s "Kongo en historia" istället.
I Sverige har vi haft fullt upp med att förhålla oss till Sverigedemokraternas önskan om en totalt inåtvänd knätofs-nationalism och drömmen om ett "Folkhem 2.0". Skillnaden är enorm.
En av mina verkliga barndomsvänner som är verkligen är fotograf stoppade in hela familjen då på 70-talet i sin Landrover och åkte ner till Medelhavet, tog båten och korsade Sahara via Tamarasset och Timbuktu, åkte vidare österut till Öst-Afrika och parkerna och loopade sedan norrut via Sudan till Egypten och hem. Precis som hos många resande par skrev en och fotograferade en annan.
I samma Öst-Afrika stötte jag på cyklister som cyklat via Norge från Irland över kontinenten och ner genom hela Afrika till Syd-Afrika och tillbaka upp mot Europa. De killarna idkade tillfälligt cykelvård på samma hotell jag bodde på i norra Nairobi, innan de skulle hoja vidare. De väntade bara på ett nytt bakhjul som kvaddats i den vilda Nairobi-trafiken.
Jag bodde under ett år i Israel och under den tiden var dessa hundratals kibbutzer i Israel veritabla hubbar för långresor vidare ut i Asien. Haifa var porten mot resten av Asien. I kibbutzerna samlades mängder med människor som utbytte erfarenheter, tips och uppmuntrade varann i det vidare resandet. Det fanns en massa andra hubbar också och många använde exv. de berömda "Shoe string"-böckerna såsom "Asia on a shoestring" eller "Afrika on a shoestring" som hjälp och stöd under resandet. Berömd var bl.a. den s.k. "Pudding Shop" i Istanbul.
Enda problemet med det var att efter sexdagarskriget var israeliska stämplar i passet sådant som måste undvikas om man ville kunna åka in i muslimska länder i Mellan-Östern. Israel stämplade på ett löst papper för att hjälpa till.
Man ska också säga att ett av skälen till att det svenska och europeiska resandet i Asien upphörde var Saur (April)-revolutionen i Afghanistan 1978. Ganska snabbt efter det stängdes gränserna och med den hela vägen till Indien. Säkert en miljon afghanska kuchi-nomader hamnade då i flyktinglägren i Pakistan runt Peshawar bl.a. Sedan tog det inte länge innan de nu drygt 40 år långa striderna började.
Det har jag inte påstått, men Myrdal gjorde det och ångrade väl aldrig någonting. Myrdal verkar mer framstå som en dogmatisk sektledare. Det är lätt se bakåt med ett rosenskimmer. Dagens yngre är mångfasetterade och det går inte säga rakt av hur "alla" gör idag.
Bilderna ovan är bara ett utsnitt, låt dem fotografera vidare. Det är så man utvecklas.
Myrdals "Resa i Afghanistan" kom ut redan 1960. Jag har den och tycker fortfarande om den. Det är verkligen en fin och läsvärd bok än idag för den handlar om Afghanistans historia.
Jag tycker fortfarande att det är ett konststycke att sammanfatta det han lyckades sammanfatta i en enda mening fortfarande är något av det bästa som jag läst kring Afghanistan:
"Ett vackert land, ett rikt land, ett land där främlingar vilka kom som anständigt folk, kunde resa i fullkomlig trygghet."
Det hade nog sett lite bättre ut i Afghanistan idag, om de som kom till landet efter Myrdal hade tagit till sig hans ord.
Tycker det är svårt med Myrdal, framstår mer som en extremist som rundade av sina gärningar i Nya Tider. Fanns väl ingen som ville lyssna på honom.
Mer problematiskt blev det när många kommunistuska tänkare som bl.a. Myrdal, men även exv. Guillou alltid lade detta raster över världen när den skulle diskuteras.
Man får också komma ihåg tidssambanden. Idag kan nog många inte förstå de stämningar som rådde under och strax efter kriget. Många av gammelkommunisterna valde kommunismen då de främst var antinazister och endast såg Sovjet som kapabelt efter 1942 att krossa Hitler. Av det skälet översåg man med det mesta.
60- och 70-talets kommunism i Sverige var något helt annat. Där fanns en del gammel kommunister som vände sig mot en förstenad sovjetkommunism och förtrycket där men främst en hel ung generation som i Kina och Kulturrevolutionen såg något nytt och mer radikalt. Många tänkte nog heller inte på kommunismens förbrytelser under Kulturrevolutionen då de kom in i vänsterrörelsen genom sitt engagemang för vietnameserna i deras kamp mit USA och skolningen genom Viet-Nam Bulletinen.
Det valet var nog heller inte så svårt efter att de läst "Inte bara Song My" av Mark Lane där vi fick insikt i den hobby vissa amerikanska soldater hade haft när de sparade på Viet Cong-soldaters avskurna öron.
Vi som var med då hajade nog till rätt ordentligt när Alice Bah dök upp under en väggbonad med en text som framkallade rysningar hos en del: "Sverige behöver en Kulturrevolution".
Så kan också den politiska okunskapen och historielösheten se ut t.o.m. hos en svensk ung minister. Det kanske är läge snart att få in lite äldre ledamöter i Riksdagen så att denna kan få ett ordentligt svänghjul som kan balansera den värsta okunskapen i kammaren.
Alice Bah Kuhnke är uppenbarligen lite okunnig om den kinesiska kulturrevolutionen, men det har kanske inte så mycket med ålder att göra.
Jag undrar om den nedrustning som skett av både civilförsvar, beredskapslager, försvaret och åldringsvården (vars effekter nu blivit tydliga i pandemins prövningar) skulle fått ske i tysthet med goddagspiltgenerationernas sorglösa godkännande, verkligen skulle skett om fler som haft egna erfarenheter av senaste kriget eller levt i krigsskuggan från detta fått ha ett ord med i laget.
/Gunnar S
Det gäller att ta bilder som någon vill köpa/använda eller ha en anställning som fotograf.
Utav dessa tror jag få kommer kunna leva på sin fotografi.
En som sticker ut är Alma som är riktigt bra.
Även Emma o Paulina sticker ut. Resten tror jag får det riktigt tufft att kunna leva på sin fotografering.