Ending, Leif Sandberg
"Leif Sandberg är något så ovanligt som en 70-årig debutant. Han har fotograferat i tre år och nu ska han ställa ut sina närgångna bilder på ett fotogalleri i Stockholm.
Som barn försökte han bygga en apparat för att titta på bilder. En liten låda med två spolar, en lampa och ett papper med påklistrade fotografier. Bilderna skulle betraktas med hjälp av en lupp. Den fungerade aldrig. Leifs far hade en Kodak 6x9 kamera, som han fick leka med och surrandet från självutlösaren och sen det distinkta klicket från slutaren upphörde aldrig att fascinera honom. När han till slut fick sin egen kamera var han redan en ”mästerfotograf”. Men det blev mest drömmar, och har så varit till för tre år sedan.
Uppväxt i Norrköping i en tvårummare på 49 kvadratmeter och med knappa förhållanden, var en ingenjörsutbildning ett bra val att försörja sig. Men inga jobb i hemstaden, utan i Stockholm och första anställningen på Sveriges Radio som tekniker. Efter några år bytte Leif på inrådan av en kompis till teknisk försäljning och så har det varit fram till för tio år sedan. Mest som egenföretagare. Snart gifte han sig med Toni. Livet fylldes av två barn, segelbåt och arbete och det blev inte mycket över till att fotografera, annat än till familjealbumet. Men två händelser kom att påverka hans bana.
Under de sista åren som yrkesman drabbades Leif av yrsel och attacker, som man trodde var problem med hjärta eller hjärna. Efter två ambulansfärder i Stockholm till St Göran och en resa till Berlin som slutade med en säng på Charité, där han med tysk noggrannhet röntgades och testades i två dagar, befanns han frisk som en nyponros. Till sist konstaterade en kvinnlig läkare panikångest, vilken en liten vit tablett kunde rå på.
Efter några år kunde Leif lägga tabletten åt sidan och när han sedan slutade att arbeta var det dags att börja resa. I Chiang Mai fick han ett rum utan fönster och vaknade fyra på morgonen och kände att det var dags at fly till en lobbysoffa i väntan på solen. Dags för en tablett om dagen igen. Under denna tid kunde han inte gå och se en film och sitta i en mörk salong med flimrande ljud.
Under borttagandet av gallblåsan på St Görans sjukhus observerades en centimeterstor kula på papillen, vilken utreds och diskuteras under ett halvår av Stockholms läkarkår. Till slut bestämmer de sig för att skära bort den. Det kan vara cancer och för att vara säkra, satsar de på en åtta timmar lång operation, där stora delar av bukpaketet tas loss och läggs på ett rostfritt bord, för at därefter genomföra ett grannlaga syarbete med att få allt att fungera igen. Det tar ett år innan Leif är återställd igen och under den tiden funderas det. Frågan som obetingat dyker upp är vad han ska göra med resten av livet? Den andra chansen? Vad tycker han är roligast?
2010 bestämmer sig Leif för att starta ett fotoprojekt. Ämnet var givet. Panik och dödsångest. Han börjar fotografera sig själv i ett försök att gestalta vad han känt och vad som rört sig i hans huvud. När han samlat på sig lite bilder vågar han sig på en portfolio-review med Anders Petersen, och hans darrande röst omsluts av Anders värme. Leif har ingen idé om hur han ska fortsätta, hade han varit yngre hade han kunnat sökt en fotoutbildning. Anders föreslår workshops. Varför inte den han och JH Engström ska ha i Las Palmas om några månader? Den var fullsatt men till slut förbarmas de och ordnar en extra plats åt Leif. En ny värld öppnas!
Vid 67 års ålder omges han av unga begåvade människor som behandlar honom som en jämlike. Han känner genuint att i denna ”värld” vill han leva. Han uppmuntras att fortsätta sitt projekt och 2012 blir han antagen till JH Engströms och Margot Wallards ettåriga workshop Atelier Smedsby. Projektet växer till att handla om att bli gammal. Leif inkluderar nu även hustrun Toni i bildskapandet. Det är detta skapande som nu nått sin slutstation, och som kommer att ställas ut på Galleri RALF i Stockholm med vernissage den 30/10-2013.
GALLERI RALF"
