Bildjournalistik
Den prisbelönte fotografen Christoffer Hjalmarsson har nyligen börjat jobba på SVT. Ett av de första uppdragen var att leva som hemlös i 36 dagar.
Christoffer Hjalmarsson har jobbat i många år som frilansfotograf, främst för Expressen. Han har belönats flera gånger i den prestigefulla tävlingen Årets Bild. Han utsågs bland annat till Årets fotograf 2018.
Under 2018 bytte han frilanslivets osäkerhet mot en trygg anställning på SVT.
Men väl på SVT bestämmer sig Christoffer för att lämna sin trygghet på redaktionen och försöka leva som hemlös under 36 dagar. Utan pengar, sovplats och utan sitt vanliga nätverk ger han sig ut i ett kallt vintrigt Stockholm. Snart lever han sida vid sida med personer som av olika anledningar är hemlösa och får ta del av deras starka berättelser.
– Jag inser att en månad på gatan inte går att jämföra med livet för de som lever i hemlöshet på riktigt. Men det här är i alla fall ett försök att förstå, säger Christoffer. I mitt jobb som fotograf är jag van att konstant vara i riskfyllda miljöer. Men det här blir något helt annat.
Beskrivning: Bamse har varit hemlös i 19 år. När det är som kallast så kan pendeltåget erbjuda lite värme och vila. Foto: Christoffer Hjalmarsson/SVT
Utrustad med en videokamera berättar Christoffer om sina upplevelser, men framför allt vill han berätta om dem han möter och deras liv.
– Jag vill visa skuggan av den här staden som är en av världens vackraste städer, säger Daniel som lever som hemlös.
Bim och Daniel är två av de hemlösa som Christoffer möter i programmet "36 dagar på gatan". Foto: Christoffer Hjalmarsson/SVT.
7 Kommentarer
Logga in för att kommentera
Sett alla avsnitten på SVTPlay och man får verkligen en känsla för
hur tufft folket har det därute som inte har nån bostad.
Då jag bor i Stockholm har jag åtminstone sett en av kvinnorna ute i kollektivtrafiken tidigare.
Som sagt denna dokumentär bör ingen missa, man inser hur bra man har
det om man har tak över huvudet helt enkelt.
Rekommenderas varmt!
Jag kommer själv ihåg en uteliggarkvinna som gått ner i en garagenedfart på Långholmsgatan i Stockholm (vägen som går fram till Västerbron) för att bajsa. Hon var väldigt omtöcknad och kom sedan upp med byxorna nedhasade och frågade de förbipasserande om det var någon som hade papper så hon kunde torka sig. Jag och en kompis blev vittne till detta när vi stod och pratade på väg hem från jobbet. Jag bodde en tid på Långholmsgatan och det var ofta man såg en hel del misär där i anslutning till det gamla ölfiket Tjoget.
Ibland har jag tänkt att man skulle dra ihop ett gäng och ställa sig på Sergels Torg i rusning eller varför inte passagen mellan T-Centralen och SJ-Centralen och pinka - givetvis skulle man filma eventet och framföra krav på öppna toaletter för alla.
Om man menar allvar med att förbättra villkoren för dessa människor så måste man skapa gratis service som ger även alla dessa som fallit mellan alla samhällets stolar en möjlighet att hålla sig rena, få lite mat och värme samt kunna tvätta sina kläder under ordnade former. Få möjlighet åtminstone till en liten paus ibland från sitt kalla hårda, slitsamma liv. Det är rätt hemskt som det är nu. Vi måste nog faktiskt försöka skapa ett mänskligare Stockholm än det vi har nu. Många har ju faktiskt arbetat i många år och betalat sin skatt som alla andra, innan de föll mellan alla skyddsnät. . En öppen toalett är väl ändå det minsta samhället kan bjuda på.
När jag jobbade mina sista år i yrkeslivet så gjorde jag det i Stockholms Stad och vi fick ofta höra av någon inhyrd SWECO-konsult med PowerPoint-stöd hur fantastiskt Stockholm var som fått utmärkelser för både IT-framgångar och Miljö-framsteg men vad är egentligen det värt när både många miljöer och människorna i dessa stinker av veckogammalt piss och skit för att de inte har någonstans att ta hand om sin hygien. Det här är ovärdigt Stockholm. Oavsett vad Croneman i DN tycker om serien så tycker jag det är väldigt bra att skiten nu äntligen kommit upp till ytan. Tyvärr verkar dessa människors utsatthet helt ha kommit i bakvattnet av allt annat nyhetsskval som samtiden tydligen tycker är viktigare.
Jag har inte kollat alla avsnitt men saknar info om hur han laddar batterier och laddar ner fotomaterialet....
Utan information antar man att han i alla fall en begränsad kontakt med sin "vanliga" värld under de 36 dagarna pa Stockholms gator,
och i sa fall, utan information, tvivlar man lite pa de personliga känslor om utsatthet, oro etc som han försöker förmedla till tittaren...och man kan borja tanka tanken att han kanske inte var sa hungrig sa utsatt som det later...
Men mycket intressant...
(kanske ar det jag som missat något..men det borde val ha tagits upp i forsta avsnittet, sådan information..)