Fotosidan testar Idag var jag och träffade Ola Gustafsson, marknadschef Konica Minolta, på en liten exklusiv förhandsvisning av Minoltas nya digitalsystemkamera. Fotosidan.se är de första i Sverige som får hålla i kameran så det kändes extra spännande. Här kommer en kort summering av mina intryck.

Det har ju ryktas sedan tidigt i våras vad kameran skall heta, och nu är det bestämt, den kommer att heta Konica Minolta Dynax 7D och är en digital uppföljare till Dynax 7 (som denna kamera helt bygger på vad gällande utformning, placering av knappar etc). Kameran vänder sig till det heta segmentet för den avancerade användaren och de främsta konkurrenterna är Nikon D100, Canon 10D, 20D. Det kommer inte att bli en lätt match och Konica Minolta har därför försökt positionera sin kamera med något som de andra inte har, nämligen vibrationsreducering som sitter i huset. Det fungerar helt enkelt så att hela sensorn är upphängd i mekanism som kan flytta sig i höjd och sidled. Den uppenbara fördelen är att man med vilket passande objektiv som helst får vibrationsreducering. 2-3 exponeringssteg utlovas att funktionen skall klara. Detta har säkert testats otroligt noga av Konica Minolta innan lansering, men det är säkert detta som många kommer att försöka hacka i småbitar. Jag har inga svar på hur bra det fungerar i denna kamera där olika objektiv används, utan det får framtiden utvisa.



Det första som slår mig när jag får kameran i handen är den stora displayen på baksidan (2,5"). Den är klart större än vad jag är van vid. Menyerna är dessutom svenska, vilket inte är så dumt. Nog för att det kommer att finnas en hel del fackuttryck ändå, men lite hemtrevligt är det, och en ganska trevlig gest mot pyttelandet Sverige med 9 miljoner invånare. Att översätta hela menysystemet var ingen lätt match berättar Ola. Det kan verka som det inte är så många ord vid första anblicken, men det finns en uppsjö av felmeddelanden, varianter på dessa, hjälpfunktioner etc. som alla måste översättas.

Jag fingrar på kameran samtidigt som Ola pratar på om alla finesser. Den känns hyfsat robust, den är naturligtvis inte lika bastant som EOS1d Mark II eller D2h (vilket naturligtvis inte är en rättvis jämförelse), men matchar däremot D100:an väl och de flesta amatörer kommer att känna att det har är en rejäl och maffig kamera i sin hand. Noterar vidare att de flesta saker sitter där de brukar. Enda riktigt stora skillnaden är att Minolta har exponeringskompensation på ratten till vänster om prismat. Det tycker jag inte känns riktigt praktiskt. Jag är van vid att med högerfingrarna ställa exponeringskompensation samtidigt som jag kollar i sökaren. Men ett tungt objektiv blir detta lurigt. Ola skruvar på vertikalgreppet och jag noterar att batteriluckan på huset får sitta kvar och skjuts ner in i vertikalgreppet. Det är en smart funktion som kommer att underlätta den gången vertikalgreppet skall av. Vertikalgreppet gör att kameran passar bättre i min hand. Det blir bättre vikt i den helt enkelt.



Jag testar att vända kameran i höjdled och en annan av kamerans säljpitchar visar sig. Menyn vrider sig också så att jag fortfarande kan se menyn på rätt håll. Kanske inte så dumt. Har själv inte känt att detta är nödvändigt, men tror att det kan bero på att jag aldrig testat en kamera med ett sådant menysystem. Det är nog ganska smart trots allt.

Ola berättar om prestandan på pjäsen och det är 6.1 megapixlar, 1,5 "brännviddsförlängning", 3 bilder / sek, 9 RAW, eller 12 JPG Extrafine eller 15 JPG Fine innan bufferten är full. Extrafine låter lite ovanligt och Ola berättar att det är ett läge där JPG filen i princip inte är komprimerad utan skall vara nästan "oförstörd".

När jag spanar sökaren så känns den ganska stor och ljus för att vara en digitalare. Nere i menyn finns den klassiska infoboxen med exponeringsinformation, och till höger finns en stapel med 5 dioder. Dessa indikerar hur pass mycket vibrationsreduceringen jobbar och jag skakar självklart allt vad jag kan och den peakar genast på fem dioder som snabbt går ner till två när jag håller så stadigt jag kan (vi sitter i ett konferensrum och tiden är ganska lång), men stapeln skall alltid ha minst en diod tänd (som indikerar att funktionen är igång).

Jag knäpper ett par rutor och kameran ger ifrån sig ett tryggt, kanske något högt, mekaniskt ljud. Men det känns trivsamt (viktigt punkt detta för mig som är ljudallergiker. Tänk att ha en kamera vars exponeringsljud man inte gillar. Skräckexemplet är mobilkameror med fejkade ljud). Testar att klämma en seriebilder och det låter hyfsat rappt (3 bilder i sekunden räcker ganska långt trots allt).



Jag vrider och vänder på kameran och noterar att den kanske är plottrig vid första anblicken men att allt man ser är de saker som man oftast justerar. Jag hittar synksladd uttag, USB 2.0 uttag, strömuttag på sidorna.



Tittar in i kameran igen, men får inte riktigt på den igen. Fibblar mellan knapparna, och det känns som om det tar en stund att vänja sig vid hur man skall handskas med den. Slår av och på, och noterar att starttiden är ca sekunden. Först lyser dioden för kortet och sen går displayen igång. När jag för näsan mot kameran så släcks den automatiskt, och får förklarat att det sitter två sensorer under okularet som känner av om displayen skall släckas. Det är nog viktigt eftersom en så stor display under lite mörkare förhållande skulle kunna reflektera in i sökaren. Testar att navigera mellan fokuspunkterna, som är som små streck, och tycker kanske att det är ganska små och troligtvis blir svåra att se vid starkt ljus.

Ola berättar om objektivarsenalen och att det finns 36 objektiv mellan 16 - 600 mm som passar till kameran. Dessutom lanserar Konica Minolta huset tillsammans med minst två nya specialanpassade objektiv. De är lite enklare varianter av proffsoptiken, för att passa normalanvändarens kassa, och ligger snarare på fem tusen än på tjugo tusen.



Jag frågar vad Konica bidragit med (som är en av världens största tillverkare av film) och det är framförallt Konicas filmkunskaper man återanvänt, dvs tekniker har hjälpt till med att optimera hur färger skall återges.

Ola presenterar rekommenderade priser och det är väl inte helt oväntat. Runt 15.000 med ett standardobjektiv. Kameran levereras med DiMAGE Master för att ta hand om RAW filer och DiMAGE Transfer för att tanka ner filer på hårddisken via USB 2.0. Säljstart skall vara i november enligt planerna.

Summerar jag mina känslor för kameran så verkar den leverera vad man förväntar sig för en kameran i den prisklassen. Den har vibrationsreduceringen som största säljpitch (Konica Minolta vann bästa teknikutveckling i EISA Awards i år för funktionen) och om det funkar riktigt bra så är något som de andra i klassen missat. Frågan är om det är tillräckligt för att locka över folk från andra läger.

Vi hoppas kunna få låna en kamera någon dag framöver för att ta lite testbilder som vi kan lägga upp här, så att alla "jag-kan-minsann-hitta-brus-i-alla-bilder-bara-jag-letar-tillräckligt-länge" kan få klaga och ni andra få se bilder på vad kameran presterar.