Tillvaron inbäddad...

Under ett skyddande lager.

Gårdagen tillbringade jag hemma hos mina föräldrar ute på landet. Som så ofta var det tystnaden som övermannade mig när jag klev ur bilen, tysnaden och lugnet. Tänk vad jag saknar det ibland! En liten sväng med kameran blev det, med totalt fel glugg monterat. Mörkt och besvärligt, så bilderna blev därefter, men man kan inte lyckas jämt!

Vem vänder sig mina bilder egentligen till?

Ibland blir det så tydligt att den jag främst fotograferar för är mig själv och bara för min egen skull. Igår när jag kom hem från en tur med kameran på stan var det som en liten berättelse om mig själv som visade sig på datorskärmen. 

För inte alltför länge sedan kändes det som om hela världen höll på att krackelera...

Och man kände sig fimpad...

intill sista droppen...

framtiden såg rätt diffus ut... rätt frusen...

men nu är våren snart här, tulpanen vittnar om det! Härligt!

Citybirds

Jag fortsätter försöka lära mig det här med att fota de snabba fåglarna, trots att jag definitivt inte är någon actionfotograf. Det absolut svåraste med gårdagens sejour var dock att få till rätt exponering och vitbalans. Är inte helt nöjd, men ändå...

Björktrast är det ju ganska gott om, men visst är de fina!

Och man behöver ju inte alltid komma riktigt nära småfåglarna för att få en bild!

Kajorna måste ju finnas med bland mina "citybirds", alltid närvarande...

Men det är ändå skatan som är min favorit. Ibland känns det nästan som om man kan bli kompis med dem.

Vintervackert!

Från gårdagens vandring med vovven i ett nästan monokromt landskap. Inte lätt att hålla kopplet med ena handen och kameran i den andra...

Vinterbonat!