Får bli som det kan

Bland galna norrmän i skogen - en tur till skid-VM

Jag, 7D och 135:an tog turen till Nordmarka för att känna av VM-stämningen i langrenn och se vilka bilder som kunde tas. Varit på plats och sett Kollens femmil några gånger förr och visste vad som väntade och vart man skulle styra kosan, även om jag fruktade att allt skulle vara än mer galet än vad som brukligt är, efter Marit och Petters framgångar, med oövervinnerligt segerrusiga och flaggviftande norrmän och norskor i stora hopar vilka brölande drar fram och knuser allt i sin väg. Ok, kanske inte exakt så, men som ensam svensk kan man känna sig som ateist i Mekka när man möter den rödvitblå och ofta högst obetydligt nyktra kollenpubliken. De kan sjunga för en! Favoritsången är "jeg er inte syk...jeg er bara svensk..." Men nu gällde det femton kilometer klassiskt och jag räknade med att Daniel Rickardsson skulle hålla svenska fanan högt efter utklassningen på Konnerud. 

Packning dagen innan. Rejält matförråd i dagsrygga och genomgång av utrustning. 7D med 15-85 och 135/2L  plus 1,4x konverter som huvudbestyckning, 40D med 70-300 som sidobestyckning samt S95 som sniper. Uppstigning 05:30, avfärd med buss från Göteborg 06:45, ankomst Oslo bussterminal 10:15 och sedan en stunds irrande efter Jernbanetorgets T-banestation för trikken upp till skidspåren.

Väntan på trikken. Skidfolket dominerar. Bild med S95:an. Slutartid 1/10 sek

Vis av erfarenhet av tidigare år väljer jag en vagn till Frognerseteren, ett antal hållplatser ovanför Holmenkollens skidstadion där man kommer direkt ut i spåren utan att behöva stå på någon läktare och knö utan chans till vettiga bilder. 

Mot Frognerseteren. Ryggor, skidor och norska färger. Snappis med S95:an

Hade haft mina tvivel om möjligheten att få fritt skottfält för 135:an med såg på TV under damernas millop att publikleden var tämligen glesa vid 2,2 km passeringen på väg upp genom dalen, innan banan vänder åter och passerar själva Frognerseteren där de största tältlägren är. Noterade en stor reklamskylt på toppen av en diagonalbacke där man kanske kunde få fina skidåkarporträtt, så jag orienterade mig åt det hållet.  

På vägen passerade jag en glad orkester som sjöng något om att de skulle slå svensken gul og blå, eller något sådant. Lyssnade inte så noga. 

Efter en stunds rundhalkande i snön fann jag 2,2 km passeringen, känd från TV. 

NRKs första tidspassering

Där hade varit nydelig att stå, men jag kände inte riktigt för att fajtas med NRK om bästa fotoposition och ville heller inte hamna i blickfånget för deras med all säkerhet skarpa objektiv. Spana in flaggan till höger i bild...

135:an på bländare 2,0. 

Har någon timme på mig och går upp och ned längs spåret för att se om jag hittar något kanonställe, men fastnar till slut för det ställe jag såg på TV-bilden, bakom reklamskylten invid Sjur Röthes fan club från Voss. 

Sjur frå VOSS kjempar for OSS

Skylten visade sig vara bra stöd för kameran också! Första gången jag gillade reklam! Tog inte med något stativ eller ens enbenare. Ville ju ha snabba slutartider med 135:an och i övrigt förlitade jag mig på bildstabiliseringen i objektiven. Började skjuta in mig på förbipasserande ledare och uppvärmande athleter. En man i norsk dräkt passerar, jag laddar på med 7D och 135 på 2,0. Plötsligt känner jag igen skidåkaren samtidigt som en norsk klack snett bakom mig skanderar HJELMESET!  Ser ett snabbt leende dra över den gamles mun innan han ångar vidare. Den snart 40-årige nu f.d. landslagsmannen hade tänkt avsluta karriären med just detta lopp, men befanns inte god nog. 

Odd-Björn Hjelmeset där han ville vara. I löypa i Kollen. Bländare 2,0

På kameraskärmen utvärderar jag bilden på den udda björnen och andra förbipasserande. Vågar jag köra med f,2,0? Har jag marginal för det. Minsta miss med AF och jag bommar skärpan, å andra sidan är det korta skärpedjupet ljufveligt gott. När jag såg femmilarna brukade de köra tre varv, och jag kunde variea lite, men nu har jag bara en chans per åkare och den vill jag ta.

Timmen T närmar sig! Förpatrullen drar förbi.

Förpatrullen. Såg bilden i sista stund, slet upp 40D och hann inte ställa in högre bländartal än 8.0, så jag bommade lite på skärpan på F15.

När den passerade som efterpatrull ropade klacken "Heia F10! Heia F11! Heia F12! Heia F13! Heia F14! Heia F15!" I Kollen hejas det på alla! 

De tävlande börja komma. Först de de lägst rankade, såsom denne kämpaglade britt vid namn Callum Smith

 

Canon EOS 7D, Canon 135/2L på f2,0 och 1/1600

Smed blir man när man smider. Det är inte sådana bilder jag vill ta. Bakgrunden är trist. Vill ha luft! Mer i steget så att man får känsla av fart och kraft. Märker också efter hand att träffprocenten vad gäller fokus inte är vad jag hoppats på 2,0. Min oförmåga eller kamerans? Vet inte riktigt. Går över till säkrare f2,8 eller f3,5 reglerar min position lite, ställer kameran på högkant, ställer in autofokusen på Zon AF med zonen längst till vänster, vilket blir den översta på högkant, och hoppas få fokus direkt på ansiktet. Tar skruv, men jag bommar ändå en del bilder. Det går fort när åkarna börjar fylla siktet och på ett ögonblick är de förbi. Borde haft en 70-200/2,8, men jag får ta vad jag haver och det jag haver är ju skarpt när jag väl sätter fokus. Försöker också tajma in åkarnas steg så jag får höger handisättning först med benspark på högerskida. Inte helt lätt. Måste tänka rörelsen i förskott. Så här kanske...?

Stanislav Volzhentsev, årets ryska mästare och här blivande VM-fyra. f.3,5

Samtidigt vill jag höra hur det går i loppet och fumlar mellan svensk och norsk radio. Hörlurssladdarna trasslar in sig remmarna från två systemkameror och blir till ett ormbo som vill strypa mig. Det börjar vrålas frenetiskt till vänster om mig. Det är Sjur frå Voss och fancluben tänder på fulla cylindrar. 

Sjur Röthe frå Voss. Hög ljudnivå i mitt vänstra öra vid bildens tillblivande.

Seedade fältet närmar sig. Vill få bra bilder på svenskarna och loppets övriga kanoner. Lyckas inte på beställning. Varannan, var tredje åkare sådär blir som jag vill. Bästa bilden så långt blir på italienaren Thomas Moriggl. I steget och med fighting face, luft i bakrunden, hyfsad skärpa. Nu börjar det likna något? Låt vara att det fattas lite av italienarens  skidutrustning.

Thomas Moriggl, Italien. f.2,8, 1/2000 sek. 

Fast det är klart, man må ju vare langrennsfreak för att gilla sådana bilder, och den kategorin tillhör tvivels utan undertecknad.

Johan Olsson är känd för sin rappa diagonalgång. Den vill jag fånga på bild! Tycker jag gör det, men ack, ack, skärpan sitter inte där. 

Johan Olsson. f,2,8 1/3200 sek. 

Fortsätter runt med kameran och fångar dem från sidan också. Kan väl ha sin effekt. Här min personlige favorit i langrennsspåren, Anders Södergren. Sett honom vinna två femmilar i Kollen och han är av få svenska skidåkare som faktiskt är populär i Norge.

Anders Södergren f.2,8, 1/1600 sek

Nu börjar bildurvalet bli enformigt för alla utom oss freaks. Jag ber om ursäkt för det, men trummar vidare i samma stil! Om jag missar blivande segraren är det fiasko, så jag är extra på bettet när de stora essen kommer. Dock ej när finländaren Matti Heikkinen passerar. Vem kunde ana att han skulle gå till topps? Blev ändå en ok bild, även om jag måste beskära den rätt hårt. Så här kommer en bild på VÄRLDSMÄSTAREN

Matti Heikkinen på väg mot sitt VM-guld. f.2,8, 1/1600 sek

Nu vill jag visa bilder på Marcus Hellner, Daniel Rickardsson, Maurice Manificat, Eldar Rönning, Axel Teichmann, Dario Cologna och många många fler, men inser att jag sedan länge övertrasserat gemene mans tålamod beträffande skidbilder, så det får vara. När alla passerat satte jag mig ned i en nu tämligen tom skog, hällde upp termosen och lyssnade på den svenska vallningskatastrofen och fasade över hur jag skulle kunna ta mig hem utan att utsättas för norskt spe. 

En annan tanke med färden till Nordmarka vara att fånga lite stämningsbilder. Nu var det dock vardag och det var inte riktigt det tryck jag hade trott. Tältläger som uppenbarligen var där för hela veckan var det dock gott om. Så här ser det ut i Nordmarka hela VM-veckan dygnet runt. 

Spelaren i förgrunden spelade rätt högt och låtarna handlade om Marit, Petter och så förstås den evige Oddvar Brå-ååååååååååååååå..., stor hjälte när VM gick sist i Oslo, 1982.

 

Norrmännen har aldrig haft problem med att visa upp sin nationsflagga

"Camp Steinalderåkeren"

Här vänder rundan för damernas tremil och herrarnas femmil. Lär bli ett helt galet publiktryck här lördag-söndag. Ska försöka ta mig upp söndag och ser med skräckblandad förtjusing fram emot det. Om det går att ta sig dit i kaoset och om jag överlever. Drar mig så hemåt. Tar en burgare med öl vid Frognerseteren till den nätta summan av 180 norska. Burr, det ÄR dyrt i Norge. I vart fall för fattighjon-svenskar. 

Vagnen tillbaka från Frognerseteren. Dimman gör åter entré

Reklamskylt Oslo S

Tillbaka nere på Oslo Sentralstasjon och väntar på Göteborgståget. En sista hälsning från Oddvar Brå-åååååå....som brakk staven i VM-stafetten 1982. En händelse i Norge som fick samma dignitet som Kennedy-mordet. "Hvor var du da Brå brakk staven?" får 23200 träffare på google. Norge är lite speciellt, typ...

/Svante

Postat 2011-03-02 23:27 | Läst 7328 ggr. | Permalink | Kommentarer (6) | Kommentera