Luossajärvis sjöbotten

Kirunas nya järnvägsstation

Fjällvandra med barn

Att fjällvandra på hösten kan vara färgsprakande vackert och fridfullt. Då har naturen lugnat ner sig och solen är inte så ihärdigt varm längre. Myggorna har kommit till ro och träden bjuder in med sina klara färger i gult, rött och grönt. Jag, min man och vår dotter som är 7 år, har bestämt oss för att ta en tur på Kungsleden med hunden. Vädret verkar vara på sitt allra bästa humör.

Med siktet inställt på ett par tältnätter på Pallentjåkkas fjällsida, vaknar vi denna fredagsmorgon hemma i Kiruna. Allt är ännu opackat, ingenting är inhandlat men alla är utsövda och på riktigt bra humör. Det tar inte alls så lång tid att fylla ryggsäckarna som vi förväntat oss. Det hade naturligtvis tagit längre tid om vi brytt oss om att mäta upp precis lagom med tandkräm, rätt antal brödskivor och lagom med pannkaksmix för de två nätterna, men det gör vi inte. Istället åker vi ganska oorganiserade till affären för att handla resten av maten och gas till köket. Det finns inte. Jo, mat finns men ingen gas. Min man kommer dessutom på att vi borde ta med diskmedel och diskhandskar om hunden rullar sig i något äckligt. Vi beslutar oss för att åka hem igen och packa ner hundrengöringsattiraljer och ta med slattarna av gas som finns kvar sen tidigare turer.

Vi hinner både utanför stan och även förbi Rensjön innan vår dotter frågar första gången hur långt det är kvar. Bilresan tar bara en timme mellan Kiruna och Abisko och vi är framme redan vid klockan två, helt otippat med tanke på vår dåliga framförhållning.

Det kunde inte varit bättre väder, inte för varmt och inte för kallt. Står vi i bara tröjan känns det knappt om man är ute eller inne. Maken börjar ta bilder redan i porten till Kungsleden och jag räknar till nio vandrare som hinner lämna porten innan vi går igenom den åt andra hållet. Och alla hälsar på varandra, nästan.

Vår dotter lägger snabbt märke till det där med att hälsa på alla.

 - Varför hälsade du inte mamma? frågar hon.

Det var visst en dam jag lyckades missa för att damen tittade bort när jag sökte hennes blick. Jag svarar att jag inte fick ögonkontakt med henne.

 -Vad är ögonkontakt, undrar hon då.

 - När man tittar på varandra, svarar jag.

Att hälsa på Kungsleden är lika vanligt som det är ovanligt att hälsa på någon i Stockholms vimmlet. 

Vår första rastplats ligger intill Abiskojåkken. Dottern hittar genast inspiration till att göra konstverk av de platta stenarna. Nuoljas linbana bredvid Abisko turiststation syns fortfarande i bakgrunden och maken tar upp kartan för att se var vi är. Vi kan konstatera att vi tillryggalagt en kilometer. Drygt. Dagsmarschen uppskattas sluta på sju kilometer så vi inser att det är hög tid att vandra vidare. Flickebarnet blir upprört att hon inte får göra sina konstverk klara men finner sig motvilligt i att fortsätta.

Sällan smakar choklad så gott som när man är på vandring. Apelsincrisp är ett hett tips men alla smaker går hem när energin tryter och man behöver påfyllning snabbt och ändå inte vill bli tung av en hel måltid. Våra chokladstopp är ganska många och kanske är det därför nästa etapp går så fort. Eller kanske för att vi leker bockarna Bruse när vi går över bäcken och för att pappan tar bilder oavbrutet.

Bron över Nissunjåkka känns dramatisk både med sina rostiga vajrar och sitt gnissel. Dessutom blir det en gungeffekt ju fler som går över samtidigt. Vi försöker fotografera lite men antingen tjurar  barnet eller så strular hunden och trasslar med kopplet. Nästan direkt efter bron ligger en tältplats, den enda plats där man får campa i själva nationalparken. Vi stegar igenom området där minst tre olika sällskap håller på att göra läger för natten. Nästa skylt visar att det är tre kilometer till det tältläger vi ska till. Tre till vänster, uppför.

Det börjar kännas rätt tungt. Våra ryggsäckar väger lite mycket för att det skall vara behagligt första dagen för våra ovana ryggar. Plötsligt står det att det bara är två och en halv kilometer till tältlägret och det går att beskriva för barnet så hon förstår hur långt det är. Men det stämmer inte. Vi går och går, till slut nästan släpar vi oss fram ett steg i taget. Dottern ger upp och frågar hur långt det är kvar en gång i minuten. Vi gör böjövningar för att flytta tyngden från ena onda axeln till den andra och tror hela tiden vi skall komma över det där sista krönet och se något som liknar en lägerplats.

Det gör vi inte utan just när det känns så tungt och så omöjligt ser vi en skylt. Det står att det är en och en halv kilometer kvar till tältlägret. Maken och jag tittar på varandra och i tyst samförstånd tiger vi om skyltens nedslående innehåll och manar på vår dotter att nu snart måste vi komma till den där platsen vi såg förra gången vi var här, med en liten bäck. Jag förslår att vi skall sjunga igenom alla Majas bokstavssånger från Ö till A men ingen av oss orkar ta en enda ton.

Då plötsligt händer det. Vi kan se flaggstången som tronar högt uppe, långt borta på en höjd framför den nedbrunna torvkåtan. Och dottern ser och får fart. Jag som varit först mest hela tiden hamnar långt på efterkälken. Jag förväntar mig en lång nedförsbacke innan den sista uppförsbacken men den kommer aldrig utan sista uppförsbacken låter sig bestigas helt smärtfritt och det första vi ser när vi kommer över krönet är – en man med en kikare. Det blir lite komiskt, väldigt tyst. Som att vara på bio helt ensam fast tvärtom. En för mycket, liksom. Men mannen säger att han precis håller på att packa för att gå vidare så vi kan välja och vraka bland tältplatserna.

Jag tror bestämt vi sätter tältet exakt där det stod för två år sedan och med Ballinjåkkas kraftfulla ljud av vatten som dånar nerför fjället sitter vi flera timmar kring elden och äter suovas och grillar gigantiska marschmallows. Utsikten är sagolik.

På natten går hunden ut. Strax kommer han in igen och trampar omkring på dottern. Sen lägger han sig på henne. Bara en stund för att gå ut igen. Det mesta av natten står han sedan ute i vinden och tittar på allt en pointer kan tänkas vara intresserad av, grässtrån som rör sig i vinden och löv som virvlar i luften. Vi andra sover oförskämt gott. 

Nästa dag gör vi enkel frukost med bara mackor och packar istället med oss lunch och tar oss över Ballinjåkka för att se andra sidan. Stenarna i jåkken är oerhört hala och vi får kämpa länge innan vi kommer över. Det är inte för att det är farligt som det tar tid utan för att ingen vill bli blöt.

 - Det är bara att gå fort, säger min man som är först men när jag ser hur blöt han ser ut att vara tvekar jag. Mina kängor visar sig dock vara av allra bästa kvalitet och inte en droppe vatten släpper de in trots att jag tar ett rejält snedsteg och byxorna blir blöta till knäna.

På andra sidan ligger lingonen som en matta och blåbären är lika stora som svarta vinbär. Pappan går i förväg för att ta bilder och jag och dottern plockar bär. Nu är ju det ganska långtråkigt det också när man är sju år och plötsligt börjar det ligga små godisbitar i snåren istället.

 - Göm fler mamma, ropar hon och jag får gå runt och hitta gömställen på de mest oväntade ställen. Svårast har hon att se de svarta lakritskulorna som nästan är identiska med annan lort som ligger på marken.

Högt uppe på sluttningen äter vi Minestronesoppa och vår dotter får en fjäril på handen. Hon kan absolut inte släppa den med blicken och när hon väl får den att flyga tar det inte många sekunder förrän den återvänder till hennes lilla hand. Då kommer hunden. Han tycker också om fjärilar, på sitt vis. Sen flyger inte fjärilen mer. Dottern skäller på hunden.

På tillbakavägen säger dottern att vi är på väg till vår stuga. Hon menar förstås tältet men det är konstigt hur snabbt man vänjer sig vid en ny plats. Vi går lätt över jåkken och jag gör misstaget att kavla upp mina byxor. Därför kommer det vatten i kängorna, men inte så mycket att det gör något. Det kommer även vatten från himlen och vi skyndar oss att söka rätt på ved och börja elda innan vi måste söka skydd i tältet. Då tänker himlen om och låter det bli uppehåll istället så vi kan tillbringa även denna kväll ute i det fria vid elden. Dottern vill att någon av oss skall gå tillbaka hem och hämta mer mat så att vi kan vara ute en hel vecka.

Efter carbonara med fläsk steker jag pannkakor.

 - Jag går och fotar vattenfallet, säger maken och tror att han skall vara bort tio minuter. 

Efter tio pannkakor, två misslyckade och resten i en kåsa, ber jag dottern hämta sin pappa. Hon ropar och letar, men ingen pappa. Hunden kommer men inte ett spår efter pappa. Dottern ramlar och slår sig så jag tar henne i handen och tillsammans går vi och letar rätt på pappa som står kvar vid vattenfallet.

Sen blir det pannkakor och en tidig kväll i tältet. Dottern lär sig nästan luffarschack. Det börjar regna ganska mycket under natten och varje gång man vaknar till, hörs både regnet och dånet från jåkken. Majestätiskt och lite kusligt.

På söndagsmorgonen är det lite regn i luften men högt på något sätt. Maken och dottern går och fotograferar vattenfallet tillsammans och dottern visar sig vara en hejare på att fotografera hon också. När vi bråkat färdigt om vem som skall bära vad och jag som vanligt fått ge maken en del av det jag pressat ner, börjar nedfärden. Hela vägen kantas av bilkrockar i form av Ahlgrens bilar och svarta lakritshjul som rullat av. I träden hänger lakritsnappar och det finns även stenar som värpt choklad. Dottern frågar inte hur långt det är kvar förrän vi är nere i nationalparken igen. Då går vi muntligt igenom hela hennes klass och vem som sitter var i klassrummet och när jag precis kan rabbla allas platser utantill, då är det lagom med en längre rast. Delvis också för att hunden fäller dottern i en vattenpöl men även för att solen värmer så bra att det inte går att ha ylletröjan på längre. Jag konstaterar att vi gör slut på salamin, brödet, mjukosten, chokladen, godiset och russinen. Det måste vara överskattat det där med att mäta upp exakt hur mycket som ska gå åt.

Det ser så annorlunda ut på tillbakavägen så när jag är säker på att det är minst en kilometer kvar, då visar sig Abiskojåkkens allra vackraste klyfta och det är bara några meter kvar till porten. Vi är rödmosiga och helt slut när vi når bilen. Hunden vill därefter inte gå ut, på två dygn.

/ Anna Broberg