Hästen om matkultur
Ju mer jag minglar med mänskligheten, desto mer börjar jag förstå vad vi gräsätare går miste om när det gäller smaksensationer. Här om veckan försökte jag under ett par dagar återgå till mitt naturliga, gräsätande jag, men det kändes tämligen fattigt. Jag tror att jag har fått en smak för det kulinariska, och nu finns det ingen väg tillbaka. Försökte få till en trevlig gärdesgårdskonversation med en kossa, men möttes av total oförståelse. Å andra sidan - när en ko idisslar vilar en form av frid över hela situationen. Idisslande människor som man träffar på bjudningar blir lätt litet kletiga - ja, faktiskt riktiga plågoandar ibland. Tror det har en koppling till vad de dricker. Den varma, svarta drycken är OK, men starkt vatten i små mängder i spetsiga glas kan ruinera en trevlig kväll...
Nu när det var midsommar hittade jag dock min andra gräns. Peppad av sällskapet och tillfället vågade jag mig på den högsta av sommarens kokkonster - att grilla! Men problemet var att det var svårt att koppla bort tankarna på att det var kompisarna från stallet och hagarna som gick åt, marinerade och inoljade, i lagom stora bitar. Jag höll mig till sallad och färskpotatis när vi satte oss till bords. Midsommarstången tog jag mig också ett par tuggor av, den var delikat komponerad! Smaklig spis men utan gris....
Till sist har jag funnit den fulländade matkulturen. Från början raljerade jag litet över den, men nu inser jag att långfrukost och fikande är min grej! Müssli, knäckebröd med goda pålägg, ost, sylt och marmelad, gurka och tomat, kakor, skorpor och bullar, och underbart gott te. På bilden här har jag det som bäst! Hotellfrukost med ett brittiskt par i skön retromiljö. Smakfull kost och lättsam konversation på varierande teman. Ingen har bråttom, varandet i stunden och den trevliga samvaron gör både historia och framtid mindre påtaglig. Den som inte lever nu, lever aldrig, hur gör du?
