På Råfilmens tid..

Så har man då tillräckligt med tid för att hamra in text till en blogg. Vem är läsaren av bloggen, kanske kan man lura dit sin morsa som kan titta lite - om hon inte tar på sig glasögonen och saknar intresse för detta så kanske hon säger att det ser bra ut. ...

Nej, nu slänger vi oss ut i verkligheten.

Som tidig fotograf kommer jag ihåg då jag köpte film i metervara, Tri X 30 meter som jag sedan stod i en vanlig garderob - fattar ni hur liten en sån garderob är, jag väger 110 kg, kan ni se mig inpressad i garderoben med pappersteiprullen i munnen, saxen under hakan och begagnade filmkasseter i fickan och filmrullen i burken ihoptryckt mellan knäna.

Filmen togs fram i totalt mörker, det var ganska bra att sätta huvudet framför galgpinnen som sitter i garderoben. Ungefär en meter film var ca 30 bilder märkte jag. Efter att ha laddat två filmer var man så varm och svettig så man fick gå ut från garderoben en runda för att få lite luft. Sedan in igen för att fortsätta. På något sett saknar man detta i dag. Med råfilmen som det hette hade man kommit ner mkt i filmpris och kunde ta fler bilder för att testa.

Det var inte alltid som jag hade möjlighet att skaffa filmkassetter då de var dyra i mina ögon att köpa, man kunde gå till Fotoquick (snabbframkallningslabb), där kunde man be om tomma Agfarullar som lätt gick att öppna och försluta för att kunna ladda om film. Men då är det nog någon som tänker på att dessa filmer var DX märkta, alltså en streckkod med ASA/ISO inställningen. Man fick helt enkelt ställa in filmens känslighet manuellt, oftast var det 400 som var standardinställningen för mig. Sedan var det 800 samt 1600 ISO för olika typer av konscerter och idrottsfoto.

Den här tiden saknar jag, att byta film var ett avstamp,  att märka upp den och lägga den i fotoväskan var en slags erövring av något som man inte ville lämna från sig. Som ni snart märker i mina texter så är det lätt att textens kärna försvinner och följer minnet inombords. Jag tänker på en film om en fotograf i Vietnam (vet inte sanningshalten) som smugglade ut sin film genom att vrida på klacken på skon och lägga den där. Hur bra det fungerade vet jag inte men för mig känns det som om det är en värdehandling av stora mått man har. De känns inte samma med ett minneskort.

Nej.... dags att sluta för i dag, frågan jag ställer mig är hur många ord ni läste,, kan någon ha kommit till den första meningens slut? Ta bilden i dag, i morgon är bilden inte där.

2009-11-20 12:21   mickeberg

Jag kan inte säga annat än att jag njuter av din beskrivning. Själv var jag i Nordirland och plåta 1972, laddade film i garderoben på hotelrummet. Man hade ju druckit några pints och märkte inte att garderoben bara hade tre ben, så efter ett tag då jag fått fram rullarna, höll på att spola upp filmen på kasseten, välte skåpet rakt ut i rummet.Jobbigt läge att ligga på ett golv med ett skåp över sig och samtidig försöka skydda filmerna från ljus som kom från alla håll.

Svar från fotomojje 2009-11-20 12:39

Ha, ha - Är du den Micke Berg som jag tror som kände Christian Strömholm och som känner hans son Joakim? Om så är fallet är jag fallen från skyn. Är du inte den stora Micke Berg så är du ändå välkommen in i min lilla värld. Att fotografera är att minnas, att minnas är inte det man kanske vill alla gånger men visst är det helt underbart att man genom kameran kan skapa kontakter överallt. Har i hela mitt liv strävat efter att ta bra bilder och har som mål att lägga kameran på hyllan då jag tar en bild som inte kan bli bättre. Detta kommer självklart inte att inträffa och det är just det som är tjusningen med att fotografera. Försöka få det ljuset man ser att hamna i kameran som man håller. Jag hade inte tänkt blogga för jag kan inte sluta skriva... är ganska jobbig kan jag tro. Men jag lever och lär varje dag även om jag använder mig av analoga hedliga ord i den digitala världen.

Ett videotips inför helgen för de som lyckas finna denna film är Frankies House, en film som speglar (jag säger speglar då jag inte vet hur mkt som är sant) av den duktiga fotografen Tim Page. Men det finns många. Själv ägnade jag timmar under Christer Strömholms utställning när den var i Växjö, ville suga upp all kunskap genom att kopiera hans bilder, men man kommer inte ens vara i närheten av denna giganternas man. Synd bara att jag visste så lite om denna stora man då han själv blivit gammal, men dagligen finns hans spår i bakhuvudet på mig. Jag tror nämligen på att man kan kopiera bra ideer, även om man bara kanske i bästa fall gnugga lite på baksidan.

Jag inser ganska snabbt hur stort detta område är, hur lite jag kan. I början var det roligt, då kunde man allt. Jag har fotograferat i 25 år och inser att jag bara är i början av min lilla kunskap. Det är som en bok som aldrig vill ta slut och jag måste det då min dotter ska hämtas från sin skola. Nu börjar det familjära ta form i mitt hus,,dags att stanna upp och inse att jag inte kan fylla fotosidans hela h-disk.

Ha det bra, skaffa en riktig fotobok och somna med en bra bild på näthinnan, vid sidan av en kvinna eller man eller hund, katt eller vad det vara månde. Men ha en trevlig helg.

2009-11-20 16:15   mickeberg

Hej, jo jag kände Christer väl o hans son Joakim bor granne med mig..ja, det är kul då historien möts,,,du vet att Strömholm har en egen hemsida och att jag också har en,,,http.//www.mickebergphoto.blogspot.com och
http://www.mickebergphoto.com
Ha det gott
(goggla på christer strömholm så hittar du hans sida direkt)

Svar från fotomojje 2009-11-20 17:52

Hej Micke Berg!
Jag visste väl det. Är mkt hedrad åt att du tog dig tid att läsa i min blogg. Frågan är om du själv inser hur stor du är, hur mkt vi yngre (är 42) ser upp till storheter som dig och Christer Strömholm och sonen Joakim Strömholm. Är inne och läser din blogg i bland och jag SÖRPLA inte.

Om jag skulle få ställa någon fråga till dig så skulle jag be dig berätta om din fotoutrustning nu, är det film eller digitalt. Vad tycker du om photoshop? Själv gör jag det nödvändigaste i Photoshop och känner starkt av mina begränsningar där. Vad tror du att Christer Strömholm skulle säga om den digitala utvecklingen, du behöver självklart inte svara, jag har inte med det att göra men är intresserad av att höra om du vill berätta.

Jag vet inte varför jag fotograferar, om det är ljuset eller historien eller bilden i sig som är den viktigaste men jag har bara hållt på och lär mig en massa varje dag. Just nu är jag arbetslös och ser då min möjlighet att få arbeta med bilderna och på så vis skaffa mig en kompetens, kunskap som de som inte arbetar kan skaffa sig, men jag är mkt noga med att söka arbete vid sidan av min fotografering. Har sökt 200 arbete sedan juni förra året. Arbetsförmedlingen har gett mig en praktik på upp till sex månader men ingen vill ta emot mig som praktikant trots att jag fotograferat i 25 år. Ingen har tid i dag, ingen vill engarera sig..... Förlåt,,, jag halkar lätt iväg.

Nu ska jag med familjen en fru och två barn ner till en gårdsfest som vi ska ha, bor i Växjö och det händer inte så mkt när man blir äldre.

Vi höres säkert mer så jag säger inte hej då, lämnar dörren öppen så du kan hålla koll så jag sköter mig. Tänk om man hade din kunskap inom fotografi och bilder....

mvh
Fotomojje

2009-11-21 10:43   mickeberg

Hej
Jag gav upp det analoga för några år sedan. Det blev för dyrt. Numera kör jag med en panasonic lx3, en kamera. Det är allt, Jag plåtar mest svartvitt i den, satt in den på dynamiskt svartvitt o sänkt kontrasten ett stge. I photoshop drar jag bara i kontrast o ljus, skärper ytterst sällan, kanske en beskärning då o då, det är allt,,
ha det gott
m

Svar från fotomojje 2009-11-21 18:48

Hej!
Det är av det lilla som det stora skapas. Ju större utrustning man släpar runt på ju mer ont i ryggen och ju färre bilder tar man. Min dröm då, min dröm nu är en Leica M6 samt en 90 eller dylikt då jag främst fotograferar med teleobjektiv. Människor, ansikte, är något som är helt underbart, ögonen, händerna skapar en känsla av harmoni. Kanske när jag blir miljonär. Har tippat på hästarna och inte rättat raden än. Ofta drar man sig för att rätta raden då man kan fantisera om allt man ska köpa och göra, men jag slänger alltid drömmen i papperskorgen tillsammans med kupongen när jag rättat raden.
Tack för att du delade med dig av dig själv.
mvh
Morgan Larm