"Jag" har tappat fokus
Kameror fokuserar ibland fel, så även människor. Kanske i större utsträckning faktiskt när man tänker efter. Jag har kommit på mig själv att ha tappat fokus i mitt fotograferande.
Jag har blivit så förblindad av strävan efter tekniskt perfekta bilder att jag glömt varför jag började älska fotografering och bilder i första hand. Bilder handlar i min värld att förmedla känslor eller väcka känslor. Jag har tappat det fokus i mitt bildskapande.
Visst är mina bilder idag tekniskt överlägsna de jag tog under mitt första år som hobbyfotograf. Proffsutrustning och L-gluggar har gjort att inget kan skyllas på utrustningen om jag inte kommer hem med skarpa och fina bilder. Trots det kommer jag inte hem med fler antal bilder som är bra, skarpa ja men inte nödvändigtvis “bra”. När jag går igenom gamla bilder så inser jag att jag ratat väldigt bra bilder för de inte varit skarpa nog eller haft något annat typ av formellt fel.
Den absolut största begränsningen sitter hos mig och jag känner att jag har stannat av i min utveckling som fotograf senaste året just av detta fenomen att pixeltitta på 100% i stället för att betrakta bilden och vad den förmedlar.
Detta året har jag gett mig själv som fotonyårslöfte att inte titta på bilder i 100% zoom förrän jag bestämt mig om jag gillar bilden och om den har kraft att beröra och väcka känslor.
Kan vara intressant att höra om ni någonsin känt samma sak på er fotoresa.
En liten bild från min första sommar med min första systemkamera…
Förstår precis vad du menar. Har själv hamnat i en situation där jag hade/har för mycket prylar så jag "krampar" när jag ska fotografera..
Tänker hela tiden på olika utrustningsupplägg och säljer och köper för att realisera dessa. Mer fokus på vad jag skall använda än på världen framför objektivet..
Håller på att försöka reducera ner min utrustning till kanske 3 objektiv för att komma tillbaka till enkelheten, och känner mig allmänt trött(!) på teknik. Bilderna blir bara sämre och sämre för hjärnan tänker på annat när jag fotograferar (dvs teknik)
Funderar allvarligt på att ta en rejäl Whiskey (eller två), sätta på mig min ipdod, skruva upp volymen, blunda och välja ett objektiv för att sedan springa ut i världen för att försöka hitta tillbaka till det roliga bildtagandet...
Det här är kanske en kris man måste gå igenom för att komma ut som en bättre fotograf på andra sidan..?
I alla fulla fall, bra inlägg! Känner igen mig!
/Tomas
Man får nästan som "mental kramp" till slut, eftersom man tittar efter allt som "felar" bilden, istället för att gå på magkänslan.
Dvs tycker man om bilden eller inte? "Talar" den till mig? Har jag rätt komposition på bilden? (Osv)
Man borde istället bara njuta av att vara ute ochfotografera och försöka fånga motiven istället.
Har märkt att de bilderna som jag tycker allra mest om, faktiskt är de bilderna som inte är för "perfekta", utan istället kanske har en eller annan skavank.
Så...i eftermiddag ska jag gå ut i 15 graders kyla ( i alla fall är det så kallt just nu) och försöka fånga få till några goa foton!
/maria
/Tomas
En sväng sålde jag hela min utrustning och köpte tillbaka en likadan kamera som jag hade i början, men det hjälpte inte det heller.
Nu gör jag vad jag kan för att hitta glädjen tillbaka genom att utveckla mig med nya motiv.
Jag kan bara tipsa lite om en bra utmaning:
http://365foto2010.wordpress.com
Lycka till att hitta fokus igen!
mvh. Ulrica
TACK!
/Tomas
Tack! Detta verkar vara något som berör många fotografer att man får "skrivkramp" i sitt fotograferande. Håller med dig att man sett vissa typer av bilder förr. Bra tips!
/Tomas
Vaknade upp efter nyår och tänkte "i år får man skärpa sig eller sälja av hela skiten". Just nu sitter det en 35:a på kameran och så får det bli ett tag...
Jag brukar få kramp av att jag känner att jag måste bearbeta bilderna i datorn och det dödar känslan för mig, så nu blir det direkt från kameran...
Hoppas du hittar tillbaka, den där bilden från första systemkameran var riktigt bra!
/Peter
Uppskattar att du ville dela med dig av dina tankar!
/Tomas
såg nyligen en bildsvit på över 70 bilder tagna med polaroidkamera, urusel kvalité, javisst, men känslan för bildspråket överträffade tekniken, helt underbara bilder, sådär så man blir jätteglad
imorse kollade jag en hemsida med bilder tagna ur tekniskt sett extremt hög synvinkel, dock var tekniken i sig underordnad, den tjänade bara fotografens eget unika bildspråk som var mycket spännande, helt fantastiska bilder...
bilddöden härjar som pesten tycker jag personligen, den överdrivna fixeringen vid tekniken kör över och plattar till, tar ihjäl, kväver redan i sin linda, bilden och motivet kommer ej till uttryck-- såhär är det tyvärr, alltför många själsdöda motiv pga av alltför mycket respekt för tekniken
hur många skulle våga gå ut med engångskamera bara för att lära sig att skärpa seendet? räck upp en hand...
det är enormt nyttigt att göra så, själv har jag tagit massor av bilder med en enkel 150 kronors kamera, tryckt upp på tyg och sålt, ljuset var då så förnämligt vid dessaa fototillfällen, tex fullt dagsljus men molnigt och disigt så det stack i ögonen, men perfekt för att fota
köpte en gång filmrulle på en bensinmack som de reade ut för 10 kronor, stoppade den i kameran, tog en promenix och passade på att fota stenar, lämnade in på framkallning, tryckte upp på tyg och sålde, naturmotiv med jättefina färger
jag gissar bara nu, men jag tror att många fotografer fotograferar enbart för andra fotografer, rädda för varandra kanske, vad skall den och den tycka
hälsningar silja
/Tomas